Enormt många kommentarer om Titans förlisning på tex Youtube.
Bland annat den om fönstret av akrylglas som skulle tåla
1300 meters djup men som överskreds 3 ggr, över 190 % över säkerhetsgränsen.
Här är en av många kommentarer:
https://www.youtube.com/watch?v=fhiBnQ0Ar4E&ab_channel=AiTelly
Citat:
< @ > JB-Voices
för 9 dagar sedan
< @ > thekokosho I think you might wanna read up on Lochridge (the engineer) his reports and the reason he got fired, it might open your eyes as to how arrogantly stubborn Stockton Rush actually was, he even started a lawsuit against Lochridge accusing him of delivering a false report and breaking an NDA, that lawsuit was settled outside of court . . .
Not to mention, that Stockton Rush claimed the Titan was co-developed with Boeing, Nasa and Washington College, they all confirmed they had no involvement what so ever . . .
The only thing any of them "had to do" with the titan is that oceangate used carbon fiber from Boeing that was past its shelf life/unfit for aircrafts . . .
If you really want to call what oceangate did, science, I won't stop you, but just know that if it's already deemed unfit for an aircraft that only has to withstand around 10 PSI, it "might not be so great" to withstand 5530 PSI 🙈
Lochridge hade alltså avskedats för att ha skadat företaget med att påtala säkerhetsbristerna.
Otrolig historia att Stockton fått tag i kolfibern plus troligen också epoxin från Boeing.
Och att det troligen var epoxin som var för gammal, alltså den hade redan börjat härda av sig självt.
Använder man sådan så dels så väter den inte fibern tillräckligt bra plus att det blir ojämn härdning senare.
Fenomenet är också välkänt när det gäller glasfiber.
Glasfiberkompositen är detsamma att den huvudsakligen bara kan ta upp dragpåkänningar, men är mycket sämre på kompressionspåkänningar.
Flera andra påpekar också att rullen lindades helt rakt och ej diagonalt som man gör på trycktankar för gaser.
Så det är verkligen många fel samtidigt i denna konstruktion.
Otroligt att de lyckades genomföra flera dykningar utan missöden.
Ultraljud/Röntgen är opålitligt när det gäller kolfiber och även när det gäller tex glasfiber.
I kolfiberkompositerna är tex kontrasten i röntgen för dålig.
Både epoxin och kolfibern består av samma grundämnen, huvudsakligen kol, syre och väte.
Något bättre kontrast när det gäller glasfiber. Eftersom glasfibern består huvudsakligen av grundämnet kisel, som har något bättre kontrast röntgenmässigt alltså.
Använder man ultraljud så hittar man troligen 100 000-tals defekter men man kan inte säga vilken
av defekterna som kan bli en "tipping-point". En stor nackdel när det gäller diagnostiska metoder.
Enda sättet blir nog att tillverka 1000-tals provbitar och stresstesta dessa tills att de går sönder.
Läser man detta som har skrivits om olyckan så verkar det inte finnas någon epoxiplast som kommer att tåla det trycket och det motstånd mot kompression som behövs på sådana här djup.
Hela projektet att bygga ubåtar av kolfiber för stora djup verkar vara helt dödfött från början.
En del påpekar att Stockton resonerat fel, att epoxin bara hade 30% - 50 % av den styrka som Stockton antagit.
Stockton tycks ha antagit att kolfibern tål samma drag- som tryck-belastning, något som gäller ganska bra för homogena material, särskilt metallerna.
Stockton hade sin bakgrund inom flygindustrin men hade tydligen enligt vänner inte fått det erkännande som han hade behövt och eftersträvat.
Stockton hade sagt ungefär att "säkerhet inom flygindustrin har nästan bara handlat om säkerhetsbältena och dess spännen, dvs bälteslås (buckles)".
Kanske en välbehövlig ironi gällande säkerhetstänkandet numera ?
Och kanske att det laidback synsättet på säkerhetstänket i flygindustrin hade smittat
Stockton på ett obotligt sätt.
Det hade förut kalkylerats på ersättare för Trieste att sådana skulle kunna tillverkas av många skikt
av 2-3 olika metaller, men svårigheten att få ihop något sådant blev för stora.
Tanken var att begränsa en eventuell sprickbildning om den uppstod någonstans inne i skikten.
Andra ingenjörer kritiserade dessa sandwichkonstruktioner med hänvisning till att man vet att de är starkare vid dragbelastning men inte det omvända, dvs tryckbelastning.
Precis som kolfibern, så redan då hade ingenjörerna samma tankegångar, fastän de inte hade några datorer.
Enbart efterbearbetningen med svarvning, fräsning och slipning har sina problem eftersom metallerna har olika hårdhet, och kvaliteten på bearbetningen kan ha blivit lidande.
