En rolig och topicrelevant tillämpning av gammafunktionen är n-volymen av en n-dimensionell sfär med radien R, som ges av
Vₙ(R) = π^(3/2)Rⁿ/Γ(1 + n/2)
https://en.m.wikipedia.org/wiki/N-sphere, så för t en 4D boll har vi voymen
V₃(R) = π^(3/2)R³/Γ(5/2)
där
Γ(5/2) = (3/2)Γ(3/2) = (3/2)(1/2)Γ(1/2) = (3/4)√π ,
dvs
V₃(R) = 4πR³/3
vilket ju stämmer.
Men nu kan vi alltså även beräkna t ex den 5/2=2,5-dimensionella volymen av en 2,5-dimensionell boll!:
V_{5/2}(R) = π^(3/2)R^(5/2)/Γ(1+5/4)
där
Γ(1+5/4) = 1.133003096319...
https://www.medcalc.org/manual/gamma-function.php
Inom kvantfältteori måste man "regularisera" för att öht få fram användbara resultat (vilka sen stämmer otroligt exakt med experimentella resultat), och då är EN av metoderna s k dimensionell regularisering. Istället för att räkna i 4D, där man får problem, räknar man på
lite fler dimensioner, 4+ε, där |ε| är mycket mindre än 1, för att sen gå mot gränsen ε→0 på ett kontrollerat sätt. Och i detta ingår då att beräkna volymen på en boll i 4+ε dimensioner.
Att detta öht fungerar
tycker jag ger anledning till att spekulera om att rumtiden kan ha en fraktal natur på små skalor. Fraktala dimensioner behöver ju inte vara heltal. Möjligen är rumtiden "skrynklig" på sina minsta skalor. Kvantskum kanske?