Psykiatrianställda i Gävle slår larm. ”Verksamheten nära totalt förfall”

Beklagligt ,trist .Jag vände en månad på medicinbyte och utredning.
Det vore något för Sverige .givetvis har dom akutvård också,

Det finns mycket som Sverige skulle må bra av att kopiera från Finland...

När det kommer till trådens ämne; psykiatrin i Region Gävleborg:

I Region Gävleborg har högsta chefen för psykiatrin Ann* S*ndqvist, som är chef för både öppen- som slutenvården, för något år sedan uttalat sig till Gävle Dagblad att hon önskar att samarbetet mellan öppen- och slutenvården borde fungera bättre.

Ja men då så, då är problemet löst. Du är chef Ann*, lös det då, se till att det börjar fungera bättre då. Slå inte ifrån dig och skyll på annat/andra som du återkommande gjort de senaste åren. Du är ansvarig för verksamheten, ingen annan.

Även om lagstiftningen behöver ändras kan regionen prestera bättre inom rådande lagstiftning det är helt uppenbart, och chef för att lösa detta är Ann* S*ndqvist.

För mig när det kommer till allt som framkommit i flera trådar här på Flashback angående Psykiatrin i Region Gävleborg verkar hon inte vara tillräckligt kompetent.

Det är kanske dags att avpollettera henne och återinsätta en psykolog som chef för verksamheten igen?

Uppenbarligen klarar hon som sjuksköterska och usel chef i form av ledarskap inte av uppgiften att styra upp Region Gävleborgs psykiatri. Hon verkar snarare vara grundorsaken till varför det ser ut som det gör idag. Hon har trots allt varit chef tidigare för alla tre slutenvårdsavdelningar som finns inom regionen innan hon blev chef över all verksamhet.

Hon har ett direkt ansvar både som nuvarande chef för all versamhet men även som tidigare chef för andra avdelningar för att det ser ut som det gör.

Här borde nya regionledningen ta sig en funderare och sedan agera.

Om Ann* nu har sagt att hon så gärna vill att det ska fungera bättre kan hon väl bidra till det själv genom att inte "låta" folk jobba kvar som inte sköter sig.

Jag har sagt upp mig därifrån för länge sedan. Jag var inte där så länge heller.

En viss kvinna med förnamn P som jobbar på jouren råkar vara kompis med chefen. Därför kan hon göra vad fan hon vill, och klagas det så fixar Ann* så att P ändå får vara kvar. Jag är varken den förste eller siste som klagat på P. Men det hjälper nog inte. Man har ju rätt att spela in alla samtal i vilka man aktivt själv medverkar, så om någon känner sig manad att ta sig ett snack med P och spela in med mobilen i fickan, och sen göra en polisanmälan för kränkning vore det tacksamt😆 Men det skulle säkert Ann* fixa undan ändå.

Litet axplock av vad P kan få för sig att syssla med på arbetstid:
* Prata med öppen dörr så andra patienter hör i korridoren vad som sägs i triaget. (Det borde räknas som sekretessbrott).
* Tala mycket nedsättande om patienter och säga saker som "ja, hoppas den negern tar sitt liv då".
* Kalla patienter och personal för olämpliga öknamn - jag själv blev kallad alkis (när hon trodde att jag inte hörde) efter att jag haft ögonproblem och därmed röda ögon.

Nej för fan. Jag har lämnat Gävles Sjukhus och skulle inte rekommendera någon att jobba där så länge dom har en chef som ser mellan fingrarna bara för att den som missköter sig är hennes kompis.
Det är inte mycket bättre i Sthlm men klart bättre än Gävles psykiatri.

Haha, psykiatrin skapar alla psykfall - psykiatrin utsätter vanliga elever för övergrepp, lögner, vinklade historier - de bokstavligen talat skriver om folks historia så att den blir vad DE vill att den ska vara.

Exempel:

Göran Andersson har levt ett normalt liv, haft många kompisar, varit lika mogen som alla andra, aldrig upplevts omognare, aldrig haft problem i det sociala samspelet, aldrig varit utan kompisar innan högstadiet.

