Jag. levde en bekymmersfri barndom till 12 års ålder.
Sen skilde sig mina föräldrar. Jag fick bo med min mamma som var alkoholist. Hon misshandlade mig både fysiskt och psykiskt,mest psykiskt,hon kunde till exempel sitta på balkongen och prata om mig att jag skulle sitta på Piteå,55 ett känt mentalsjukhus i Norrbotten. Hon slog mig med en stekpanna I huvudet och hotade mig mig med kniv otaliga gånger.Jag levde med det här i ungefär 10 år. Jag känner nu att jag inte har sån stor tilltro till andra människor vilket känns så fel. Det värsta som min mamma sa till mig när jag skulle prata ned soc om en egen lägenhet var:då säger jag att du har våldtagit mig.med ett hånleende.fy,fan..där dog mitt jag. Jag hatar henne för det..
Tack! Påminner mig om när jag en gång jag satt och läste rättegångar, det var en grabb för några år sedan som mördade sin mamma med en kniv. Det är mer givande om man överväger att titta på skräckfilm. Att läsa rättegångar alltså.
Föräldralotteriet är obligatoriskt tyvärr.
"the blood of the covenant is thicker than the water of the womb"
Tråkig historia. Vet dock inte vad du vill att vi ska diskutera...?
Hoppas du inser bara att en tråkig och dålig barndom inte behöver innebära ett tråkigt och dåligt vuxenliv. Nu, som vuxen, har du makten att själv skapa dig det liv du vill ha.
