Brott och straff av Fjodor Dostojevskij

Hej.

Jag har precis läst ut Brott & Straff av Dostojevskij. Jag läser överallt att det ska vara en naturalistisk roman, men själv hittar jag väldigt få kopplingar till naturalismen. Detta gör mig kritisk till att brott och straff kallas för en naturalistisk bok.
Det enda jag ser är de detaljerade beskrivningarna av miljöerna, och även lite psykologi. Raskolnikov verkar tro på Nietzches tro om övermänniskan, men då kommer vi till ännu en fråga om Nietzche var en naturalistisk filosof?

Så. Vad är det som gör Brott och Straff till en Naturalistisk roman?

http://en.wikipedia.org/wiki/Naturalism_(literature)

"Naturalism is a literary movement that seeks to replicate a believable everyday reality, as opposed to such movements as Romanticism or Surrealism, in which subjects may receive highly symbolic, idealistic, or even supernatural treatment."

Kan det bli tydligare?

Med ung menar jag mellan 12-21 år ungefär.

Jag undrar om det finns någon här som läst romanen i den åldern och minns vad ni tyckte om den?

Tycker personligen verket känns dagsaktuellt utifrån ett samhällsperspektiv, men frågan är ju hur yngre personer kan relatera till t.ex Raskolnikov som person, kan han upplevas som psykologiskt trovärdig eller upplevs boken mestadels som "utdraget tjat" om en "knasig snubbe"? (generellt alltså)

Som mossig 70-talist är jag ju allt för gammal för att själv uttala mig i frågan då jag läst verket först på äldre da´r, men vad säger ni, är det något att rekommendera 17-18-åringar i skolan?

Intressant frågeställning minst sagt!

Om jag minns rätt tror jag att jag kom över boken i stadiet mellan ungdom och vuxen (beroende på hur man ser på kriterierna för att klassas som vuxen), alltså mellan 18-19 då jag läste om boken på ett annat forum och blev tämligen intresserad. Däremot minns jag även att en lärare i högstadiet rekommenderade boken till en vän som har ryskt ursprung, men han läste dock inte ut boken och tror även att åldern 13-14 som vi var då inte alls är en relevant målgrupp för boken.

Hursomhelst upplevde jag boken som väldigt seg och dryg i sitt berättande första gången jag läste den, vilket lär ha delvis berott på just att jag saknade tidigare preferenser av psykologisk litteratur såväl "tyngre litteratur". Men när det väl kom till kritan då jag läste om den (minns inte varför efter mitt första intryck egentligen) i 20-årsåldern upplevde jag den som tämligen intressantare. Kan det ha berott på att jag läste mycket skrifter av Kants och Nietzsche i samma veva? Eller att jag förälskade mig i existentialismen och Främlingen av Camus? Egentligen är det mycket lösa trådar jag börjar dra ur mitt förflutna nu, men jag upplever fortfarande boken, såhär ett år efter omläsningen att det är bland det bästa som skrivits.

Generellt sett är det nog ingen bok att rekommendera till 17-18 åringar men jag uppskattade den mycket då jag läste den i ungefär den åldern. Minns inte att jag på något sätt upplevde att den brast i sin gestaltning. Fast det var väl inte direkt så att jag upplevde romanen ha relevans för mitt eget liv...

Jag läste den när jag var 17 tror jag. En av de bästa böckerna jag har läst, visst var det lite tradigt med alla namn osv, men personbeskrivningarna och handlingen är makalös. Det är en bok jag skulle rekommendera till alla, även om den inte är en dans på rosor att tugga sig igenom så vågar jag påstå att den lämnar spår hos alla som väl orkat.

Jag fyller 19 i år, för att först redogöra för min ålder. Jag läste ut berättelsen om Rodion för bara någon vecka sedan, men lämnade epilogen därhän då det brann i knutarna och min lärare skulle låna vidare den.

Jag fick sannerligen lägga i en annan växel efter att ha läst "Snabba cash" och dylika lättlästa böcker. Det blir nästan som att övergå från Bamse-tidningar till Gamla Testamentet. Värt att nämna är att bortsett från någon Harry Potter-bok i mina tidigare tonår och några tunna svenska pockets så har jag ingen egentlig läsvana.

Det känns inte som om jag hunnit reflektera över boken riktigt ännu. Det var den första tyngre boken jag tog mig an, och jag vet inte riktigt hur jag ska bearbeta den. Ja, mer än att skratta mig igenom den då. Den hade ju faktiskt förvånande många komiska inslag. Mycket mer rymmer det inte i min slutsats, men den höll minsann en helt annan språklig nivå. Dessutom kändes de skruvade dialogerna inte alltid så realistiska. Men intressant var den, både som psykologisk bok och ur kriminologisk synvinkel. Ja, vad fan ska jag säga? Aldrig läst något så detaljrikt i hela mitt liv i alla fall, blev förbannat imponerad.

Just det: Innan jag blev van med att ryssjävlarna alltid tillkallade och refererade till varandra i sina fullständiga och ofta krångliga namn var jag nära psykbryt a la Raskolnikov dock. Rodja menade jag, eller Rodion Romanovich Raskolnikov menade jag.

Går på gymnasiet nu och läste boken för ungefär ett år sedan.
Blev fruktansvärt tagen och streckläste den på några dagar, boken fullkomligt uppslukade mig, man kände ju sig förföljd i vissa stunder.
Dock tror jag att den stora massan ungdomar idag skulle ge upp på detta mästerverk genom att bara snegla på tjockleken... suck.

Läste boken när jag var sjutton. Ogillar den skarpt, litteratur om det mänskliga sinnet har aldrig varit min grej, och att den var så kräkfärdigt religös gjorde den bara värre. För att inte tala om längden!

Tycker synd om dig för att du inte kan tycka om en bok bara för att den har ett religiöst budskap, då kan du i princip inte läsa något som är skrivet för ~1850, förutom ett fåtal böcker av upplysningsfilosoferna, du missar så många fina böcker att det inte är sant

Är själv fullblodig ateist men jag totalt älskade Bröderna Karamazov, fastän alla ateister/halvtroende blev hårt straffade och att boken hade ett väldigt religiöst budskap.

Läste den för något år sedan så jag var väl 19 år gammal då. Var inte riktigt vad jag trodde att den skulle vara och den satte inte något djupt intryck.

Förväntade mig att fokus skulle ligga på Raskolnikovs etiska samvetskval, skildrat genom svettiga febermonologer i en klaustrofobisk studenthåla etc. Och visst var det väl delvis så, men om jag kommer ihåg rätt så upplevde jag att den hade en hel del sidospår som kändes ovidkommande. Rodjas syrra och hennes giftermål med den rike affärsmannen till exempel. Begrep inte vad det hade för relevans.

Kanske bara är det att det gått ett tag och att jag blandar ihop saker och ting. Har ändå för mig att jag aldrig riktigt begrep vart Dostoevsky tacklade själva ämnet, vilket otvivelaktigt måste vara just ... brott och straff.

Läste den nyligen och blev ljupt tagen (är 21). Har varit väldigt fördomsfull mot den då jag av någon anledning kopplat ihop dostojevskij med författare som jag uppfattar som osympatiska, sartre, kafka, i viss mån camu och andra tillhörande en existensialistisk tradition. Men även om Rodion kanske inte alltid uppför sig föredömligt visade han sig vara någon man kan känna för.
bakaxels reaktion är väl dock intressantare om han läste boken utan någon tidigare erfarenhet av vad som brukar anses tillhöra finlitteraturen.