Här är ett litet stycke ur boken om Horst Wessel som är ganska talande.
Studenten skrattade. Han hade sannerligen blivit militärt utbildad, såväl vid Svarta Riksvärnet som vid O. E.! Kunde skjuta med varje vapen, hade lärt att fäkta vid kåren och förstod sig grundligt på jiu-Jitsu och boxning. I fråga om skidlöpning hade visserligen Werner övertaget, och syster Inge slog dem båda två i rodd och simning. Men när hade han väl praktiskt kunnat utnyttja sina kunskaper — förrän han kom till S. A.?
Och det var det, som det så kallade anständiga borgerskapet inte ville begripa: allt detta uppskattades visserligen som sport, men gällde som mycket förkastligt, när det kom allvar med i leken. Varenda borgare visste, att de röda dagligen gjorde bruk av nävar och vapen, men ville inte inse, att man endast kunde vinna något, då man gjorde likadant — och bättre! Endera överlät man asfalten åt motståndaren för tid och evighet, eller kämpade man om den, gav sjutton i väluppfostrat uppförande och borgerlig anständighet och erövrade gatan med alla medel. Och man måste handla så, ty utan herraväldet över gatan var ingen makt tänkbar mer i dessa dagar.
Det skall gudarna veta, att så lätt var det inte, inte alls så lätt! Horst tänkte på marschen genom det eldröda Neukölln; åttahundra voro de mot tolvtusen — men de klarade skivan. Han tänkte på den våldsamma striden i Pharussalarna — trehundra brunskjortor mot tretusen röda! Men doktor Goebbels vek inte från sin plats, distriktsstormledaren Daluege tog upp kampen, och alla visste: om de förlorade i dag, så var det för alltid slut med arbetet i Berlins kommunistiska norra del.
Var och en av dem fick något minne av striden, två dussin svårt sårade sjönko strömmande av blod till golvet, men de klarade striden ändå. Jagade ut de röda, höllo salen — och fingo med segern fast fotfäste i Wedding. — Brinnande strid vid Görlitzer Bahnhof — då som alltid emot en stark övermakt — de släpade många svårt sårade till sjukhuset, men de klarade upp det, då liksom vid frihetsdagen i Kottbus — som överallt! Allt för rörelsen — ur deras helgjutna offerberedskap växte deras tapperhet, växte deras fasta tro på framtiden. Endast de själva visste, hur få de egentligen voro, visste, att var och en måste kämpa mot tio.
De röda skummade av raseri och voro beredda att utrota dem
allesammans, dessa hakkorsskurkar, detta Hitlerpack, dessa fascisthundar! Och borgerskapet, ur stånd att förstå, vad som egentligen försiggick, svor inte mindre över dem: bråkmakarna, nationalbolsjevikerna, skränantisemiterna! Låt dem hållas, tänkte studenten, det är i alla fall den rätta vägen.
Studenten skrattade. Han hade sannerligen blivit militärt utbildad, såväl vid Svarta Riksvärnet som vid O. E.! Kunde skjuta med varje vapen, hade lärt att fäkta vid kåren och förstod sig grundligt på jiu-Jitsu och boxning. I fråga om skidlöpning hade visserligen Werner övertaget, och syster Inge slog dem båda två i rodd och simning. Men när hade han väl praktiskt kunnat utnyttja sina kunskaper — förrän han kom till S. A.?
Och det var det, som det så kallade anständiga borgerskapet inte ville begripa: allt detta uppskattades visserligen som sport, men gällde som mycket förkastligt, när det kom allvar med i leken. Varenda borgare visste, att de röda dagligen gjorde bruk av nävar och vapen, men ville inte inse, att man endast kunde vinna något, då man gjorde likadant — och bättre! Endera överlät man asfalten åt motståndaren för tid och evighet, eller kämpade man om den, gav sjutton i väluppfostrat uppförande och borgerlig anständighet och erövrade gatan med alla medel. Och man måste handla så, ty utan herraväldet över gatan var ingen makt tänkbar mer i dessa dagar.
Det skall gudarna veta, att så lätt var det inte, inte alls så lätt! Horst tänkte på marschen genom det eldröda Neukölln; åttahundra voro de mot tolvtusen — men de klarade skivan. Han tänkte på den våldsamma striden i Pharussalarna — trehundra brunskjortor mot tretusen röda! Men doktor Goebbels vek inte från sin plats, distriktsstormledaren Daluege tog upp kampen, och alla visste: om de förlorade i dag, så var det för alltid slut med arbetet i Berlins kommunistiska norra del.
Var och en av dem fick något minne av striden, två dussin svårt sårade sjönko strömmande av blod till golvet, men de klarade striden ändå. Jagade ut de röda, höllo salen — och fingo med segern fast fotfäste i Wedding. — Brinnande strid vid Görlitzer Bahnhof — då som alltid emot en stark övermakt — de släpade många svårt sårade till sjukhuset, men de klarade upp det, då liksom vid frihetsdagen i Kottbus — som överallt! Allt för rörelsen — ur deras helgjutna offerberedskap växte deras tapperhet, växte deras fasta tro på framtiden. Endast de själva visste, hur få de egentligen voro, visste, att var och en måste kämpa mot tio.
De röda skummade av raseri och voro beredda att utrota dem
allesammans, dessa hakkorsskurkar, detta Hitlerpack, dessa fascisthundar! Och borgerskapet, ur stånd att förstå, vad som egentligen försiggick, svor inte mindre över dem: bråkmakarna, nationalbolsjevikerna, skränantisemiterna! Låt dem hållas, tänkte studenten, det är i alla fall den rätta vägen.