Psykiatrin har ett narrativ.. De vill att Göran ska passa deras narrativ och målsättningar, så om deras målsättning är att Göran, som under högstadietiden hamnat på kant och tappat vänner, blivit dömd för misshandel, anklagas för sexuella ofredanden - så om deras målsättning är att förklara Görans problem i högstadiet med en autistisk diagnos, då måste de skriva ett narrativ som styrker detta - om då Görans historia var alldeles för normal - där han i praktiken varit normalfungerande, fast bråkat lite i lågstadiet - då väljer psykiatrins personal (detta inkluderar främst kurator/psykoterapeut) att skriva om hela patientens historia.

De hör föräldrar, lärare och patienten själv, men de skriver endast ner det som de kan använda i sitt narrativ för att kunna underbygga den diagnos de redan beslutat sig för att sätta.

Man kan jämföra det med hur feminister jobbar, de har också beslutat sig för resultatet innan de påbörjat utredningen - utredningen går nu endast ut på att underbygga det förutbestämda resultatet man redan beslutat sig för.

Exempel: "Könen är lika" - de som utreder detta letar endast bevis för sin tes, och samlar inte in de uppgifter som motbevisar tesen eller teorierna.

På samma sätt är det med psykiatrin och diagnoser - de har beslutat sig för att Göran har en diagnos, och de samlar nu endast in de negativa uppgifter som underbygger diagnosen - men ignorerar allt annat som motsäger diagnosen.

Och vad gäller att skriva en falsk historia, de skriver historien på detta vis:

"Göran har haft autism sedan födseln, hade inga kompisar, upplevdes mindre mogen än de andra kamraterna, haft problem med det sociala samspelet" etc - helt utan grund - men då deras expertis och journalhandlingar/intyg aldrig ifrågasätts av andra institutioner längre fram, så blir det alltså fakta - detta trots att verkligheten inte såg ut så för Göran, och att om de tittat på fotografier från Görans födelsedagskalas, privata bilder, hört kamrater och lärare och skrivit vad läraren faktiskt sa på området - då hade Göran framstått som en fullt normal kille som hamnat lite fel, och som hade problem med bråk i vissa perioder.

Tyvärr till följd av psykiatrins narrativ, så blir resultatet att Göran framställs som ett sär - hans historia blir en särskoleelevs historia på pappret - och han kommer i framtiden att hanteras som om han varit en särskoleelev trots att han aldrig var det - det blir då LSS för Göran, kanske förvaltarskap - och han blir sjukpensionär - allt för att psykiatrins personal har sina egna mål - att sätta diagnoser på folk - och de ljuger om Görans historia, och vinklar alla konflikter - så att han hamnar där de vill ha honom - deras våld med en autistisk diagnos!

Att han var fullt normal det ignorerade man.

Mycket av det du skriver var vanligt förr och är i vissa fall vanligt även nu.
Därför har många f.d. patienter överklagat för att få "ta bort" diagnoser som dom anser sig inte ha.
Problemet blir dock för den stackars patienten, att om hen säger sig inte ha en sjukdom/diagnos som journalen säger att hen har, så måste patienten bevisa att så inte är fallet.
I många fall lyckas det. Patienten kan begära en s.k. "second opinion" och göra en ny granskning hos annan läkare.

Det här är ett mycket stort problem i samhället.
Dels (om vi nu ska ta din "Göran" som exempel) för att:

För det första, föräldrar aktar sig för att söka hjälp när deras barn mår dåligt för dom är rädda att barnet ska stämplas med en diagnos - vilket faktiskt ofta sker.
I stället för att se efter VARFÖR barnet mår dåligt FÖR TILLFÄLLET säger man autism/add/adhd/ums/npf/och massa andra fina bokstavskombinationer trots att det kanske bara är tillfälligt dåligt mående. Det här gör att många barn inte får hjälp. Och ännu värre, dom får en felaktig diagnos som styr delar av deras framtid (t.ex. har jag hört att man inte får bli polis om man har ADHD, kanske inte stämmer nu längre?)

För det andra, barn som inte får (rätt) hjälp riskerar att utveckla UMS eller PTSD framöver. PTSD och UMS är inget man föds med, det är något som man får av den miljö man vistas i.

