Läser att Zlatan är i farten att skriva på för ännu ett år med Milan. Mycket pengar till en som redan har väldigt väldigt mycket pengar.
Men det har jag inga problem med.
Jag tänker på hans familj. HS & pojkarna.
Hans totala frånvaro ser han helt förbi.
Han är ju de facto en sjukt frånvarande far.
Och det är så denna familjen växer upp.
Varken mer eller mindre.
Någon naiv idé om att detta skall tas igen, eller att det rent ekonomiskt materialistiskt går att kompensera sedan, är en livslögn.
Livet är här. Livet är nu. Tid och närvaro.
Och dom där killarna vet ingenting annat än att pappa förverkligar sig själv för titlar, som dels är viktigare än de barn han har satt till världen, och som han dels är besatt av att försöka erövra.
Denna egoism, denna frånvaron, denna prioritering kommer lämna avtryck en dag.
Till syvende och sist så är detta bara människor, inga villkorslösa Zlatan-fans. Det är en familj.
Och risken för att den blir dysfunktionell pga Zlatans alla val, ja den risken skulle jag väga in om jag idag stod i Z fotbollsskor idag.
Det kan t o m redan vara försent.
Var fanns pappa alla de gånger pojkarna gjorde saker för första gången i livet, och som dom som alla barn vill få bekräftat, och känner sig stolta över. Han var aldrig där.