Poängen med andras lycka?

Ibland tycker man synd om människor som far illa och unnar dem ett bättre liv men det händer också att det förhåller sig annorlunda. Ofta tänker man inte på någon svältande främling som mer än en siffra i tidningen och i förekommande fall önskar man till och med olycka åt andra. I dessa fall påverkas naturligtvis inte ens egen lycka direkt negativt av andras lidanden, varför man inte rent egoistiskt kan motivera någon poäng med att de andra personerna ska ha det bra.
Enligt utilitarismen bör man handla på ett sådant sätt att det renderar i mesta möjliga lycka åt största möjliga antal personer, men i och med ovanstående innebär det att man förväntas göra vissa handlingar som står i direkt konflikt med ens personliga intressen. Till exempel kan det enligt denna etik vara en god idé att en rik person skänker levebröd till en sämre bemedlad individ utan möjlighet att försörja sig, trots att den rike inte alls får någonting ut av detta, i och med att den fattige sannolikt har större nytta av resurserna. I och med att dessa tankegångarna (och många andra som menar på att det skulle finnas en poäng med andras lycka oberoende av den egna) delas av väldigt många anser jag att det är på sin plats att någon förklarar precis vari som poängen ligger i att andra människor är lyckliga. Själv har jag inget svar utan allt mitt tänkande härleder i grund och botten till vad som gynnar just mig (även om det kan vara i form av att ett eller annat tillfredsställer min personliga rättskänsla).

Någon som är villig att försöka?

Först och främst så vill jag påpeka att utilitarismen inte fungerar. Det finns inget sätt att mäta lycka och med denna etiska modell kan man rättfärdiga precis vilken handling som helst beroende på hur man definierar "nytta" och "lycka".

För det andra så kan andras lycka vara en fördel för en själv, att ha en lycklig familj och lyckliga vänner kommer att göra en själv till en lyckligare person. Det är dock mindre viktigt, kanske inte viktigt alls, om ett svältande barn i Afrika blir lyckligt.

Det handlar alltså om hur nära den andra personen är till en själv. Men det kan också vara så att man själv mår bra och blir lyckligare om man skänker pengar till någon organisation som i sin tur gör tillvaron för det svältande barnet bättre.

Jag är av den uppfattningen att alla människor försöker göra det som gynnar dom själva, får man ut personlig lycka av att hjälpa andra så gör man det. Ser man svältande barn som siffror och statistik och inte känner att man får ut något av att hjälpa dom så gör man det. Men om det är ens föräldrar som svälter så lär nog dom flesta ge dom pengar till mat.

Agreed.

Jag värderar människor i hur långt de står från mig, vänner och familj kan vänta sig hjälp och vänlighet. I övrigt tänker jag inte anstränga mig för att hjälpa andras gener på traven, det vore att förhindra evolutionen.

Ta sjukdomar som exempel, nu är det möjligt att leva och fortplanta sig trots en hel massa små saker som annars skulle bidra till att individen dör. Jag pratar om synfel, allergier osv. Även farliga åkommor som ärftlig cancer och HIV vidarebefordras och sprids, och gör människan som art mycket svagare. I den här takten är vi snart beroende av våra egna preparat för att ens överleva.

Märk väl att jag inte anklagar någon som har allergier eller synfel, utan ser det hela ur arten som helhet's perspektiv. Lever man så är det enligt evolutionen en självklarhet att man konkorrerar med andra på de villkor som bjuds.