För det tredje, finns det föräldrar som skämms för att deras barn har kurage, vågar stå på sig och vågar tänka själva eller vara udda, och som vill förklara barnens normkritiska uppfattning genom att ge barnet en diagnos.
Introvert, t.ex. är ingen diagnos. Det är ett personlighetsdrag.
Ett barn som trivs bäst för sig själv, men där föräldrarna gärna vill att den ska ha kompisar i mängder, för att föräldrarna jämför sitt barn med andra extraverta (utåtriktade) barn vilka har mängder med kompisar...
Föräldrarna vill då att deras barn ska vara "som andras barn" och letar desperat efter en diagnos, som ska göra det lättare FÖR FÖRÄLDRARNA att kunna förklara för andra föräldrar varför deras barn inte "är som andra". Barn har själva inte det behovet att förklara sig för dom vet inte vad ordet normal/avvikande är. I själva verket är det föräldrarnas självkänsla, självförtroenden, och acceptans som är grundproblemet.
Föräldrarna kunde lika gärna jobba med sig själva för att ha kurage att stå upp för sitt barn och kunna säga att det är ok att inte vara som alla andra ifall någon frågar.
För att som förälder slippa konfronteras med andras frågor gör dom det lätt för sig genom att se till att barnet får en diagnos.

Det finns forskning som visar att t.ex. ADHD, Asperger, ADD, EIPS m.fl. kan hanteras UTAN läkemedel. Genom t.ex. tålamod, fasta rutiner och tydliga regler. Föräldrar idag orkar inte anstränga sig utan tar hellre en diagnos för att det är enklare att bara säga i skolan att "det är helt ok att få vara stökig om man har ADHD", istället för att lägga lite mer tid på att lära barnet bete sig och reglera stöket. Vad man då dessutom gör är att man LÄR barnet att det är ok att vara stökig och skylla på en bokstavskombination i journalen. Man LÄR barnet att BLI sjukt.
Detta finns även hos vuxna - folk som vill ha en diagnos. För att man blir mer accepterad/har rätt att vara udda i sammhället och slipper bli frågad angående sitt val av beteende/stil om man har en diagnos. Om man däremot inte har någon diagnos, utan bara är allmänt normkritisk, modig nog att gå sin egen väg, eller liknande blir man inte accepterad för det.

Nu börjar samhället bli bättre på att både acceptera och inkludera oliktänkande, vilket gör att många börjar ifrågasätta sina diagnoser.

För det fjärde, så finns det ju arbetsskygga individer som utnyttjar detta system. Som i ditt exempel med Göran, finns det människor vars mål är att bli försörjda av andra, att få bo i LSS eller stöd av socialtjänsten för att själva få gå hemma och lulla och bara syssla med sina hobbys.
Dessa, som så snart dom blir friskförklarade sätter sig och googlar efter symtom på nya/andra diagnoser som dom kan ha. Gärna lite tveksamma/nya/hittepådiagnoser. Gärna även sådana som bygger på endast subjektiva bedömningar och som inte kan mätas/vägas. Kan det inte mätas av vetenskapen, utan bygger på patientens utsago, kan det ju varken bevisas eller motbevisas.
Den stackars läkare som då ser patienten som frisk, hotas med att bli anmäld och förlora legitimationen för att inte ha tagit patienten på allvar.

Säger patienten att den har ont så har den ont, för läkaren kan inte känna hur ont patienten känner att den har. Och så kan det få fortsätta vara, för annars blir ingen tagen på allvar. Problemen är att patienter hittar på att dom har ont och inte kan delta när det ställs krav på dom, men säger att dom inte har ont när dom får syssla med sin hobby - för sjuk för att jobba men kan driva eget stall med hästskötsel på fritiden(?)...För sjuk för att jobba men kan åka landet runt och campa på raggarträffar i dyra amerikanare och byta bildäck och meka bil i garage på sin fritid(?)...

Lösningen av detta långa inlägg - Samhället behöver:

1. Visa mer acceptans för oliktänkande, inte diagnostisera allt som är avvikande. Inse att alla är olika, därmed har alla olika behov. Alla har olika sätt att lära sig på och samhället har nu börjar inse att det som fungerar för vissa inte fungerar för andra. Att minoritet inte är lika med felaktigt. Att det som fungerar för majoriteten måste kunna individanpassas för att även passa minoriteten.
När det är ok att vara udda försvinner behovet av att behöva förklara sig med en diagnos.
Men det behövs mer.

