Forumfenomenet och meningsutbyte. Kan Flashback ge mig klarhet?

Till alla inbitna forum läsare och krönikörer.

Vad är det som driver er att komma år ut och år in tillbaka till ett forum som Flashback? Hur tycker ni utvecklingen på forumet sker? Vad vill ni uppnå med era dagliga besök? Hur ser ni på meningsutbytandet i textform som ett medel för expansion av medvetandet? Vad driver er att dela er åsikt?

Jag har själv kommit och gått i vågor. Gjort något inlägg här och där, men aldrig riktigt gjort det till en vana. Det har för mig varit rörigt att följa med i alla citat och svar. Så många som svarar på varandra och ibland svarar någon på något som inte syns i citeringen. Då ger jag upp. Det var en period när jag gick in och läste varje dag. Idag, mer sällan.

Jag har frågat mig själv vad det är som får mig att komma tillbaka och det snabba svaret är nyfikenheten på er. Hur tänker mina medmänniskor runt om i Sverige? Hur fungerar ni? Ger det en rättvis bild av landet lagom mellanmjölk? Troligen inte.

De flesta gånger som jag fastnar i en tråd och tycker den är intressant är när jag stöter på en mening som är helt olik min egen. Då blir jag direkt triggad och vill veta vad nästa person svarar. Vad blir det för utbyte fram och tillbaka? Kommer det någon poäng som kan få mig att ändra mening? Kommer jag lära mig något? Borde jag skriva något? För det mesta hoppas jag på att det kommer fram ett argument som får min meningsmotståndare att ursäkta sig och medge att de hade fel. Så verkar dock aldrig vara fallet, vad beror detta på?

Får känslan av att de flesta som gör inlägg här på Flashback redan har bestämt sig för en åsikt. Och när någon bestämt sig så finns det inget utrymme för att ändra sig. Allt verkar så självklart. Tänker inte vi likadant i frågan så är du idiot. Varför ska jag försöka överbevisa dig om något som du uppenbarligen inte är öppen för att höra på? Kanske är det jag som är idiot?

Tanken slog mig tidigare idag när trampade min vän på tårna. Jag kände en oro liggandes i luften och istället för att ha medkänsla för stunden så gick jag in och peka på vad jag såg i honom. Ville få han att se vad jag såg. Hoppades att belysa något som han hade missat. Få honom att ändra sig. Sympatiskt osympatiskt egentligen. För jag kan aldrig få någon att ändra sig, de måste ändra sig själva. Det enda jag gjorde lyckades göra var att trigga honom, vilket gjorde att garden kom upp ännu hårdare och distansen blev längre. Så jag undrar egentligen hur man bemöter någon vars världsbild är någon annan?

Kan vi leva ut vår sanning samt äga det rum som vi skapar med kärlek och respekt för andra? Kan vi gå vår egen väg utan att köra över någon som inte delar samma mening? Hur bjuder man in till ett möte med någon som inte är intresserad av det? Är det bara tålamod som gäller? Eller ska vi gå vidare? Att ha tillit till sin egen sanning och luta sig tillbaka, slappna av och vara öppen för när/om det händer. Hur gör man detta? Hur går vi vidare och släpper personer vi älskar?

Inser att detta blir en blandning av filosofi, psykologi, samhälle och andlighet. Tråden kanske är felplacerad och rörig? Om detta väcker någon tanke i nån av er så är jag mer än nyfiken på att höra vad det är som dyker upp. Vill skapa ett meningsutbyte och värdefulla frågeställningar.

Jag önskar ibland att uttrycka något kontroversiellt som väcker eld och låga, men det finns väl knappast något på Flashback som gör det längre? Eller? Vill minnas att det finns någon form av censur kultur även på detta forum. Att allt inte är tillåtet. Är det något ni veteraner känner till och sett tydlig förändring i?

Och vart är själen egentligen? Vad brinner den svenska mannen för? Hur ska vi få tillbaka vår stake? Hur bryter vi oss fri från den västländska agendan och följer våra egna hjärtan?

Det finns ingen själ.


Det svenske mannen är en pojke, och han brinner inte för något, pga testosteronbrist.


Vi? Du och jag?


Vad är det för agenda, och varför skulle vi bryta oss loss från den?
Och på vilket sätt står den i motsättning till att följa sitt eget "hjärta"?

