Citat:
Ursprungligen postat av
Lurchie
Läste Cantwells krönika om detta fall och andra nödvärnsfall:
(
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/69Vrx8/i-dag-inleds-malet-mot-mannen-som-dodade-tva-angripare)
Jag tror offret (det riktiga offret) kommer bli dömd tyvärr och rätten till nödvärn behöver helt klart utökas. Den mängd information som förväntas processas samt alla bedömningar och antagande som man förväntar att individer i dessa prekära situation ska kunna göra är helt orimliga. Jobbar man i insatsstyrkan har man år av träning bakom sig för att hantera svåra, hotfulla och intensiva situationer.
De flesta människors hjärnor fungerar på en rudimentär, reptilisk och instinktiv nivå vid nödlägen - speciellt när ens liv står på spel. Där handlar det om att oskadliggöra hotet. Men det som förväntas av en är att man ska i situationen ska göra helt omöjliga avvägningar kring hotets intentioner, psykiska beskaffenhet, om hen är beväpnad med kniv eller skjutvapen eller inte alls samt hur långt hotet är beredd att gå för att uppnå antagna syften. Allt detta inom loppet av sekunder eller mindre, ofta under dåliga förhållanden. I vissa av fallen finns dessutom en historik mellan offret och förövaren och offret vet till och med på förhand vad förövaren är kapabel till och hur verkligt hotet är.
Sverige har en lång tradition om att värna kriminella, att se dem som offer i sammanhanget, ibland till och med mer så än brottsoffren. Sympatin kan gå så långt som i Norrmalmstorgsdramat, vilket gav upphov till det så kallade Stockholmssyndromet. Du har ju Sebnie i denna tråd som i stort sett slår knut på sig själv för att försvara BO:s rättigheter (och helt ignorerar allt annat).
Med detta som bakgrund är det helt logiskt att se hur verklighetsfrånvänd rättspraxisen är vad gäller tillåtlig nödvärnsexcess. I andra länder är den mer långtgående, den tar hänsyn till brottsoffrets (den anfallnes) pressade situation; att den leder till handlingar som verkar överilade och extrema.
Man anar att rättsapparaten helst hade sett att man hade bjudit inkräktarna på kaffe och empatiskt samtalat om deras uppväxt och framtidsdrömmar i stället. Tänk bara på Dan Eliassons infamösa framträdande i SVT:s morgonsoffa där han bekymrar sig om en knivmördares uppväxt, mycket mer så än det grisiga mord han utförde.
Det svenska folket lider av en masspsykos när det gäller grova brott. Grova brott på riktigt ska man se mellan fingrarna med, så långt det går, medan självförsvar ska man slå på fingrarna, helt enkelt därför att det inte är synd om vanligt folk, bara kriminella.
Med det sagt är jag förvånad över att MGM i detta fall inte visas mer sympati, han är ju också kriminell som knarklangare. Men det blir väl system overload, antar jag, folk måste välja sida.
Sakligt sett menar jag att MGM i detta fall har handlat rimligt, sett till helhetssituationen som den faktiskt var (men inte till rättspraxis förstås). Det kan tyckas vara orimligt på ytan, men de begick inbrott och det förelåg en kriminell konflikt i grunden. MGM hade därför all anledning att tro att det här kunde gå hur illa som helst i hans fall.
Men så resonerar inte svensk vaniljrättspraxis. MGM kommer att dömas för dråp och jag gissar på cirka fem års fängelse som straff.
PS. Det blir i sammanhanget svårt att hålla tungan rätt i mun angående BO och MGM. Vem är vem, egentligen?
