Sveriges största tävling i vem som kan förklara relativitetsteorin tydligast

För att relativitetsprincipen ska gälla, att all mäter samma lagar, och att det finns en hastighet som alltid är lika stor för alla som mäter den. Så måste rumtiden vara så att när rummet krymper expanderar tiden, och vice versa.

Med SR försökte Einstein lösa problemet med att Maxwells ekvationer gjorde skillnad på ett magnetfält som rörde sig över en ledare och en ledare som rörde sig genom ett magnetfält.
Istället för att lösa det med dopplereffekten hos delfältens tvärgående komponenter så valde Einstein istället att förändra Newtons lagar.
Einstein bytte därför ut Newtons absoluta tid och rum mot relativt x vars observationer istället ses hos y,z och där x=x'-ct, i förhållande till K, som är en hypotetisk observatör mellan två objekt som avgör deras förhållande till varandra.
Så istället för absolut tid och rum mellan objekt så fick vi absolut tid och rum mellan mitten av objekt.
Eftersom ljusets hastighet blev oberoende av observatörens hastighet så blev istället ljusets hastighet beroende av observatörens hastighet. Så det som innan observerades i y,z kom med Einstein att observeras i y,z.
Detta då v=c+x/t istället blev v=x-c/t, så x blev t när c hos x blev c hos y,z, vilket naturligtvis gav samma observationer som alltid.
På detta sätt önskade Einstein lösa problemet med att det inte spelade någon roll om magneten eller ledaren rörde sig gentemot den stationära respektive, genom att mena att all rörelse endast är relativa varandra, utifrån deras absoluta förhållande till en hypotetisk mitten.
Eftersom allt är relativt en absolut så kan alla observatörer ändå härleda sina absoluta förhållanden till allt annat genom att observera andras v=x/t, som då är deras y/z då x/t+c=x'-c/t, stoppa in den i sin egna y,z och få det andras t' i förhållande till sin egen t, som motsvarar dess v=x/t.

Mer exakt så är Einsteins så kallade metrik, för ett platt Minkowskirum inom vilket man gör Lorentztransformationer:
ds²=c²dt²-dx²-dy²-dz²
Det Newtons är:
ds²=dx²+dy²+dz²
Einsteins fältekvationer för en statisk sfär från GR, som nödvändigtvis behövde följa SR, kan formuleras som:
ds²= -μdt²+μ⁻¹dr²+r²(dθ²+sin²θdɸ²)
Vilket är ett omständligt sätt att säga att man kan använda Pythagoras sats på ds² för att få x genom vinklar då μ är Schwarzschildradien som är olika beroende på massa.

Det man tidigare inte lyckades göra med Newtons metrik var att göra Maxwells ekvationer "kovarianta", vilket betyder att man inte kunde förhålla vektorerna till varandra med skalärer, genom linjära funktioner. Tidigare Galileisk transformation, x'=x-Vt, y'=y, z'=z, där t'=t, gjorde Newtons metrik kovariant, men som sagt inte Maxwells fältekvationer.

Tyvärr lyckades inte heller Einstein lösa problemet han försökte lösa med SR, utan istället gjorde han det värre. Problemet med rörelsen mellan en magnet och en ledare gick endast att lösa i ett enda referenssystem, ett hypotetiskt sådant, medans varje utomstående observatör skulle observera någonting annat, med andra värden och interaktioner då Maxwells ekvationer beror på samma tid och vinklar.
Det var detta som motiverade Einstein att formulera GR, då han behövde korrigera allt som blev fel med SR.

Innan detta så var det fler problem som följde SR som behövde förklaras, som att spridningen hos spektrumet från sammansättningen av ljus från samma källa blev bredare eller tätare beroende på hastigheten. Detta löste man genom att ljusets hastighet inte längre definierades genom dess vågfront eller grupphastigheten, utan genom "centrum för momentum", vilket märkligt nog bibehåller ljusets hastighet då det definieras från en punkt som är förskjuten bakåt precis så mycket som skillnaden mellan ljusets hastighet och våglängden, där våglängden är definierad med ljusets hastighet.
Så denna märkliga slump som också märkligt nog motsvarar precis densamma förändringen mellan hastighet och centrum av våglängden som partiklar med massa har, men mellan massa och hastighet.

Så det problemet löste sig självt eftersom ljuset är speciellt och har en konstant hastighet utöver allt annat med massa, då dess energi precis är skillnaden i tid som definierar x med konstant c.

En detalj är dock att eftersom x beror på t i förhållande till konstant c, och alla observationer definieras i y,z i förhållande till -ct, men då c är konstant och inte beror på t, så kommer ljus som inkommer med konstant hastighet och utan massa i samma vinkel, inte ha en våglängd som motsvarar varken ljuskällans avstånd, hastighet eller tid, eftersom ljusets hastighet är konstant och dess energi är våglängden längs x, som definieras i x med c, med t, som definieras med c längs x, för att få t, som observeras i y,z.
Så kortare eller längre våglängd kan betyda vilket förhållande som helst.

