Ett skepp kommer lastat! Med vadå? Jo, en recension av Arch Enemys album "War Eternal". Nu har jag backat bandet tillbaka till 2014 och satt fokus på det år när gruppen frigjorde det nionde fullängdsalbumet.
Utan tvekan är det så att Arch Enemy med tiden har kommit att bli ett av Sveriges främsta band försäljnings- och popularitetsmässigt i kategorin melodisk death metal. Det kommer ju också med vissa förväntningar. Vore dumt att påstå eller tro annat.
Ska vi backa bandet ännu mer och gå tillbaka till 90-talet så vill jag säga att Arch Enemys skiva "Burning Bridges" (1999) med dåvarande vokalist Johan Liiva var ordentligt bra men det var först med nästkommande album "Wages Of Sin" (2001) som hela upplevelsen togs till nästa nivå. Vilken jävla platta! Som ni säkert vet var ju bytet av vokalist en klart bidragande faktor till framgången.
Dessvärre är det också så att Arch Enemy har blivit mindre intressanta (i mina ögon och öron) sedan "Doomsday Machine" kom ut på marknaden 2005. Och det var länge sen. Men nu tänkte jag pladdra på lite om "War Eternal"-plattan.
Den här releasen kom till en möjlig brytpunkt för bandet. Det var nämligen inför detta verk som tyskfödda mäster-vokalissan Angela Gossow kastade in handduken. Hon ersattes av Alissa White-Gluz som haft en metalcore-bakgrund i The Agonist. Inget fel med det.
Bröderna Amott är ingen duo som skriver långa och komplexa låtar direkt. Några sköna melodier här och lite tunga riff på det, ett solo, toppa allt med en slagkraftig refräng och sen är saken klar. Klart att man kan fundera på hur det skulle låta om Arch Enemy gav sig på uppdraget att skriva lite mer episk musik? Tanken är lockande.
Hur väl passar då Alissa White-Gluz in i det musikaliska ramverket? Faktiskt väldigt väl. Det är inte superstor skillnad mellan det röstmässiga. Alissa White-Gluz har skrik som är mer disträa. Det känns mer amerikaniserat och det är ett minus för en sån som mig som inte är överdrivet förtjust i USA-producerad metal. Precis som genre-kollegor som Soilwork och In Flames har även Arch Enemy gått över till ett något mer amerikaniserat sound, jämfört med 90-talet.
Helst av allt hade jag velat se - framför allt höra - att Angela Gossow stannade kvar på sin position som vokalist. Tiderna förändras dock och så mycket annat val än att acceptera situationen hade jag inte.
Stilen är densamma som tidigare album där Angela Gossow var med. Saftiga riff med stora mängder melodier är grundbyggen för denna typ av death metal. Kommersiellt kanske man kan kalla det om man så vill. Inget snack om att Arch Enemy har samlat ihop många fans i världen och fröet till det såddes redan i och med debutalbumet. Att bandet nu har bytt till en metalcore-inspirerad vokalist kan kanske göra att man attraherar ännu lite fler fans från USA.
Med allt detta sagt går vi över till det musikaliska innehållet:
"Never Forgive, Never Forget" inleder kalaset (efter introt) och för några sekunder låter det som att Arch Enemy gått över till att framföra black metal. Det piskas rejält emellanåt. Inte en sida som vi har hört från Arch Enemy förr, i alla fall inte jag. Men det är strukturerat och de olika delarna av låten går lätt att skilja på. En mycket stabil låt.
Alla låtar på albumet är bra, som minst, men det finns några som har den där lilla extra kryddan över sig. Den första jag tänker på är titelspåret "War Eternal" som har utrustats med en refräng som överväldigar. Den andra som imponerar är "You Will Know My Name". I just den låten tycker jag Alissa White-Gluz kommer till sin fulla rätt. Det blir liksom inte lika "skrikit" som en del andra fartfyllda låtar här på plattan.
