Citat:
Ursprungligen postat av
Teachings
Grannen under mig har två barn, en liten dotter på ca 1 år och en son på ca 4 år.
Att dottern skriker är förståeligt. Pojken springer dock omkring och skriker, slår i väggar, skriker elakheter åt sin mor, och liksom bara allmänt vrålar i brist på annat. Ibland så kan ungen bara gå omkring och skrika "AHHH!!.... AHHHH....." och gå från rum till rum. Oavbrutet. I flera timmar. Vanligtvis slutar det med att han börjar gråta vilket leder till ett mer genomträngande flöde av "ÄÄÄÄHHHH AHHHHHHH.. AHHHHHH JÄVLA MAMMA AHHHHHHH...." varpå systern också börjar gallskrika och gråta.
Detta förekommer VARJE dag. Senast idag väcktes jag klockan 06 av att ungen vrålskrek "AHHH DU SUGER" till sin mamma. Jag kunde inte somna om och har gått i en oproduktiv trötthets-dimma hela dagen, som så många många andra dagar senaste åren.
En gång när jag var nyinflyttad gick jag ner och knackade på. Mamman öppnade, fet och tatuerad. Jag förklarade att det låter väldigt mycket och jag har svårt att sova ut om nätterna. Svaret jag fick var ett snäsigt "Jaha, vad ska jag göra åt det då?". Hon rekommenderade mig att köpa öronproppar. Jag ville strypa henne där och då.
Vad hade ni gjort?
Notera ner allt elände, klockslag och vad som sker, meddela hyresvärd, styrelse i BRF om det är det, och soc.
Alldeles för många dåliga föräldrar finns idag.
Ungar får skrika hur mycket de vill, blir aldrig tillsagda, får uppmärksamhet när de skriker, så de fortsätter, och tillåts avbryta när vuxna pratar hur mycket de vill med så de är alltid i centrum.
Jag säger åt barnen "schh nu pratar vi" när de kommer å avbryter, och om de skriker säger jag "sluta skrik, säg vad det är du vill annars får du gå in på ditt rum å vara där". Att vara konsekvent funkar, men en del föräldrar blir helt förundrade över mig och kollar på mig som om jag driver ett arbetsläger.