Som bipolär skulle jag säga att detta inte alls passar in med vad jag upplevt. Det finns något som heter rapid cycling bipolär, när man har snabba svängningar, men definitionen för det är att man har fyra eller fler episoder av mani/depression på ett år, det är alltså på en helt annan tidsskala än det du upplever. Innan man hoppar till att man är bipolär så brukar man ha några depressioner som krävt vårdkontakt, och däremellan väldigt bra perioder då man sovit lite och fått jätte mycket gjort, och varit högmodig. Det du upplever skulle kunna va cyclothymia, som är en rapid upp och nergång i hur man mår, som vissa upplever innan de utvecklar bipolär sjukdom. Om du har släktingar som är bipolära skulle det vara läge att oroa sig för att du börjar utveckla bipoläritet, men annars så är det nog en större sannolikhet att du upplever ett naturligt respons till det jobbiga som du varit med om. En slags sorgeprocess över det som varit, och insikten i hur det format dig som person och gjort att det blivit svårt för dig att vara trygg i relationer, du pendlar mellan att känna hopplöshet och uppgivenhet inför situationen och att vara hoppfull och kämpa vidare.
Det låter som en bra idé att snacka med någon om dina anknytningsmönster och din självbild och om du känner att det kommer till en punkt där du börjar gå ner dig och inte orkar ta tag i saker längre så tycker jag fu ska vända dig till vården och få hjälp med antidepressiv medicin eller terapi och sjukskrivning om det behövs! Det du beskriver låter lite som en medberoende problematik, vilket det nog finns ett nätverk av människor med grupper man kan gå och snacka med om hur man formats av sin uppväxt och vad man kan göra för att bli tryggare och snällare mot sig själv. Lycka till!
