Föräldrar som slänger ut sina barn

Hur gammal är du? Under 25?

Kryllar av sexuella problem i världen och i Sverige, så vilken anledning förutom sexuell finner du när vuxna agar småbarn som inte kan försvara sig och dessutom sin egen avkomma?

Vi verkar ha sjukt olika syn på hur människor ska agera så jag undrar om det är en generations fråga. Jag är 30, hur gammal är du på ett ungefär?

Du har rätt tycker jag, men jag fattar inte på vilket du menar att världen skulle vara annorlunda idag jämfört med när våra föräldrar växte upp. Det där snacket om hur tufft det är att skaffa jobb och bostad är bara bullshit. När jag kom ut på arbetsmarknaden så var arbetslösheten dubbelt så hög som den är idag. Ungar fick inte diagnoser, och vara ung och strulig ansås inte en vara en ursäkt att på något viss sänka kraven.

Jag är helsvensk men håller med honom. Han beskriver en familj som älskar varandra och tar hand om varandra i tider när det är svårt, och det hjälpte honom och gjorde honom till en bättre person. Och detta tycker du är något negativt?

Jag hatar också att Sverige släpper in halva världen men att vi får in traditionella familjevärderingar och kärlek i vår karga och kärlekslösa folksjäl är definitivt ett exempel på att det finns inget ont som inte har nåt gott med sig.

Bygg inga halmgubbar. Jag står 100% bakom kärnfamilj, kärlek, lojalitet och hjälpa alla i familjen i tuffa tider, men även i goda tider. Jag är av den uppfattningen att man bäst hjälper sina barn att lära sig stå på egna ben och lära sig ta ansvar och vara disciplinerade, bli autonom.

Bo hemma i 27 årsåldern?! Var hon rullstolsbunden? Låg i koma? 2 års tid? En fullt frisk vuxen människa - det låter som ett parasiterande på föräldrarna och enkla vägen ut.

Att flytta hemifrån är ju en viktig del i att bli vuxen och helt bli sin egen och utveckla sin individualitet. Skulle ju aldrig sitta och festa med mina vänner hemma hos mina föräldrar eller ta hem tjejer så där i början av relationen. Alltså skulle det ha varit hämmande för min utveckling om jag bodde hemma. Det handlar NOLL om att "sparka ut ungjävlarna" för att man inte står ut med dem eller vill använda barnens rum till annat. Det handlar om att man vill sina barns bästa. Barnen får en standardsänkning i sitt boende och kost när de flyttar hemifrån och DET är en nyttig erfarenhet. Det rustar dem mentalt för potentiella svåra tider när det kanske inte finns något skyddsnät i form av föräldrar. Man dör inte av att få äta enklare mat under ett par år. Det finns andra värden som man får än en bomullstillvaro och pengar. Människor med högre intelligens klarar att tänka i flera led och det här är inte särskilt många led.

Med mina barn har jag varit restriktiv med dataspel och sociala medier. Istället har de blivit fantastiskt duktiga på att spela instrument och slukar böcker, även klassiska verk. Jag ställer krav på dem med deras skolgång också eller snarare deras inställning till skolan och läxor. Det enklaste för mig hade varit att skita i allt och låta dem spela dataspel hela dagarna och sköta skolan om de känner för det. Jag hade kunnat sitta och spela data-spel med dem och flabba och vara kompis. "Coolaste farsan på fejjan"! Då hade de inte spelat instrument, blivit allmänbildade och välutbildade. Har jag varit en dålig pappa? Att stötta, uppmuntra och pusha barnen genom uppväxten fram till självgående individer är inte alltid skratt och solsken. Jag tror på det jag gör och du tror säkert på det du gör.

Jag var utbytesstudent när jag var 17-18 och även om jag bodde hos en familj så var jag ändå ifrån min egen i 10 månader. Efter det var jag rätt självständig, men jag gick fortfarande i gymnasiet. Efter gymnasiet var det värnplikten precis som för alla andra. Efter det flyttade jag permanent hemifrån. Det är det normala.