Detta är dock inte så viktigt eftersom en och samma observatör kommer förhålla sig till sig självt genom rumtid, så att k=k', har förhållandet 0=x'+vt' och x'=-vt' till sig själv med:
x'=(x-vt)/√(1-(v/c)²)
Då x-vt=0, så är x'=0.
Precis som:
x=(x'-vt')/√(1-(v/c)²)
så x'+vt'=0, så x=0.
Eftersom x och x'+vt' blir 0 vid samma tid och plats så har alla observatörer absoluta förhållanden till alla platser i rum och tid, då:
x=k(x'+vt')
x'=k'(x-vt)
Då x+vt=0 och x'+vt'=0, så är x+vt'=x'+vt=0.
Så Lorentztransformation i x är 0=0.
Så det problemet var aldrig ens ett problem från första början, så det var ju bra?

Därutöver så får man inte heller använda vågledare eller riktade antenner för det är fusk då det innebär att den "effektiva" ljuskällan egentligen var längre bort.

Som observationer också visar så tidsförskjuts också klockor i gravitationsfält. Inte genom att ett samtal skulle kräva någon extra fördröjning, utan som om rösten blev mörkare, så vid avsaknad rörelse längs x som för en rymdstation i omloppsbana, eftersom ljusets hastighet är konstant och saknar massa, så vet vi att längdförskjutningen egentligen betyder långsammare tid.

Så inte bara hastighet ger tidsdilatation, utan också gravitationspotential. Detta råkar av en slump innebära en precis lika stor frekvensförskjutning upp i gravitationsfältet som ned till samma punkt.
Så det är ju självbevisat.
Att hastigheten ger tidsdilatation vet vi ju eftersom ljusets hastighet är konstant och man mäter från våglängdens mittpunkt. Så det bevisar också sig självt helt utmärkt.

Vad gällande experiment som Miller’s eterdrift-experiment förklaras varken av ett föredraget referenssystem eller att ljusets hastighet varierar. Så är det.

När atomur i rymden jämfört sin egna tid med frekvensen från sönderfall hos andra objekt genom att både studsa ljus från sig själv och tillbaka, studsa ljus från sig själv och få information om antalet tick som skett av sönderfallet hos den andra och tillbaka, samt få information om antalet tick från objektet med sönderfall direkt till sig självt och detta har visat att det är frekvensen man mäter.
Om det inte är frekvensen och det är våglängden så är inte olika referenssystem likadana, men detta har tydligen istället att göra med att man observerade detta i ett roterande system, vilket precis jämnar ut effekten kring tröghetscentrum, så som Newton från början sagt.
Så det är ju bra och kräver ingen vidare eftertanke.

Att muoner från rymden borde sönderfalla tidigare, högre upp i atmosfären beror inte på att tiden inte är relativ så att muonernas egna tid avgör när de sönderfaller, utan att våran klocka på jorden går långsammare. Det har ingenting med sträckan genom atmosfären att göra för som bekant så om man krockar med någonting som har en relativ hastighet i förhållande till sig själv så blir interaktionen mindre om det är den andre som har långsammare tid än sig självt. Detta kan man avgöra utan att det nödvändigtvis behöver vara muonerna som har hög hastighet och långsammare klocka, utan detta avgörs av att muonerna tog sig så långt genom atmosfären som de gjorde, så därför måste det vara jorden som har en långsammare klocka. Även om klockan annars går långsammare på högre gravitationspotential. Det går ihop.

Wang Lijuns experiment där ljus färdades genom ett material 300 gånger snabbare än i vakuum har att göra med att det var en så kallad "Gaussisk puls", som inte gills då det är information som inte kan färdas snabbare än c och värmeledning genom fasta material kan vi inte observera snabbare än ljusets hastighet i vakuum ändå, per definition.

Därutöver så kan varken Fizeau experimentet eller Michelson-Morley experimentet har ingenting med drag från något medium att göra eftersom det inte finns någon eter, det vore löjligt, utan istället har vi perfekt vakuum, krökt rumtid som är lokalt platt och krökt i tid men inte lokalt med inbäddat skalärt vinkelfält och underliggande orienterbar mångfald med en topologi som ett dussintal häftiga vektorer med bjällror, tensorer, utan utsträckning och som kan Lorentztransformeras med Minkowskimetrik mellan punkter med Riemannkurvatur som bevarar ljusets hastighet i gravitationsfält, för att få någonting som genom deras beskrivningar av hur de fungerar återger någon förenklad version av Maxwells ekvationer, men där tyvärr måste bortse från en himla massa saker som visade sig bli problem med SR.
Men eter är fånigt.
Det bara råkar vara så att ljusets hastighet i vakuum, härlett från vad Newton kom fram till från ljudets hastighet på jorden med dess gravitation och sitt atmosfärstryck skulle vara, som av en slump råkar vara Einsteins energi-momentumrelation, med dP/dpc².
Så hade ljus nu haft massa och varierande hastighet så som allt annat så hade ljusets hastighet genom ett medium upp till ett vakuum, härletts från:
dP=(dP_vakuum)/√(1-v²/c²)
Vilket motsvarar vilomassans hastighet som ger den dess relativistiska massa. Säkert på grund av tid av någon anledning.