"You Will Know My Name" var det ja. Den börjar illavarslande men jävligt fräckt. Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig, sett bara till inledningen. Den och titelspåret är alltså låtar som jag skulle vilja placera i kategorin "Arch Enemy-klassiker". De bästa spåren här och i ärlighetens namn finns det några ganska slätstruka låtar också. Dessa finns i slutet av albumet, som det brukar vara med andra ord.
Som man kan se i tracklisten innehåller plattan 13 låtar. Ett album som innehåller så många bitar tenderar att bli för mycket. Hade alla dessa varit "vanliga" låtar med sång så hade jag sannolikt fått en mättnadskänsla. Nu är tre av låtarna instrumentala och det gör att allt känns mer hanterbart. Och variationsrik.
Arch Enemy har en förmåga att lyckas bättre än många andra band när det gäller instrumentala bitar. Här på albumet finns det som sagt tre sådana spår, ett intro, ett mellansspel och ett outro. Logiskt och bra. Ingen av dessa är mina favoriter från plattan, det hade varit bra konstigt, men likväl är det passande stycken som bryter mönstret. Handen på hjärtat, till och med den musik som Arch Enemy framför kan bli lite statisk i det långa loppet.
Som jag kanske sagt, eller inte sagt i just detta inlägg, så är variation en viktig faktor för mig när det gäller musik (album). Här lyckas Michael Amott väldigt bra måste jag säga, det finns låtar med betoning på melodi och det finns mer riviga kort att plocka fram. Det blandas ut med de instrumentala spåren och på det sättet är skivan väldigt välbalanserad. Det är klart att man alltid vill ha mer, så fungerar vi människor, men jag är glad för det variationsutbud som erbjuds.
Kontentan som jag vill få fram är alltså att det här är ett album som höll Arch Enemy flytande och sannolikt också utökade fanskaran. Det finns album med det här bandet som jag gillar bättre. Motsatsen är också sann, det finns album med Arch Enemy jag tycker är sämre.
Utan tvekan är det så att Arch Enemy med tiden har kommit att bli ett av Sveriges främsta band försäljnings- och popularitetsmässigt i kategorin melodisk death metal. Det kommer ju också med vissa förväntningar. Vore dumt att påstå eller tro annat.
Ska vi backa bandet ännu mer och gå tillbaka till 90-talet så vill jag säga att Arch Enemys skiva "Burning Bridges" (1999) med dåvarande vokalist Johan Liiva var ordentligt bra men det var först med nästkommande album "Wages Of Sin" (2001) som hela upplevelsen togs till nästa nivå. Vilken jävla platta! Som ni säkert vet var ju bytet av vokalist en klart bidragande faktor till framgången.
Dessvärre är det också så att Arch Enemy har blivit mindre intressanta (i mina ögon och öron) sedan "Doomsday Machine" kom ut på marknaden 2005. Och det var länge sen. Men nu tänkte jag pladdra på lite om "War Eternal"-plattan.
Den här releasen kom till en möjlig brytpunkt för bandet. Det var nämligen inför detta verk som tyskfödda mäster-vokalissan Angela Gossow kastade in handduken. Hon ersattes av Alissa White-Gluz som haft en metalcore-bakgrund i The Agonist. Inget fel med det.
Bröderna Amott är ingen duo som skriver långa och komplexa låtar direkt. Några sköna melodier här och lite tunga riff på det, ett solo, toppa allt med en slagkraftig refräng och sen är saken klar. Klart att man kan fundera på hur det skulle låta om Arch Enemy gav sig på uppdraget att skriva lite mer episk musik? Tanken är lockande.
Hur väl passar då Alissa White-Gluz in i det musikaliska ramverket? Faktiskt väldigt väl. Det är inte superstor skillnad mellan det röstmässiga. Alissa White-Gluz har skrik som är mer disträa. Det känns mer amerikaniserat och det är ett minus för en sån som mig som inte är överdrivet förtjust i USA-producerad metal. Precis som genre-kollegor som Soilwork och In Flames har även Arch Enemy gått över till ett något mer amerikaniserat sound, jämfört med 90-talet.