2. Börja utred helheten/fritiden hos personer med sjukdomar som UMS, Fibromyalgi, och andra tveksamma sjukdomar som bygger enbart på patientens utsago. Kan man ha en aktiv fritid kan man jobba med något enklare jobb.
Det ska vara ett samarbete när diagnosen ställs - både patientens utsago OCH vetenskapens bedömning. Den senare ska väga tyngre.

3. Ta del av all fakta, inte bara fakta som stödjer ens egen teori.

4. Ompröva tidigare ställda diagnoser. Det har vi inom psykiatrin idag. Där vi har flera läkare som granskar varandras beslut...Och ja, det blir en del dispyter mellan läkarna - den ena vill sjukskriva och den andre vill friskförklara. Men det är inte läkarnas åsikter som är viktiga. en ÅSIKT är något man tycker - inte något man vet. En åsikt, även en åsikt av en läkare, är inte värd ett skit om den inte kan bevisas med vetenskaplig fakta. Innan vetenskaplig fakta har tillagts, är det bara en åsikt som vilken annan som helst.

5. Om vetenskapen motsäger sig själv så är det inte vetenskap och då behövs mer forskning i ämnet.

Angående en 2nd opinion - Vad jag läste härom året så var det endast en mottagning nere i Södra Sverige som erbjöd en 2nd opinion av diagnoser så som ADHD och Autism/Asperger/Autistiska drag, så det innebär att det är nästan omöjligt att få en 2nd opinion, lägg därtill att om man har haft aktivitetsersättning 18-30 och sedan hamnat på sjukersättning, så kan det ju vara ett ekonomiskt problem också att ta bort diagnosen efter att så lång tid passerat.

Läste för något halvår sedan på FaceBook i något kommentarsfällt kring detta att det var någon svensk som inte heller var nöjd med sin diagnos, men då skrev någon representant för Vården att om diagnosen tas bort så har man ju inte haft rätt till pengarna heller - vilket innebär återbetalningskrav på x miljoner om man haft ersättning 18-30 eller längre. Lägg därtill ingen karriär i många fall, och det blir problem att förlora ersättningen - ville individen ha ersättning från början? Svar nej, då det ofta är föräldrarna, Socialen och Psykiatrin som vill detta - brukaren/patienten blir mest intalad att skriva under papper han eller hon inte har koll på. Eller till och med att de blir pålurade att ansöka om en god man, sedan ansöker gode mannen om förvaltarskap - sedan i egenskap av förvaltare så begär förvaltaren en massa ersättningar, samt ser till att det går åratal innan brukaren/huvudmannen blir av med honom och insatserna - när detta väl sker så är det ju miljonbelopp som betalats ut av försäkringskassan, så att ta bort en diagnos blir kanske en ekonomisk risk då återbetalning skulle bli 114k gånger alla åren eller så. Så 11 år av aktivitetsersättning blir alltså 1254000 skr. Vi är alltså redan över en miljon när man tar åren 19-30 - lägg sedan till sjukersättning efter 30 x antal år.

Lär bli en extremt dyr historia att få diagnosen borttagen, detta oavsett om diagnosen var ovälkommen och oönskad av patienten/brukaren/huvudmannen från början - och endast var efterfrågad av föräldrarna.. Patienten/Huvudmannen/Brukaren kan ju aktivt ha försökt få bort den de första åren eller så men tvingades att ge upp. Ersättningen stiger ju för varje år, och med det menar jag att för varje år du får ersättning ju mer skulle du bli tvungen att betala tillbaka om diagnosen togs bort. Så även om du aldrig ansett att den stämde, så vill du inte nödvändigtvis få en räkning på över en miljon. Sedan ska man inte vara tacksam mot Sverige för aktivitetsersättning, ifall man under hela perioden hade påtvingat förvaltarskap - där inte bara ersättningen kontrolleras av en förvaltare, utan alla andra kapital med, t.ex. arv, skadestånd, försäkringar - samt att hans beslut krävs också i alla frågor som berör pengar - djur, utlandsresor, hyreskontrakt - du får inte teckna hyreskontrakt utan hans underskrift behövs m.m.

