Varför började du spela bas?

För jag intalade mig att strängarna sitter för tätt på en gitarr.

Så det, en gitarr är tuff att hantera för män med rejäla händer.

Men jag torskade på Billy Cox -75 som 13 åring och två år senare köptes den första basen, en galet svårspelad hemmagjord kopia på en rickenbacker.

En av mina favoritmusiker från 70-taltet hete Jerry Sheff

Han spelade med Elvis Preslsey.

Men till skillnad från bra basister var Jerry Sheff uppe på 14-bandet och solade hejvilt.

Ja just det. Det finns en låt. "Bakom basistens bas" med komikern Peter Whalbeck.

https://www.youtube.com/watch?v=FUxoK995-9U

Du för upp en intressant grej. Jag, och många trodde många år att stora händer var snabbare på gitarren, men det kan faktiskt vara så att mindre händer rör sig snabbare.

För att det var ledigt just då. Har även spelat trummor och gitarr av samma orsak, kan man ett instrument förstår man även hur de andra funkar. Att lira ihop med andra människor (oavsett instrument) ger en förståelse för musik som hemmanötande på ett enda instrument aldrig kan ge.

Jag tycker det hjälper spelandet om man tänker på elbasen som ett trumset.

Det tråkiga svaret är att mina kompisar spelade elgitarr och jag ångrar inte en sekund mitt val.
Bl.a. Jack Bruce, Chris Squire och John Entwistle var tidiga förebilder.
Sedan kom Jaco P, Stanley Clarke m.fl och gav bas-spelet ytterligare en dimension och mig inspiration.
Det har blivit en hel del olika konstellationer under årens lopp. Ibland på professionell nivå, ibland har jag tagit time-out och haft vanliga kneg.
40 år har jag spelat till och från. Alltid trogen Fender P-bas, fast på senare år har jag även införskaffat en 5-strängad, Yamaha TRB 1005TDR

För mig som icke-basist uppskattar jag melodislingorna. Jag har en (eller fler?) platta med Al Di Meola där Jaco Pastorius spelar med, och det låter så jävla najs med de melodislingorna han spelade!

Googla gärna på Jaco Pastorius och Monreux Jazz. Det är hur bra som helst!

https://www.youtube.com/watch?v=8cpwaq7CxD4

Fick upp intresset för basen pga. Jaco Pastorius vilket ledde till utforskandet av andra basister som Marcus Miller, Victor Wooten, Bootsy Collins, Stanley Clarke, Brian Bromberg, Flea, Sting mfl. Sedan är det väldigt lätt att lära sig.

Vi var ett gäng gitarrspelande grabbar i min klass under högstadiet (inklusive någon habil trummis) men när det kom till ensemble-spel så saknades en basist. Jag tog på mig att lira bas och efter att ha lärt mig det mest basala så fortsatte jag på den banan, som ett nödvändigt ont.

Det fattades alltid basister där/när jag växte upp så jag fick chansen att lira i olika konstellationer med olika stilar ganska frekvent redan som relativt nykläckt basist. Nu började jag få upp ögonen för möjligheterna med basen, hur jag kunde lägga nyanser och harmonier mot/med gitarrerna eller tvärtemot, att bara "spela med" i form av root notes då jag ibland också sjöng lead med basen i nävarna.

Detta fortsatte in i 20-årsåldern. Det saknades alltid en basist så jag axlade den rollen (och instrumentet ifråga) på förekommen anledning. Idag är jag bra mycket äldre men har behållt basen som mitt primära instrument eftersom jag blivit så bekväm med det.

Tl;dr: Vi hade redan gitarrist/er.

Riktigt feta, grova fläskiga händer är knappast ett plus om du ämnar trycka in ett barréackord högt upp på halsen. Spinkiga händer med långa fingrar är generellt däremot ett plus, tänk Paul Gilbert. Sen handlar gitarr ju om att besegra sina fysiska hinder, tänk Tony Iommi med sina hemgjorda fingerborgar på sina avhuggna fingerändar. Sen finns det lyckligtvis också olika byggda gitarrer, vissa med bredare och längre frets och vissa med kortare och smalare.

För mig som seriös musiker är basisten det viktigaste instrumentet. Det är basisten, tillsammans med trummisen som skapar drivet i låten.

Jag har många basister som jag gillar. Jaco Pastorius är en av dem.

Jag kommer ihåg vad Shawn Lane nämde i tidningen Guitarplayer när han fick credd av kollegan Alan Holdsworth som han mötte backstage efter en spelning.

Nåt i stil med "Det var inte min teknik han sa nåt om, utan om mina toner som han gillade"