Helst av allt hade jag velat se - framför allt höra - att Angela Gossow stannade kvar på sin position som vokalist. Tiderna förändras dock och så mycket annat val än att acceptera situationen hade jag inte.
Stilen är densamma som tidigare album där Angela Gossow var med. Saftiga riff med stora mängder melodier är grundbyggen för denna typ av death metal. Kommersiellt kanske man kan kalla det om man så vill. Inget snack om att Arch Enemy har samlat ihop många fans i världen och fröet till det såddes redan i och med debutalbumet. Att bandet nu har bytt till en metalcore-inspirerad vokalist kan kanske göra att man attraherar ännu lite fler fans från USA.
Med allt detta sagt går vi över till det musikaliska innehållet:
"Never Forgive, Never Forget" inleder kalaset (efter introt) och för några sekunder låter det som att Arch Enemy gått över till att framföra black metal. Det piskas rejält emellanåt. Inte en sida som vi har hört från Arch Enemy förr, i alla fall inte jag. Men det är strukturerat och de olika delarna av låten går lätt att skilja på. En mycket stabil låt.
Alla låtar på albumet är bra, som minst, men det finns några som har den där lilla extra kryddan över sig. Den första jag tänker på är titelspåret "War Eternal" som har utrustats med en refräng som överväldigar. Den andra som imponerar är "You Will Know My Name". I just den låten tycker jag Alissa White-Gluz kommer till sin fulla rätt. Det blir liksom inte lika "skrikit" som en del andra fartfyllda låtar här på plattan.
"You Will Know My Name" var det ja. Den börjar illavarslande men jävligt fräckt. Man vet inte riktigt vad man ska förvänta sig, sett bara till inledningen. Den och titelspåret är alltså låtar som jag skulle vilja placera i kategorin "Arch Enemy-klassiker". De bästa spåren här och i ärlighetens namn finns det några ganska slätstruka låtar också. Dessa finns i slutet av albumet, som det brukar vara med andra ord.
Som man kan se i tracklisten innehåller plattan 13 låtar. Ett album som innehåller så många bitar tenderar att bli för mycket. Hade alla dessa varit "vanliga" låtar med sång så hade jag sannolikt fått en mättnadskänsla. Nu är tre av låtarna instrumentala och det gör att allt känns mer hanterbart. Och variationsrik.
Arch Enemy har en förmåga att lyckas bättre än många andra band när det gäller instrumentala bitar. Här på albumet finns det som sagt tre sådana spår, ett intro, ett mellansspel och ett outro. Logiskt och bra. Ingen av dessa är mina favoriter från plattan, det hade varit bra konstigt, men likväl är det passande stycken som bryter mönstret. Handen på hjärtat, till och med den musik som Arch Enemy framför kan bli lite statisk i det långa loppet.
Som jag kanske sagt, eller inte sagt i just detta inlägg, så är variation en viktig faktor för mig när det gäller musik (album). Här lyckas Michael Amott väldigt bra måste jag säga, det finns låtar med betoning på melodi och det finns mer riviga kort att plocka fram. Det blandas ut med de instrumentala spåren och på det sättet är skivan väldigt välbalanserad. Det är klart att man alltid vill ha mer, så fungerar vi människor, men jag är glad för det variationsutbud som erbjuds.
Kontentan som jag vill få fram är alltså att det här är ett album som höll Arch Enemy flytande och sannolikt också utökade fanskaran. Det finns album med det här bandet som jag gillar bättre. Motsatsen är också sann, det finns album med Arch Enemy jag tycker är sämre.
__________________
Senast redigerad av CtrlAltDelThis 2023-04-02 kl. 21:34.
Senast redigerad av CtrlAltDelThis 2023-04-02 kl. 21:34.