Det finns mer att säga om SR och GR önskar jag återkomma till en annan gång, för det finns lite problem med den tyvärr.
Kort sagt så försöker den göra alla konsekvenser från SR ogjorda genom att låta allt överallt ha all information som krävs för att kunna bli allt som motsvarar observationer, men utan att ta hänsyn till allt som blir fel. Som längdförskjutning, vilket är totalt grundlöst men behövdes då SR ändå blev fel i GR, men elektronradien kan enligt Maxwell inte försvinna när den närmar sig c, så den elektromagnetiska tensorn samt energimomentumtensorn bara struntar i den. Så definierar man om Lagrange stationära verkan utefter effekten som observeras istället, genom Einstein-Hilbertverkan med den exklusiva och komplexa rumtiden som är allt och ingenting samtidigt, med all dess interna och samtidigt globala mekanik.

Vad gällande Merkurius omloppsbana, vilken Einstein fuskade sig förbi sina egna ekvationer för att få, och anledningen till att Newtons metrik med Galileisk relativism inte kunde lösa Maxwells ekvationer, beror sannolikt på att y och z-komponenterna skiljer sig så som Newton och Galileo inte behandlade dem, samtidigt som också x och t skiljer sig, så som Einstein inte behandlade dem.
Relativistisk dopplereffekt är nämligen:
f'=f√((1-(v/c))/(1+(v/c))
Medans ickerelativistisk är med v bort:
f'=f(1/(1+(v/c)
Samt att relativistisk kraft av gravitation använder sig av:
F=d/dt(mvγ)
ger en siffra som överensstämmer med Newton upp till 5e decimalen. Därefter stämmer inte heller SR med konserveringen av energi.
Newtons gravitationslag formulerades ursprungligen som:
F= -(GMm)/r²=-GMmv²
När v tar hänsyn till vinkelhastigheten i förhållande till tröghetscentrum och vinkeln mellan punkten närmast masscentrum och eccentriciteten, alltså en koniskt sektion, cirkulär omloppsbana, elliptisk, parabolisk eller hyperbolisk, beroende på den totala energin i förhållande till tröghetssystemet under omloppsperioden den omvandlar potentiell energi till kinetisk och tillbaka, vilket kallas Binets omloppsekvation, så får man på grund av centrufugalkraften ett något annat värde på r beroende var i omloppsbanan man befinner sig.
För Merkurius totala omloppsbana så ger det r en exponent med 1,99989, istället för 2.
Då stämmer Newtons upp till 3e decimalen, som då även förklarar såväl gravitationslinser som röd och blåförskjutning i gravitationsfält, utan Einsteins antaganden.

0=∇²φ=V₀4πGρΔω(ℏ/(λ/(1/Δω)))(((ω/ω₀)(1/Δω)²/λ)(2π/λ)(cosθΔω₀)/π)=Δp

Så någonting. Kvantifierad rum och tid tillsammans med gravitation, elektromagnetism, svag och stark kärnkraft, inom alla tröghetssystem oavsett förhållanden med fiktiva krafter och för alla observatörer.
Alla konserveringslagar är uppfyllda och fundamentet är entropi.

Varsågod världen.

Jag erkänner absolut att jag inte är världens skarpaste fysiker, men...

Finns det någon enda fysiker i hela världen, eller iaf på Flashback, som får ut något öht av Bara-Robins ordrika ordtombola ovan? Finns det någon enda fysiker som tycker att B-R förklarar SR eller GR med detta? Finns det någon enda fysiker som inte ser så många fel och konstigheter i detta så att hjärnan värker och det öht inte är någon idé att ens försöka ge något detaljerat svar? Finns det någon enda fysiker som håller med B-R iaf i någon del av hans kritik mot Einstein. (Antar att det är kritik, men t o m det är svårt att avgöra i allt svammel.)

Finns det någon människa öht som tycker att B-R svarar på TS fråga om att förklara relativitetsteorin tydligast?

Nämn ett fel.

Enhetsdimensionerna går inte ihop på minst ett ställe.

Nämn detta ett stället då. Om så, består det antagligen av att jag blandat om +/-,x, x', t eller t' någonstans. Det rättar jag snabbt och det borde inte få någon att missa andemeningen, framför allt inte en fysiker som doktorerat i relativitetsteorin som tror sig ha såpass på fötterna att denne kritiserar annat än sak. Kan fysikern i relativitetsteorin nämna ett fel så vi kan se om det var fel och om så utifall att det som är rätt, är avgörande på något sätt?

Det borde du kunna upptäcka själv, om du själv läser igenom iaf minst en gång vad du skrivit. Tycker du ens själv att det är läsbart?

-GMmv² i Newtons gravitationformel var en enhetsvektor. v̂=1/r.

Annars tolkar jag det som att fysikern i relativitetsteorin är helt korrekt i att denne inte är den skarpaste.

Där gjorde du ett fel till. 1/r är inte ens en vektor.

Säg det till Newton som definierade enhetsvektorn v̂≡(r2-r1)/|(r2-r1)|.