Citat:
Ursprungligen postat av KUSE
Jag såg The Woman in Black häromkvällen. Den var faktiskt ganska mysig, det var kul att se Harry Potter som vuxen - han gjorde faktiskt en riktigt bra insats.
För att ge en utförlig beskrivning på hur jag reagerade fysiologiskt av av den första hopp-scenen:
Det sympatiska nervsystemet sattes in vilket medförde att blodflödet fördes bort från mina tarmkanaler. Detta gjorde att ringmuskeln drog ihop sig så att jag inte skulle skita på mig. Vidare höll hjärtat på att hoppa ur bröstkorgen.
Hela filmen var full av jump-scares, men också en ganska kuslig och trevlig stämning. Gillar filmer som utspelar sig i ensliga miljöer, ex. obebodda hus som i det här fallet. Det har ett klaustrofobi-värde som jag uppskattar.
Storyn var ju inget mästerverk, och det blev lite överdrivet med alla dockor till slut, som det ofta blir med Hollywood-produktioner. Skräms folk av dockor? Ja då ska man inte ha en skräckinjagande docka utan 50 stycken och lite fler därtill.
Alltigenom en stadig rulle.
Sådana här filmer brukar falla mig i smaken men jag vet inte.. Något gjorde att jag inte riktigt gillade den..
För det första tyckte jag storyn kändes lite väl copypaste. Visst i princip alla skräckfilmer innehåller element eller delar av en handling som gjorts förr och det är helt okej, men det kändes verkligen inte som att den här filmen kom med något nytt över huvudtaget utan man hade liksom sett det förr.
Den var
fruktansvärt förutsägbar för de som sett ganska många skräckfilmer. Jag är en typisk sådan mes som tittar bort just när det ska hända (hurvida detta är ett korrekt sätt att se en film är en annan diskussion, jag kan inte låta bli men gillar filmerna ändå!), det som ändå gör detta beteende okej är att man i en "normal" film missar lite här och där och blir skrämd från vettet.
Det hände inte en enda gång i den här filmen, man visste exakt vad som skulle hända och när det skulle ske. Jump-scares kan vara otroligt bra och effektiva, men inte när man kör med samma gamla hela tiden..
Några klassiker:
1. Vad är ljudet?! Okej det var bara katten.. Nej det var det inte!
2. Tittar i spegeln. Tittar bort. Tittar igen och BAM!
3. Panorering. Nu är den bakom karaktären.
4. Karaktären backar. Nu är den bakom.
5. Vänder sig om snabbt. BAM!
Och många, många fler.. Problemet med scaresen var alltså att man sett dem så många gånger redan, trist. En annan film som förlitar sig tungt på jump-scares är nyinspelningen av The Grudge. Även denna innehåller såklart en hel del "klassiker" men har ändå ett par som är lätta att missa även för den tränade så att säga, vilket gör att den helt klart håller en högre kvalitet.
Sedan tyckte jag personligen att slutet var bedrövligt, detta hjälpte inte filmens slutbetyg från min sida.