Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Minns det som om det var igår, då jag såg Pulse på bio för första gången. Läste i biosidorna i tidningen om att Scandia (bion i Stockholm) fyllde åttio år jämnt och firade med gratis film, genom att b.la visa Kyosho Kurosawas Internetspökfilm för första gången på svenska. Jag och en vän fixade biljetter och satt förväntansfulla i biosalongen med ett antal lodare som satt och sov på första parkett medans vi trängdes med ett antal mer eller mindre förväntansfulla fans av japansk film. Kurosawa här, liksom med trenden Ringu berättar en något mer bearbetad, kusligare och bättre spökfilm än Hideo Nakatas Ringu någonsin var. Med ambitiös berättarteknik och ett manus som knappast brister i första taget berättar Kurosawa en något deprimerande skräckfilmshistoria om spöken som hemsöker Internet.

I första hand avhandlar filmen en av protagonisterna, Kawashima som nyligen skaffat en dator trots att han är emot den moderna teknologin och dess under. Uppkopplad mot Internet som tycks ha startat av sig självt hamnar han på en skum hemsida som mestadels är webcamsekvenser på gravt deprimerade människor i sina sista skeden i livet. Mestadels är detta en lugn och harmonisk film med mycket inslag av just rysare utan hoppa-till-sekvenser utan mestadels lever filmen på dess lågmälda stämning och just dom psykologiska sekvenserna som är minst sagt skrämmande.

Bakom skärmen i hela världen sitter ensamma människor, räcker enbart att jag söker på "suicide" på Google för att hamna på diverse hemsidor och forum som förespråkar självmord och unga människor som mår väldigt dåligt. Själv om varit där i smeten så kan man känna vad Kurosawa försöker förmedla. En ytterst djupgående analytisk historia om hur människorna i detta fallet som hamnat på "spökhemsidan" börjar begå självmord. Jämnför man detta med verkligheten är detta en av få rysare som faktiskt känns som den har en verklighetsanknytning som är ytterst djupgående och deprimerande.

Kurosawa förmedlar sin historia med ytterst få, men väldigt bra och representativa medel för att förespråka för att livet är värt att leva, oavsett om det sker inuti datorn eller bakom skärmen. Men hursomhelst är detta en av väldigt få moderna japanska filmer som faktiskt lever mer på sin historia, psykologiska nervkittlande spänning och ett fasansfullt stilrent djup som få filmer i genren klarar av att förmedla samt bearbeta.