Det finns brukare som har diagnoser och som får aktivitetsersättning men som aldrig blir påtvingade förvaltarskap/godmanskap - dessa får om jag minns rätt 6k i aktivitetsersättning varje månad, har de sedan lägenhet så kan de få bostadstillägg eller boendetillägg (minns ej vilket) på runt 3-4k till. Utan förvaltare/god man så har de minst 6k att göra vad de vill med om de bor hemma hos sina föräldrar (känner en person som fick bo hemma hos sina föräldrar och som hade den här ersättningen- han hade 6k att ha kul för varje månad), där om du istället bor i lägenhet så måste du betala för lägenheten vilket täcks av bostads/boendetillägget (det är två olika tillägg men minns ej vilket som gäller för aktivitetsersättning), och sedan tvingas du oftast lägga runt 2k på mat, där om du bor hemma dina föräldrar står för maten också - det innebär att om du inte bor hos dina föräldrar så har du 4k kvar att göra vad du vill med efter hyran, elen, bredband, maten och elen är betald - 4k att göra vad du vill med varje månad, men med en god man/förvaltare så då försvinner 2k av dessa till det konto som han eller hon disponerar vilket lämnar dig endast 2k av 4k att disponera fritt - sedan delar han eller hon upp summan veckovis så att du får endast 500 skr varje vecka.

Det innebär att med förvaltarskap så får du 500kr i veckan, men kan spara ihop till 2k i månaden - det är hälften av vad du fått (4k) om du inte haft förvaltare - så du tvingas att gå med halva summan uppdelad på fyra - hade du istället varit utan så hade du haft det dubbla varje månad, och du hade fått hela summan samma dag och inte behövt vänta tills sista veckan för att ha sparat in halva summan - vidare om du likt min vän fick bo i föräldrarnas villa med dem som betalar både hyra och mat -då hade summan ökat till 6k - två gånger så mkt som du får med samma ersättning när du bor i egen lägenhet och har förvaltarskap - 6k som han fick i handen direkt, där en person med förvaltare fick 500 kr veckovis..

Så varför ska den som haft förvaltare vara tacksam, när andra fick samma ersättning för samma diagnoser men fick högre summor direkt i handen - det minsta brukaren borde fått är 4k varje månad på en gång. Men då de är översittare så fick personen minsta möjliga summa. Finns noll skäl till att vara tacksam eftersom individer kollar på de som fick 6k direkt i handen, där de själva fick 500 - låter som att andra hade det mycket bättre med samma ersättning.

Det är samma summa som Försäkringskassan betalar ut- men huvudmannen ser inte mer än en tredjedel av summan, där i det andra fallet huvudmannen fick hela summan (6k), eller två tredjedelar av summan efter att ha betalat mat (4k) - men huvudmannen fick endast 2k (en tredjedel av hela summan) och som dessutom delades upp på fyra. Förvaltaren begränsar också huvudmannen på flera sätt så man är inte fri att göra vad man vill med de pengar man får i handen heller - du får inte ha internetbank, inte teckna avtal, inte ta lån, han beslutar om djur, han beslutar om resor, han beslutar om kontrakt - och det är han som får alla dina poster, räkningar och dokument - det är således han som sköter dina ansökningar till försäkringskassan kring just ersättningar, och som skriver texterna - du får inte ens läsa vad han skriver i ansökningarna, och mycket av det han eller hon skriver kanske inte är sånt du håller med om heller.

Så min poäng är att man kanske inte samtycker till en diagnos, men diagnosen leder till att man påtvingas viss hjälp via antingen LSS, SoL eller den typen av hjälp jag nämnde med god man/förvaltare - och sedan passerar det år där förvaltaren ansöker om aktivitetsersättning och styr med hela handen kring dokumenten och deras innehåll - ofta i samspel med psykiatrin då han eller hon känner läkare där eftersom de har kontakt då vissa huvudmän hamnar inom psykiatrin, och andra huvudmän behöver ersättningar och då krävs det läkarintyg därifrån - så under ett decennium är det då förvaltaren och läkaren som sköter alla ansökningar osv. Huvudmannen är den som får pengarna på pappret men som jag skrev man får endast en tredjedel av medlen i handen, en tredjedel går till mat och den sista tredjedelen vette tusan om den hamnar på ett låst sparkonto eller om den försvinner.

