Den stora kusliga tråden om skräckfilmer

Har för mig att just denna problematiken som genren tampas med idag togs upp för en tid sedan de flesta kom fram till samma avslut, att det just är att skräckfilmen blivit rumsren. Det är ingen i vad man idag kan kalla för en regissör i mainstreamfåran som verkligen vågar trotsa publikens förväntningar och sen lägga in så mycket obsceniteter som möjligt. För min egen del handlar skräckfilm om lika delar charm som att tänja på gränser, dras den linjen ut och enbart innehåller det ena eller andra förblir genren i sin tur död. Mycket av den film jag överlag ser på är just skräck, men sällan någonting ifrån Nordamerika eller dylikt, för man vet i förväg vad som väntar en.

En annan aspekt av det hela är att genren börjar bli urvattnad, samt att de regissörer som gör film idag redan ätit sig mätta av den gamla skolan och plagierar koncept hejtvilt, då man inser att det ger vinst. Mycket tråkigt att ingen vågar gå ett steg längre utan att det ska utbryta moralpanik.

Antar att du syftar på konceptet med just någon slags insnöad fan eller en fanboy i någon, valfri genre?

Det skulle jag också vilja se mera utav, därav i brist på annat skaffade jag någon minidokumentär av Bruce Campbell (?!) där just detta tas upp.

Du har så rätt så. Det ska ju vara precis detta som David Lynch gör i sin film Blue Velvet, har dock inte sett den men han ska ju ha kommit upp med ett eget slut först som var hans eget, efter att ha förvisat filmen innan den släpptes så skall då Lynchs slut ha blivit så ratat och motsagt att det skall vara si och så annars går det inte säger kritiker. Så Lynch gör då precis som dessa personer vill och skapar ett ideal slut för hur en mainstream-rulle ska slutet, jätte lycklig och alla ler stort och ska vara så glada så glada och vinka till brandbilen (?) och allt blir så puttinuttigt. Typ "är det så här ni vill ha det så är det såhär ni skall få det!". Detta är då enligt mig filmkunskapslärare, antar att han inte har kokat ihop denna historia, låter vettig. Smart gjort kanske hehe.

Nej men mer skräckfilmer som vågar gå utanför den röda tråden tack! Låt hjälten dö eller skapa iaf filmerna med mer "själ". Känns som de moderna amerikanska skräckisarna bara skapas för att fylla plånboken åt en ointresserad regissör. Nej nu får de räcka för min del med dessa filmer för ett tag. Får leta reda på lite riktiga skräckisar och följa tråden för mer tips!

Kom genast att tänka på Who can kill a child? nu då du skrev detta med att man ska gå utanför linjen till gränslandet till vad som egentligen blir konst eller rena provokationer ifrån filmskaparnas sida. Filmen i fråga (om du inte har sett den) bygger på ett bra koncept och den vågar att gå utanför grunden för vad som ses som stötande ifrån många perspektiv utan att bli ett enormt blodbad. Slutscenen är också en man kommer att minnas hela livet framöver.

Jag håller med. Det känns som om nytänkandet inom skräckgenrén stagnerade för många, många år sen trots att jag är säker på att inte "allting har gjorts" som så många hävdar. Det enda som krävs är en viss ingenuitet från regissörer för att göra något nytt, eller åtminstone något ovanligt.

I allmänhet tycker jag det är en brist på distinktivitet i moderna filmer. Alla filmer tycker jag känns likadana stilaktigt; det är de vanliga vinklarna och det vanliga fotot. Medan de flesta äldre filmer på något sätt har en egen prominens. De flesta äldre filmer har något i stilen som gör att de blir mer minnesvärda på något sätt, även riktigt mediokra filmer har något eget i sig som gör att de känns distinktiva från varandra. Men moderna filmer upplever jag som helt likadana. Atmosfären i slasherfilmer är alltid likadana, atmosfären i generiska dramafilmer känns likadan etc. Men äldre känns som sagt alla egna på något sätt. Jag tenderar att minnas mer äldre filmer utan att blanda ihop dem än moderna vilka jag då och då kan blanda ihop några stycken.

Ja fanboys i allmänhet men för tillfället är jag intresserad av att exakt detta koncept med att hitta en film försöks på nytt. Men sen skulle det också vara intressant med vadsomhelst som är filmrelaterat.

Tycker att '21 Days Later' och '21 Weeks Later' är sjukt bra.

Visst är det så och kan det inte bero på att just skräckgenren fick en slags nytändning däromkring mitten av sjuttiotalet efter att det mestadels varit vaniljskräck på tapeten ett tag. I och med att italienarna fick upp ögonen för att giallon var en vinstdrivande genre värd att investera nya förmågor i osv så började väl tänket gå upp för flera.

Sen den där specifika "gnistan" eller vad man ska kalla det som finns i den gamla skolans katalog bevisar också hur mycket nya metoder man valde att slänga in i filmerna. När man ser Zombi 2 idag slås man av musik, atmosfär och självklart den simmande zombien som slåss med hajen. Hade någonting sådant gå att göra idag utan att gå till överdrift?

Jag tror inte att det finns några filmer som heter så...

Förstår inte varför ingen har tagit itu med detta koncept tidigare, eller kanske är det snarare ett fenomen nuförtiden? Tänker mer i banor hur man skulle göra någon slags motsvarighet till mondofilmen fast i miljöer av filmmässor och dylikt, är väl också en dokumentär om Comic Con på väg om jag inte minns fel.

I Sverige i synnerhet har vi ju mindre filmfestivaler och har en liten historia om det bakom oss med skräckfilmsfestivaler, men ingen vill ta änden ur vagnen och dokumentera ett vinnande koncept.

Åh fan! Denna film har jag bränd på skiva någonstans, skulle sett den förra året men det blev bara inte av. Ska genast leta reda på den och se den snarast. Har haft höga förväntningar på den och de blev inte lägre efter vad du skrev!

Andra filmer som vågar sig utom ramarnas gränser är ju rape-n-revange filmer som te.x. The Last House on the Left, I Spit on Your Grave och House on the Edge of the Park.
Eller varför inte The Last House on Dead End Street, dessa kom alla på 70-talet om jag inte minns fel, det var väl under 70/80-talet som man vågade sig på de mesta, hur långt man kan gå och vilka gränser som kan passeras inför publikens ögon. Kan inte tiden återupprepa sig på denna punkten.

Scenen hade blivit en generisk överdriven splatterscen som man fort glömmer bort.

Och gnistan är ordet jag letade efter. Som sagt, även de mest sämsta filmerna hade det. Herschell Gordon Lewis tyckte jag saknade helt talang men han hade något smått unikt ändå.

Jag vet inte vad det är som gör att allt känns likadant nuförtiden men jag skulle våga tro att det har att göra med som jag sa foto och kameraarbetet men framförallt atmosfär.