Hur ofta kritiserar du inom de egna leden?

Tack vare Donald Trumps 4 år som president så har vi fått en ordentlig inblick i politisk sektmentalitet och den bisarra nivån på polarisering mellan olika politiska grupper.

De flesta verkar generellt blunda för problematik och dumheter bland människor, politiker och organisationer med samma åsikter som en själv samtidigt som man söker minsta lilla sak att kritisera oliktänkande för.

Hur ofta riktar du kritik mot de egna leden när det är berättigat och hur ofta blundar du för saker som du sannolikt hade kritiserat politiska motståndare för om det hade gällt dem?

Jag kör med raka rör.
Svaret blir alltså "vid behov".

Alltid, dissidenter (dit jag ställer mig) är vägen framåt för alla samhällen/grupperingar. Dock har jag noll intresse för partipolitik och anser att alla som har en ideologi som ledstjärna är bromsklossar vi kan vara utan.

Vi vet i alla fall att medelmåttigt intelligenta vita män startar trådar om saker de inte fattar ett skit om. Hur ställer sig de i ditt eget led till denna oändliga ström av nonsenstrådar du inte behärskar egentligen?

Svarar du någonsin på din egen trådstart?

Jag försöker se Världen för vad den är, utan att idolatrera personligheter. Trump är en underhållande narcissist, som är betydligt mer ute efter att lyfta sig själv till huvudrollsinnehavare i någon stor politisk såpopera än att stå för någonting alls. Han har förmågan att läsa av från sin publik vad som får igång dem och använder sedan just det, och han är genialisk på att utöva en sådan taktik.

I regel så är han trots alla sina karaktärsfel en ganska kompetent politiker/företagare som är mer obunden till finansiella elitens intressen och därmed kan köra en egen race som få andra politiker kan. Ifall det är populistiskt att exempelvis straffa globalistiska företag som vill producera varor i Mexiko och Kina, så kör han den populistiska linjen. Står på folkets sida snarare än storföretagen.

Detta är givetvis något han gör mest för att själv få spela huvudroll som folkets hjälte, inte för att han bryr sig om amerikanska folket. Han är en föråldrad playboy och showman från New York som älskar att få uppmärksamhet och inte står för några konservativa värderingar. Han är ändå, för konservativa, den bästa president som USA har haft på mycket lång tid.

Ifall Trump var en demokrat (vilket han skulle kunna ha valt att vara i andra tider) så skulle republikaner antagligen kritisera honom för att vara en omoralisk rikemansbarn som flytt tjänstgöring i krig, som inte respekterar uramerikanska ideal (som när han kallade Mccain för en förlorare i vietnamkrget för att han blev tillfångatagen) och som har en bimbo som fru (och som inte håller sig enbart till en bimbo åt gången av allt att döma).

Så vad har du själv att säga om typ Olof Palme? Gudrun Schyman? Stefan Löfven? Joe Biden?

Vet ej vart du står riktigt i den politiska skalan, så välj någon du skulle rösta på.

TS är ett typexempel på en vänsterbliven NPC. Bristen på självinsikt och självkritik är total. Startar den ena tråden efter den andra som bäst kan beskrivas som projicering av de egna egenskaperna.

Jag skulle precis säga samma sak. Vid behov så gör man ju det, men till skillnad från motståndarnas sida, så är det inte ofta det behövs.

Mmm...noterat samma sak. Autism? Undra om han är en furry med den avataren...

De "egna leden" är för den intellektuellt kritiske ofta lika lost i sin tankevärld som meningsmotståndarna.

Vi har själva allt sedan de svenska konservativa räddhågset efter Parisvåren bytte partinamn år 1969 varit av omtanke om Sverige motiverade att kritisera den borgerlighet där vi själva hör hemma.

Det har, milt sagt, inte varit populärt. Vi har blivit totalt idiotförklarade och demoniserade. Och de är bara de snälla följderna. Persona non grata-stämpeln, har gjort oss till paria.

Året 2010 så lämnade vi och går aldrig tillbaka till det parti som partiledare hr Frede rik Ruinfält drev över klippkanten till internationalismens galenskap. Tuffe Uffes förmenta omvändelse inför nya spinndoktorer ger vi inget alls för. Tala om vindflöjlar som igår var lojala utan en tanke på vad de då stod för.

Få vågar kritisera de egna. Det kostar för mycket socialt.

Värdekonservatism, är i Sverige en tragiskt förlorad politik. Ingen ideologi, finns där synlig.

Det där har vi vetat sedan tidigare genom studier av (r)-vänstern.

Karriärister är mycket vanligare än visselblåsare i verkligheten. Och de flesta vill bara leva sina liv och valsar med.