Så summa summarum är att visst kan en diagnos vara fel, men det blir en ekonomisk risk att ta bort den efter för många år passerat - och tacksamheten blir liten för ersättningen när andra fått samma ersättning utan att ha haft förvaltare- något som kan anses vara extremt orättvist.

Just precis. Det handlar om en offerkofta som är 10 cm tjock.

Många manipulativa och rättshaveristiska psykpatienter här i tråden märker jag. Jag förstår att personalen är less på alla jävla simulanter. Med detta sagt så påstår jag inte att psykiatrin fungerar optimalt, men denna revanschlusta och detta hämndbegär för att man inte fått precis som man vill vid sin inläggning är ju bara löjlig. Det är en del av sjukdomsbilden.

"Jag är inte sjuk, alla andra är sjuka!"

Jag instämmer, normala biologiska föräldrar som bryr sig om sina barn som sitt eget blod tänker garanterat att det är skadligt för barnen att stämplas med en diagnos, om inte de är en av de där mammorna som har ett övertroende till vården och faktiskt köpt lögnen att "om man får en diagnos så kan man få hjälp" - att de faktiskt tror att det är en FÖRDEL att få en diagnos - nu instämmer jag dock med det om du är en kvinna och lyckas få till det så att du kan leva som en hemmafru hela livet, vilket är precis vad många kvinnor vill - då är ju en diagnos perfekt eftersom de slipper att arbeta. En kvinna utan arbete får ju ändå pojkvänner och sex så länge hon är snygg och ung, och kan om hon vill det bilda en familj - men för unga män likt "Göran" så är det knappast till hans fördel när det kommer till att få status, pengar, kvinnor eller familj. Att män och kvinnor är lika stämmer inte, utan är en lögn dagens kvinnor köpt -de förstår och inser inte att unga män behöver hög status för att kunna attrahera en kvinna, annars blir de utan - så nej diagnoser leder till ensamhet och till att man inte får bilda familj om man är ung man och det är inte positivt.

Självklart inser normala föräldrar detta och undviker därför psykiatrin, men sen finns det puckon som tror att det kan vara "en fördel" vilket det så klart inte är. Att vara rädd för att barnet ska få en diagnos är normalt, då varje normal förälder vill att barnen ska vara normala som andra - inte vara "special needs". För övrigt kan en förälder som är kristen, som har en stark syn på vad som är normalt och inte, hon kan spendera de tidigare skolåren med att försöka sortera bort en viss kompis som hade assistent i klassen och som senare visat sig ha diagnosen autism- han var inte passande sällskap helt enkelt -hon ville istället då att hennes barn skulle umgås med normala kompisar. Majoriteten av kompisarna var ju trots allt normala- men bara att umgås någon gång med en autistisk kille var alltså för mycket och jag är övertygad om att den killen kommer ihåg hur hon agerade som om han inte var fin nog när han besökte hennes son.

Några år senare däremot så gjorde hon då en helomvändning och började att vilja ha sin egen son utredd för liknande diagnoser- för att han bråkade -och då får man anta att hennes fördomar mot den andra killen överfördes på hennes son, som för övrigt var adoptivson - alltid trevligt med adoptivmorsor som har fördomar och låter dem gå ut över barnen... Att hon är en fördomsfull och dömande individ innebär inte att hon inte ser sig själv som god, eller att hon inte är generös med mat, mediciner eller pengar -det innebär bara att hon är typen som dömer folk runt omkring henne, som ifrågasätter deras mentala hälsa, som snackar skit bakom ryggen på barnen och som gör det till psykvården, socialen och andra.

