”Tänker jag!” Nån mer som stör sig?

Det är en anglicism hämtat från »I think«.

Vad små problem ni har!
Det är väl härligt när en kvinna tänker?

I Norge inleder de ofta meningar med: "Eg føler ...". I diskussioner stannar de ofta upp direkt efter det och ser sig omkring i förväntan att ha vunnit. Då känns det som ett framsteg när kvinnor har en ambition att tänka, och dessutom framför någon form av resonemang, tänker jag.

Avslutar med "tänker jag"?
Det är väl ingenting jämfört med farsoten att börja alla man säger med "Jag tänker (såhär)".
Jag vill slå någon hårt i ansiktet varje gång jag hör det.

Det är på samma nivå som att strössla sitt tal med "liksom". Skillnaden är att det gör enbart ett visst klientel. Men "Jag tänker såhär" säger de även i kulturradion på P1.
Snälla, SLUTA!

Jag anser att det kan ses som en form av öppenhet och inbjudan till kritik eller diskussion av sina tankar, när man säger att man tycker någonting så är det ett uttryckande i en mer bestämt och definitiv form där man ger mindre eller inte något utrymme för förändring av tanken.

Väldigt trivialt att störa sig över, stör dig på någonting vettigare tycker jag.

Vad väntar du på ?

En del har otur när de tänker.

Ödmjukhet är väl eftersträvansvärt? Ska man generalisera så är väl PK-människor inte särskilt ödmjuka utan det finns oftast bara ett sätt att tänka på.

Det är ju ett sätt att uttrycka sig som finns på flera språk, bland annat tyska och franska. Kan det inte lika gärna handla om konvergent evolution?

På tyska finns både glauben och denken. På svenska har det alltid varit en klar skillnad mellan tror, tycker och tänker. Kommer ihåg att vi när det begav sig på 60-talet brukade skratta åt engelskans think som samlat enhetsord för detta.

Med vetskap om hur påtagligt anglicism-inslaget är i svenskan håller jag nog fast vid min uppfattning.

Jag har också lagt märke till detta fenomen. Stör mig som fan på det. Såvitt jag vet så är det en trend i svenska språket, och inte exempelvis engelskan där annars mycket annat brukar härstamma ifrån.

Tror det handlar om ett par faktorer som gjort att denna typ av ”uttryck” kommit fram:

1) Media börjar använda det, t.ex. frekvent i Efter Fem på TV4. En programledares främsta roll är inte att värdera saker, men när tillfällen väl ges så markerar man genom att försiktigt lägga till ett ”tänker jag”. Ungefär som att det bara var en tanke som dök upp just nu och inte en åsikt man vill basunera ut att man står bakom.
2) PK-världen. Ingen ska behöva kränkas - stort som smått. Oftast blir folk kränkta av skitsaker i dagens samhälle så i offentliga rum blir det därför säkrast att lägga till ett ”tänker jag”.
3) Människor i dag vågar inte stå för sina åsikter i lika stor utsträckning, mycket på grund av rådande känsliga samhälle.
4) Man snappar upp nya uttryck men reflekterar inte över vad man egentligen säger. Tyder på brist på intelligens och ett beteende där man allt för mycket formas av sin samtid.

Är det inte bara en sorts ryggen fri-konstruktion, där man (så att säga) torgför en åsikt utan att helt ställa sig bakom den? Man bygger in en nödutgång, en reträttväg, i fall man skulle bli motvisad senare eller om det skulle blåsa upp till skitstorm.

Är inte denna flyktkonstruktion en pendant till den ganska nya sedvänjan att början en mening med ”jag kan tycka ...”? En gardering som riggas när det känns svårt att stå för sitt ord och deklamera: ”Jag anser ...” eller ”Jag tycker ...”

Av någon anledning upplever språkets brukare att det har blivit svårare att offentligen stå för åsikter. Kanske för att man riskerar att bli tillintetgjord om drevet skulle börja gå?

"Jag tänker att..." Är för folk som inte vågar stå för sin åsikt. Står man för sin åsikt säger man "Jag tycker att..."