Bekant som man inte hört på 11 år, hör av sig via sociala medier från rättpsykiatrin

Kände varandra och umgicks lite ett tag, men började ta avstånd 5-6 månader innan han utförde brottet.
Brottet var grovt.

Velade om man skulle börja snacka med personen igen men tänkte what the hell... vill höra varför han gjorde det. Barndomen var extremt traumatisk och beskriver hela sitt liv som ett enda stort gigantiskt trauma.

Börjar empatisera smått till hur han nu nu kunde göra brottet efter att ha hört allt detta då jag tror vem som helst hade spårat ur om det pågick sådär länge utan någons vetskap... Frågar mig om kontakter från den tiden (nummer etc), men han verkar leva kvar mentalt i en ålder som en tonåring.

Ingen av våra bekanta från den tiden vill ha något att göra något med honom, och nu spammar han hela tiden då han verkar ha få chatt-kompisar.

Börjar själv få ångest då jag inser på djupet nu vad han har för liv och inte bara läst en "dom" som är torr och abstrakt.. Inser också att man ska vara glad för det livet man har då det hade kunnat vara värre.

Vill inte vara en riktig fitta och kapa all kontakt kallt med honom men har absolut ingen aning hur jag ska hantera en sånhär situation.

En tycker jag ska vara försiktig och inte "dras ner " allt för mycket i empati hålet.. Han har 0 insikt och tror på riktigt att han lär komma ut snart etc. Kanske lätt att tro det, (men verkar ytterst godtyckligt då rättspsykiatrin verkar kunna hålla en obestämd tid?).

Hur hade ni hanterat en sådan här situation?

Det är fint att du söker råd.
Lite svårt att uttala sig då man inte vet hela situationen. Alla människor måste jobba med sig själv. Mer eller mindre.
Vid trauma så blir det svårt för de flesta att göra de trots att det gäller alla. Alla människor måste jobba med sig själva.
Han har förmodligen valt att inte jobba med sig själv och lever fortfarande kvar i det förgångna.
Då känner omgivningen som du. Nån gång måste man gå vidare annars blir man bara ett upprepande mönster.
Jag tycker du ska avgöra hur mkt energi och vilken energi du orkar lägga på eran relation för jag tror du är viktig för honom. Och människor som mår dåligt behöver verkligen mänsklig kontakt.
Du ska såklart inte behöva må dåligt heller men hittar du en balans så kan de funka.

Jag hamnar i värsta Dostojevskij Brott & Straff modet då det är så jävla påtagligt och verkligt. Har läst hela tingsrättsdomen i detalj, hört vad hans bakgrund är och känner på en oerhört jävla djup nivå sorg för hans liv, hur det blivit. Han har mycket goda poänger kring hans straff då jag har läst att rättspsykiatrin i Sverige fan verkar vara helt unik och ganska rättsosäker om man hamnar där (värre än fängelse).

Problemet är att det drar upp och påminner om en relation jag hade när jag var yngre som varade 1 år, där jag första gången var med en tjej som jag inte visste vad jag skulle göra med. Sakta men säkert krackelerade fasaden och det visade sig att bakom den rika fina ytan hon bodde att hennes mamma misshandlade henne.

Fick så jävla dåligt samvete och försökte hjälpa henne med att be henne gå i terapi etc men slutade med att jag mådde allt sämre själv då hon var manipulativ, slutade med att jag blev ensam då hon manipulerade fram svartsjukedramatik mellan vänner.. Såhär långt i efterhand inser jag att jag var medberoende.

Blev typ galen själv då jag pendlade mellan empati/förståelse, ilska, frustration, sorg och det var ett jävla helvete..
Kände mig så jävla maktlös bara med henne..

Känner såhär nu också (känslor av maktlöshet/överrumplad och inte kunna göra något, typ helt lamslagen) men är rädd att det kan orsaka att jag faller tillbaks..

Inser att det inte är mitt fel eller att jag har ansvar att ens skriva tillbaks till någon som skrivit efter 11 år men har extremt svårt att handskas med denna situation.

Fan får en sån jävla brutal ångest, empatiserar ju med honom för när man själv upplevde liknande traumatiska saker som han gjorde, så reagerade man dock inte som han gjorde tillslut.. Fick exakt samma tankar men reagerade inte som honom.

Kanske var det för att han upplevde trauma kontinuerligt och att jag hade mer stabilitet i mitt liv i andra aspekter hela barndomen?

Hans liv blev så annorlunda..
Iförsig, han hade det riktigt skevt direkt från födseln det hade fan inte jag.

Öhhhhh

Hur mycket abuse tål en människa innan bägaren rinner över mot ens abuser?