En förälder som i stort sett pratar bakom din rygg, inte går att lita på när det kommer till att ta din sida vid konflikter och som allmänt kan betraktas som en svikare baserat på hennes agerande. Narcissist, som bara tänker på sig själv som världens centrum- alla andra finns här för hennes skull -barnet tas till Sverige för hennes skull, inte tvärtom - barnet ska tillfredsställa hennes behov -inte tvärtom och så vidare.. Alla drag av en egoistisk narcissist med noll självkritik som skyller allt på sina barn och aldrig erkänner ett enda felsteg. En person som bara kan se sitt eget perspektiv och ingen annans. Som inte bryr sig om hur hennes barn behandlas, men bryr sig otroligt mycket om hur hon själv behandlas, eller om hennes barn gör någonting mot någon annan - hon är snabb med att skälla på sitt barn, men aldrig på andras barn - hon förstår inte att en mamma ska skydda sitt eget barn, utan verkar i vått och torrt ta alla andras sida istället - en kort och gott hemsk "förälder" som inte borde få vara förälder. Som inte har förmågan att känna empati med sitt egna barn. Som är bäst på att gashlighta sitt egna barn. Hon kan visserligen säga saker för att få sitt barn att tro att hon håller med, att hon tycker att någonting är fel, att hon är av samma åsikt -men hon agerar aldrig efter sina ord - riktiga föräldrar kan agera efter de ord de använder och man ser hur de strider mot allt från socialen, förvaltare till andra myndigheter - eller kanske ligger de på lärare i skolan och försöker att få dem att göra mer för att stoppa mobbningen mot deras barn, där alltså den "mor" jag skriver om aldrig agerar och därmed ganska tydligt visar att hon inte bryr sig tillräckligt för att agera- hon låter inte ens sin mun gå, och detta trots att hon inte hade några problem med att låta den gå när det gällde att snacka skit till psykiatrin -men att istället säga saker till hennes sons försvar det var visst omöjligt.

Ja, du har helt rätt i det du skriver, att istället för att titta på varför barnet gör som det gör - mobbning t.ex. - så letar man diagnoser istället, trots att det likt du skriver kan handla om tillfälligt dåligt mående, vilket görs permanent via diagnos!

Gällande att man inte får bli polis med ADHD, det var värre - du fick inte gå polisutbildningen om du hade diagnos av något slag - så ingen med diagnos fick gå utbildningen! Detta har ändrats - sedan några år får alla gå utbildningen, men risken är ju rätt stor att du inte blir antagen ändå om de känner till din diagnos.

Nåväl - Psykiatrin i Gävle är i alla fall skit, eftersom man kan komma undan med att inte sköta sig/bete sig olämpligt bara för att man råkar vara tjenis med chefen.

Man borde byta bort den där Ann@ mot någon mer rättvis med lite vassare kompetens, eller Ann@ själv kunde ta sig i kragen och lyssna på medarbetares klagomål även om hon är kompis med den utpekade Pi@.

Jag har hört via fd. kollegor som fortfarande jobbar där att avd. 27 (allmänpsyket) nu har två tillfälligt insatta chefer, Sofi@ & C@mill@, som är mycket omtyckta och gör ett jävla bra jobb.
Även en ny tjej, M@rtin@, som är i chefsposition i den sk. juoren är mycket väl omtalad och har gott rykte. Vilken som helst av dessa skulle kanske kunna ta Ann@s arbetsroll.

Till Gävles försvar kan jag säga att min kritik främst gäller alla psykiatrienheter- psykiatrin är likadan i hela landet.

Mina erfarenheter är främst från Umeå och Huddinge.

Klart att verksamheten är i totalt förfall när meningen är att den och alla offentliga verksamheter skall vara i totalt förfall.

Läs det igen.

Vad jag förstått är P* ett väldigt stort problem på jourmottagningen inom Region Gävleborg. Hon verkar vara ett så pass stort problem att ytterst kompetent personal vägrat arbeta på psykiatriakuten/jouren om nätterna då hon arbetar. Med detta så blir patienter lidande. Patientsäkerheten blir lidande.

De kompetenta väljer då att säga upp sig och ta anställning inom andra regioner, eller de som redan arbetar inom regionen vägrar gå dit.

Men hej! Är man kompis med Anna så verkar man komma undan med vad som helst.

Enligt min uppfattning behöver Region Gävleborg göra upp med ledarskapet inom psykiatrin. De behöver sopa rent inom psykiatrin inom Region Gävleborg och Anna och hennes företrädare och efterträdare måste åka först.