Citat:
Ursprungligen postat av
Silverryggenn
Historielösa Auric är i farten igen, precis som andra krigsveteraner i denna tråden som tror Ryssen är vår värsta fienden.
Historien visar snarare att stater ofta ger upp eller kompromissar just för att begränsa mänskligt lidande, inte att de ”nästan alltid slåss in i det sista”. Att fortsatt motstånd ibland förekommer betyder inte att det är normen.
Det finns gott om tydliga motexempel. Danmark 1940 kapitulerade efter några timmar just för att undvika massdöd och förstörelse. Nederländerna gav upp efter bombningen av Rotterdam för att stoppa ytterligare civila massakrer. Frankrike 1940 fortsatte inte ett meningslöst gerillakrig när den reguljära armén var slagen. Japan 1945 kapitulerade uttryckligen för att undvika ”nationens fullständiga utplåning”. Finland 1944 accepterade hårda villkor för att rädda landet från total ockupation. Alla dessa beslut var i hög grad humanitära och politiska – inte bara militära.
Även Sovjetexemplet är mer komplext än vad som ofta påstås. Sovjet valde inte medvetet att offra miljontals liv, man saknade i början realistiska alternativ, hade blivit strategiskt överrumplat och saknade möjlighet att kapitulera utan regimens totala kollaps. Det är alltså inte ett idealiskt exempel på ”rationellt motstånd”, utan snarare på ett system som inte tillät reträtt eller kapitulation, oavsett mänsklig kostnad.
Att beskriva fortsatt strid som ”normal självbevarelsedrift” är också tveksamt. Självbevarelse kan lika gärna innebära att undvika ett krig som man inte kan vinna. Många befrielsekrig du nämner var utdragna just för att den försvagare parten saknade möjlighet att förhandla – inte för att man rationellt valde maximal uppoffring. När realistiska förhandlingslösningar funnits har de ofta accepterats.
Kort sagt: Åk till Ukraina, ta med dig dina kompisar och slåss för din sak.
Är nog du som saknar en del kunskap. Danmark hade 16 000 dåligt beväpnade soldater och redan i gryningen uppstod strid mellan de tyska invasionstrupperna och Kungliga Slottets paradklädda hedersvakt. Hamnar man i det läget ger man upp. I Frankrike föll Paris och de franska försvarslinjerna kollapsade. Finland hade ett bra läge, trots allt. Stalin ville åt Hitler och att slippa ockupera Finland var en stor fördel för Stalin, som gav finländarna en förhållandevis stark förhandlingsposition. I korthet: man gav upp helt enkelt för att det var militärt sett meningslöst att fortsätta kampen. I vissa fall innebar det naturligtvis att människoliv sparades, men i flera fall är det inte självklart pga ockupationsmaktens uppvisade brutalitet.
Japan är väl det fall som kan betraktas som att man gav upp för att rädda landet. Men orsaken till det stavas atombomberna. Sådana bomber har inga direkta militära syften utan handlar om utplåning. Att Japan gav upp inför risken att få fler atombomber över sig är inte märkligt. Och jag skulle absolut förstå om Zelensky om han gav upp efter det att Ryssland börjat släppa atombomber över ett par av Ukrainas miljonstäder. Det blir liksom lite andra förutsättningar; det blir andra "spelregler" när man byter taktik från "man-mot-man-strid" till massmord och total ödeläggelse av hela områden.
Sovjet hade visst alternativ redan från början. Det fanns ingen som tvingade Stalin att göra motstånd. Dessutom var Stalin väl medveten om att hans land riskerade bli invaderat; han fruktade invasion redan 1939 och han såg Molotov-Ribbentrop pakten som ett sätt att minska risken för en tysk invasion. Så överrumplad blev han inte i juni 1941. Däremot var han dåligt förberedd, men det får han ta ansvar för själv. Bl a Zjukov hade varnat och velat se en starkare militär, något som Stalin vägrade då han fruktade att själv bli avsatt av militären om den var för stark.
'
Och att "saknade möjlighet att kapitulera utan regimens totala kollaps"? Vad är det för trams? Det är ju det du förutsätter att Ukraina ska göra, så varför det så omöjligt 1941 men har blivit en absolut självklarhet 2025? Du får försöka vara konsekvent, anser du att Ukraina ska kapitulera för att spara människoliv och regeringen riskera bli avsatt, så var det självklart ett alternativ även för Stalin 1941.
Befrielsekrigen vanns nu händelsevis av den svagare parten. Det var därför staterna blev självständiga. Och ofta var det den (på papperet) starkare parten gav upp för att priset för kriget blev för högt och at opinionen hemma började klaga. Förhandlingar var i många fall aktuella, men parterna stod så långt från varandra att befrielsekampen fortsatte.
Så det krig Ukraina utkämpar är helt i linje med vad som brukar hända när ett land blir invaderat och folket inte vill hamna under utländska herrar.