Jag håller med om att utsätta dem för den riktiga världen är något som bygger dem. I xades exempel verkade han ha gått på en rejäl nit vid 27 och såg det som bäst att flytta hem tillfälligt och hans föräldrar som har hans bästa för ögonen lät det ske för att de trodde det var bäst för alla.
Det jag inte håller med om är förhållningssättet vissa här verkar ha, att prata om att sparka ut ungjävlarna så fort de fyller 18 obeaktat hur långt utvecklade de är för att man har gjort sitt jobb tyder på att man inte har skapat en bra relation till dem eller bryr sig om dem särskilt mycket. Säger inte att du sa det men andra har gjort uttryck för det i tråden. Har man det här synsättet borde man inte skaffa barn från början, man skapar bara nya olyckliga människor som gör livet surt indirekt för oss alla. Och jag uppfattar att det här är relativt vanligt bland svenska föräldrar, eftersom vi lever i en kärlekslös kultur. Det är alltså i stort ett kulturellt problem, även fast individer såklart i slutändan är ansvariga för sina handlingar. De som kommit andra kulturer nära förstår vad jag menar.

Stora problemet är bostad och arbete.
Jag var ung på 80 talet och då var det hur lätt som helst att få både bostad och arbete, även i tidig ålder.

Möjligtvis också att det blivit en kultur där unga inte vill stå och stampa plåt hela dagarna och hällre vill sitta inne eller ha ett intressant jobb.

När jag var ung jobbade man för att få pengar och kunde ta vilket jobb som helst nästan.

Är nog en myt att allt var bättre förr. Vi har fler och bättre både jobb och bostäder i dag än för 40-50 år sedan.

Visst har saker också blivit sämre. Främst med ohejdad migrationspolitik, som har skapat en kultur av lata människor som kommer hit för att främst leva på bidrag (har inget problem med folk som kommer hit för att arbeta, så länge de sköter sig snyggt). Denna kultur att leva på bidrag har dock tyvärr spritt sig från migranter till att även börja omfatta en del av den traditionella svenska befolkningen.

Fostran är en aktiv process som börjar när barn föds, tyvärr missar för många föräldrar att man måste ha ett mål med sin fostran, tex att arbeta för skapa en trygg, självständig individ som tar för sig av livet. Gör man detta så kommer barnet själv tidigt söka egen inkomst och önska lämna hemmet redan i 16-17 års ålder. Istället är det många föräldrar som curlar sina barn, agerar överbeskyddande och låter barn vänja sig vid hög levnadsstandard utan krav på motprestation. Det gynnar inte utvecklandet av självständighet.

Om inte mitt barn redan i gymnasiet hade haft vilja och förmåga att ta hand om sig själv, samt längtat efter att flytta hemifrån, så hade jag sett det som att jag misslyckats i mitt föräldraskap. Det har blivit vanligt att föräldrar skyller på sina barns diagnoser men faktum är att föräldrar tenderar att lägga krokben för barn med diagnoser genom att kräva mindre och behandla barnen som om de vore mindre kapabla. Många gånger leder det till självuppfyllande profetior där barn med diagnoser varken vill eller kan klara sig själva utan stannar i hemmet till de i princip blir utslängda.

Om man har gått klart gymnasiet så borde man flytta ut eller åtminstående betala nån form av hyra till föräldrarna.

Min 18 åring vill flytta hemifrån medan jag gråter tårar av hav, men inget gehör🥺🥺🥺

Jag håller helt med.

Att flytta hemifrån efter skolan är kanske inte en ekonomisk vinst men att ”tidigt” bli självständig medför i längden att personen blir mer ansvarsfull både som förälder och på jobbet. Det sitter liksom i ryggraden att agera ansvarsfullt då.

Om man som ung får hantera känslor och stress utan att varken förlita sig på andra eller skylla ifrån sig tror jag leder till bättre mental hälsa resten av livet.

Sen tycker jag det är galet att vi ser 18-19 års ålder som tidigt. Är det inte snarare så att vi går i skolan och bor hemma lite väl länge?