Citat:
Ursprungligen postat av
Sook
Ja och jag vill ha mina föräldrar i livet så många år det bara går. Men jag är också realist för vet du vad. Vi kommer alla att dö på ett eller annat sätt. Vi kan naturligtvis förskjuta döden men till vilken kostnad? Tänk på att om de inte dör av corona så kanske de dör av vanlig influensa, av hjärtattack eller cancer eller vad sjutton de nu hittar på.
Jag säger inte att vi inte ska skydda oss mot coronaviruset alls, men att vi inte ska ta till allt för extrema saker som påverkar samhället på ett överdrivet sätt.
1) Det är väldigt stor skillnad på att dö vid 47 eller 87. Om du tycker att 87-åringarna gott kan få trilla av pinn för samhällsekonomins skull så är det en meningsskiljaktighet jag kan tolerera utan att få högt blodtryck, men när du vill offra kroniskt sjuka 47-åringar på ekonomins altar så tar jag mig alltså friheten att bli mycket provocerad.
2) Influensaargumentet har jag redan bemött.
3) Det vi gör just nu, och tydligen har gjort ända sedan epidemin i Kina tog sin början, är att göra ingenting. Krisberedskapsrådet ska ha möte ... på måndag. Krisberedskapschefen på Socialstyrelsen stod i förrgår i teve och sa att de nu skulle börja göra en "fördjupad analys" av läget. (Det kunde bli svårt, det här med upphandlingarna, lät hon också meddela.)
4) Vi har redan för länge sedan tagit till extrema åtgärder som påverkar samhället på ett överdrivet sätt. Vi har offrat en fungerande sjukvårdsapparat och vår katastrofberedskap för jobbskatteavdrag, skrytprojekt och vinster i välfärden. (Eller vad man nu anser har gått före. Att vårdkapaciteten är ett sjukt skämt kan nog de flesta vara överens om, oavsett politisk färg. Om man inte är moderat sjukvårdspolitiker i Stockholm förstås, men då är man per definition sjuk i huvudet.)
Slutsats: Folk gör helt rätt i att vara upprörda och borde i högre grad göra våra styrande uppmärksamma på sitt missnöje. Möjligen skulle risken att förlora sitt levebröd kunna få dem att röra på fläsket. Hellre lite och för sent än ingenting alls.