Och om den gör det, då kommer ytterst få veta sanningen och bara döma en efter handlingen... Alla kommer ta avstånd..Hela samhället.. För alltid..

Så sitter man där och försöker låtsas gå vidare men alla dömer en efter ens handling för alltid?

Hur länge ska man bli dömd ens för det man gjort?
Så sitter du där år ut och år in vid en dator och någon bedömmer din sanity på lösa grunder godtyckligt som om du vore en grönsak och inte får ett tidsbestämt straff som vid ett fängelse..

Fucking trip det här är...
...

Man får onekligen perspektiv när man springer in i något sånt. Har också bekanta som hamnat iväg i tragiska riktningar som man i backspegeln ibland kunnat se.

Som nämnts tidigare, behåll på lagom nivå om det går. Springer själv på en person ibland som jag umgicks med som liten som också har hamnat lite offpist. Har också bra koll vad han vart med om.

Om han hämnats kan jag förstå det.

Däremot har man mycket empati får man vara på sin vakt. Vet inte om du kan försöka stänga av empatin lite. Empati kan vara svårt har jag förstått.

Ska ni ha kontakt ska det inte vara för att det är synd om honom.

Varför menar du att man ska vara på sin vakt?
För vad menar du på att man ska ha kontakt ?

Anar svaren redan, men är intresserad av vad du har att säga.

Jag har sett hans rum som han skickat bilder på, hans mat, hans rutiner, hans dator vad han gör (mycket gaming & film). Berättar att han får 7000+ av Försäkringskassan. Vilka han snackar med, hierarkin bland de intagna på Rättspsykiatrin.

Hur han kan beställa mat & kläder från nätet?
Har man tillgång till mobiltBankID om man sitter inne på Rättspsykiatrin?
Spara på KF & ISK och börsmäklare? - Kan de plugga komvux på distans eller hur fan fungerar det?

Fan helt surrealistiskt.

När jag talar med honom är det som att man talar med ett barn, hans sociala utveckling verkar helt och hållet ha stannat av..

Värsta är att han verkar feldiagnosticerad på godtyckliga grunder (psykiatrin är diffus) varpå den bedömningen kanske gör att han aldrig kommer ut.. Kanske när han är 40-50 år gammal men då är risken för återfall hög antagligen?

Lyssnade på denna serie och blev rejält uppskrämd hur annorlunda juridiken är inom rättspsykiatrin.

https://sverigesradio.se/avsnitt/insparrad-pa-rattspsyk-trots-att-lakarna-sager-nej-niklas-p1-dokumentar
https://sverigesradio.se/avsnitt/insparrad-pa-rattspsyk-niklas--2

Verkar som ett helt sjukligt system.

va gjorde han?

Mitt råd: Bryt, ha inte fortsatt kontakt. Du verkar vara empatisk, men det säger väl någonting att andra har brutit kontakten med honom.
Nu försöker han hitta någon att suga sig fast vid. Var inte den personen. Det är ok att vara "egoistisk" när någonting inte är bra.
Det må ha varit synd om honom en gång i tiden, men du är inte hans psykolog eller räddare i nöden.
Omge dig med bra personer och släpp taget om de andra. Vissas bagage är bara för tungt att bära och såna personer kan inte medföra något gott till ditt liv. Antagligen bara tvärtom.
Det låter kanske krasst, men gör inte hans problem till dina problem. För en bekantskap med en sådan person _kommer_ att skapa problem.

Jag läste dina svar men tänk på att jag kan ha fel. Man kan inte jämföra trauma för det ingen pratar om är omgivningen. Du har träffat dåliga människor men du kanske hade bra människor som gjorde att det inte slog slint. Han kanske aldrig hade bra människor. Varenda person vi möter påverkar oss.
Du vill hjälpa och förstå inte bara honom men dig själv och andra som mår dåligt låter det som.
Lägg inte så mycket tankar och energi så du mår dåligt är viktigast.
Testa att lyssna med ett halvt öra. Svara med vänliga ord. Sen släppa det som sagts/skrivits.
Han pratar av sig, han är inlåst och kan inte göra illa nån nu.

Rättspsyk är galet.

Jag skulle tycka att en person som inte fattar samhället var ganska intressant. Jag vet inte varför. Att han inte fattar vissa saker beror väl på att han inte varit i samhället och sedan andra på att han är udda.

Kontakt alltså om du alls ska kommunicera med honom. Det låter som du ändå vill det. Och empati så blir man utsugen om man empatiserar med fel människor. Jag har inte den empatin men jag är dumsnäll och bara det har lett till problem t ex folk vill ha gratistjänster hela tiden. Det kan bli väldigt fel att bli involverad med människor som kanske inte ger något tillbaka.