dIRe_s funderingar: Är "lycka" det enda att sträva efter?

Jag lever hellre ett riktigt och "sant" liv än att leva ett falskt och lyckligt.
En känslovarelse vill inte bara skapa sig ett lyckligt liv, utan försöker också förverkliga och utveckla det potential som existensen har.
De koncept som en människa kan representera är större än personen själv.
Det är dock individen som kan skapa mening i kaos genom att samla dessa koncept i en för sig unik kombination.

Hela universums tendens är att från en totalt perfekt singularitet av energi utveckla kaos och meningsfull variation.
Att realisera det potential som finns redan i tomheten.

- Det må vara en fysiologisk nervaktivitet som orsakar den känsla jag kan få av en positiv upplevelse, - meningen och betydelsen finns däremot i vilken situation min personlighet väljer att uppleva som positiv.

Frågan är om ett isolerat skapat medvetande kan uppfatta lycka på ett meningsfullt sätt utan en konkret referens eller kontrast till det negativa.

Att något så... negativt, som det negativa ens existerar är ju en direkt logisk indikation på att det negativa är en universell nödvändighet och konstant.
Detta i enlighet med universums natur att skapa ett variationsspektrum genom polära motsatser.

Jag bumpar denna tråd nu såhär efter ett år...

1. Alla medvetna handlingar har ett syfte.
2. Syftet är att uppleva lycka. Antingen direkt som en konsekvens av handlingen, eller som i ett led/handlingskedja där slutmålet är lycka.
3. Lycka är en fysisk upplevelse genom "positiva" signalsubstanser som t ex endorfiner, olycka är fysisk upplevelse genom "negativa" signalsubstanser.

Ponera följande scenario:
Om vi nu är så maximalt lyckliga som vi någonsin kan vara hela tiden, är då inte detta en utopi?

kortfattat sa stinker det dar av NSDAP enligt mig. och en gnutta lol.