Kanske är det en definitionsfråga på vad vi lägger i ordet 'själ'. För mig att kunna röra sig fritt genom tid och rum med sin energikropp. Att koppla upp sig på det kollektiva medvetandet och ladda ner meddelanden/känslor/uppenbarelser från det okända. Att smälta sitt jag och bli en del av enigheten där allt och ingenting existerar på samma gång. Telepatisk kommunikation. Alla otaliga nära döden upplevelser, utomkroppsliga resor, kanaliseringar och kontakt med andra entiteter/energier. För mig är det mer än bara sinnesgenererade händelser och det gör det mer hanterbart för mig med tanken av att vi har en själ. I slutändan är allt bara energi som är sammansatt i olika former. Vi kommer från alla samma källa av stjärnstoff, men på något vis så sitter du och jag här med olika perspektiv. Någonting är det som skiljer oss men samtidigt håller oss samman. Vad tror du det är för kraft som agerar i allt det här?

Hur gör vi för att väcka liv i elden då? För jag är med på din beskrivning. Kanske lite väl förenklat i min smak att bara se det som testosteron brist, men visst, det är en stor del av det. Det är på tiden att vi växer upp och börjar ta ansvar. För oss själva, varandra och för vårt land. Allt håller på att försummas, självmorden bland unga ökar, inflationen stiger, förorten brinner. Vad kan vi göra som gemene man för att stå upp för det som är viktigt? Att påpeka och ifrågasätta kan vara bra, men om det fastnar i gnäll så är det kontraproduktivt. Vi behöver handlingar som inspirerar och genererar tillbaka välviljan till liv. Vi behöver förebilder som kan visa på att annat är möjligt. Helst i oss själva.

Vi som i oss som människor, svenskar.

Varje civilisation har gott av en revolution emellanåt och nu har det gått lång tid innan det skedde en ordentlig omkastning i systemet. Personer med makt har lyckats väldigt väl med att nässla sig in i politik, media, läkemedelsindustrin, regeringar och gud vet vad. Det tordes vara uppenbart vid det här laget att de rådande styret inte gynnas av fria själar. Vi har haft samma typ system en lång tid och det fogar oss in i livet till att bli en lydig arbetare som inte ska ifrågasätta eller tänka själv. I tidig ålder matas vi med information/medicin/distraktion som gör att vi börjar leva ifrån våra tankar. Vi tappar kontakten med vår kropp, vårt hjärta och tror att hela verkligheten utspelar sig från det lilla perspektivet vi har från våra huvuden. Många är kanske nöjda med rådande system, men självmordsstatistiken talar för annat.

För min egen del så var det allt för tidigt att välja gymnasieutbildning i högstadiet egentligen. Jag ville leka och hänga med vänner. Men eftersom det är det man ska göra så var det det jag gjorde. Flera år senare insåg jag att jag hade aldrig riktigt gjorde något eget val. Jag 'tvingades' till att ta ett beslut som ska leda mig in i samhället. När jag började må dåligt och ifrågasätta vad det var jag gjorde med mitt liv så ville jag göra en förändring. Jag sökte vård. Och vårdens lösning var att medicinera, vilket inte är någon lösning överhuvudtaget. Det bara lägger lock på problemen så att vi kan fungera ute i samhället igen. För mig var det själen/hjärtat/livet som skrek efter uppmärksamhet. När vi medicinerar eller distraherar oss själva från vårt innersta allt för länge, då känns allting till slut meningslöst.

Vissa kanske är nöjda med sitt mån-fre jobb för att sen ta en fylla på helgen och starta ny kula på måndag. Fine. För mig dock behövs det mer mening och det menings sökandet stöttas inte av rådande institutioner. Att följa hjärtat är inte alltid så lätt när vi sedan barnsben har blivit tillsagda att ställa oss i led, lyda och få inmatat vad ska tycka och tänka. Hur har du själv upplevt det att följa hjärtat? Har det varit stöttat eller har det varit motstånd?

Haha, ja du har nog till mestadels rätt. Sorgligt men träffsäkert. Man skulle kunna argumentera för att det finns andra typer av personer som är här också. De som ser det som nyheter och har Flashback som en naturlig källa till det. Att då få dela åsikter om ämnet i fråga och samtidigt ta del av andras kan berika sin verklighetsuppfattning. De har alltså gjort en förlängning av sitt sociala liv här på Flashback och det i säg kan vara ett intresse. Det kanske rent av sagt är skoj att posta 24/7 och de brinner för det. Det behöver inte vara ett sämre intresse än att gå och fika. Även om det inte är samma typ av social interaktion så finns det värde i det också. Här är dock balansen viktig känner jag och det ena ersätter inte det andra. Tack för dina insikter!