Jag har i princip tappat hoppet för att ens engagera sig i något längre. Har bra möjligheter, kan plugga till vad som var som och har ekonomin för att göra det men jag känner oavsett vad jag än gör kommer det inte spela något roll om 30-40 år. Är i princip en ensamvarg och har svårt för att skapa vänner som bryr sig eller som ens vill fråga om man vill hänga, mycket snack men lite handling brukar jag säga. När jag ser på en eventuell framtid ser jag i princip mig själv som den som blev något men på bekostnad av allt de andra. Fick aldrig uppleva de saker som alla andra fick och fick aldrig vara del av något gäng på riktigt då man aldrig förstod sig på det sociala.
Under dagen som jag skriver detta har jag inte annat än att tänkt på hur man ska kunna få ett slut på allt. Jag tänker mig att om jag nu går den linjen som jag drömmer om blir det bra men samtidigt får man notiser att om 30-40 år har man kanske inte ens ett tak över huvudet. För ärligt talat så stressar nyheter om klimatet mig så otroligt mycket och jag kan gå in i fullt ut ångestattacker där jag börjar skaka. Visst man gör allt vad man kan för att "bidra" men hur mycket kan man göra som enskild individ. Aldrig lyckas jag lösa dessa och varje gång så kommer jag fram till att varken samtalsterapi eller medicinering kommer kunna hjälpa mot detta. För låt oss säga att jag tar antidepressiva idag löser det knappast problemet som världen står emot och som ingen i princip har lyckats eller troligtvis kommer lyckas lösa.
Tanken som slår mig när jag skriver detta är att detta är inte ett liv jag vill leva men samtidigt kan jag inte göra något åt det. Min sociala situation och den utanförskap det medför är pågrund av diagnoser som aldrig kan riktigt arbetas bort. Stressen om klimatet kan man kanske skjuta upp några år men ge det 50-60år och det kommer förstöra allas framtid oavsett vilken karriär man har. Så för mig spelar ingen längre någon roll och att fortsätta är bara att skjuta upp det som ändå kommer hända. Att skjuta upp det mer skulle bara innebära fler situationer där man hatar sig själv och andra men där man inte kan göra något åt det.
Bestämde mig för några dagar sedan att göra ett sista försök att ta kontakt med psykiatrin och se om det går att lösa tid med psykolog. Har försökt under en längre tid men blivit bortprioriterad var gång och vet att om jag går till akutintag blir det bara medicinering som i längden inte gör något annat än att skjuta upp problemet. Tills dess att jag får svar från psykiatrin ska jag planera hur man kan göra detta så bra som möjligt för släktingar och de få vänner man har, och möjligtvis uppmana folk till att agera för att rädda vad som kan räddas.
Så ta hand om er och var där för dem som verkligen behöver det,
Under dagen som jag skriver detta har jag inte annat än att tänkt på hur man ska kunna få ett slut på allt. Jag tänker mig att om jag nu går den linjen som jag drömmer om blir det bra men samtidigt får man notiser att om 30-40 år har man kanske inte ens ett tak över huvudet. För ärligt talat så stressar nyheter om klimatet mig så otroligt mycket och jag kan gå in i fullt ut ångestattacker där jag börjar skaka. Visst man gör allt vad man kan för att "bidra" men hur mycket kan man göra som enskild individ. Aldrig lyckas jag lösa dessa och varje gång så kommer jag fram till att varken samtalsterapi eller medicinering kommer kunna hjälpa mot detta. För låt oss säga att jag tar antidepressiva idag löser det knappast problemet som världen står emot och som ingen i princip har lyckats eller troligtvis kommer lyckas lösa.
Tanken som slår mig när jag skriver detta är att detta är inte ett liv jag vill leva men samtidigt kan jag inte göra något åt det. Min sociala situation och den utanförskap det medför är pågrund av diagnoser som aldrig kan riktigt arbetas bort. Stressen om klimatet kan man kanske skjuta upp några år men ge det 50-60år och det kommer förstöra allas framtid oavsett vilken karriär man har. Så för mig spelar ingen längre någon roll och att fortsätta är bara att skjuta upp det som ändå kommer hända. Att skjuta upp det mer skulle bara innebära fler situationer där man hatar sig själv och andra men där man inte kan göra något åt det.
Bestämde mig för några dagar sedan att göra ett sista försök att ta kontakt med psykiatrin och se om det går att lösa tid med psykolog. Har försökt under en längre tid men blivit bortprioriterad var gång och vet att om jag går till akutintag blir det bara medicinering som i längden inte gör något annat än att skjuta upp problemet. Tills dess att jag får svar från psykiatrin ska jag planera hur man kan göra detta så bra som möjligt för släktingar och de få vänner man har, och möjligtvis uppmana folk till att agera för att rädda vad som kan räddas.
Så ta hand om er och var där för dem som verkligen behöver det,
