Citat:
Ursprungligen postat av
Alkibiades
Jag tror att det är skillnad på de som är supertalanger och de som bara är talanger och övriga åkare. Supertalanger som Kalla, Ebba, Frida och Stina, de tar sig fram ändå - även om det inte finns tillräckligt med stödjande system och en konkurrerande bredd. För de som är talanger men inte supertalanger är däremot de stödjande systemen mycket viktigare och det är också viktigare för dessa att det finns en konkurrerande bredd. Anders Blomqvist var inne på något liknande när det gäller den svaga svenska herrsidan i en intervju i Expressen för ett drygt år sedan:
Så där kan jag ge dig rätt angående Kalla.
Och om jag skall föra resonemanget lite vidare så handlar betydelsen av bredden dock inte bara om det skapas en intern konkurrens och det gör att alla måste höja sig (inte bara i träningar i de olika landslagsgrupperna utan även typ i nationella lopp). Det handlar, som jag varit inne på, att är det så att vissa av de bästa åkarna är skadade eller sjuka så kan man fylla på med andra duktiga åkare. Också om vissa av de talangfullaste åkarna inte tar steget till att bli toppåkare på seniornivån eller om de tvingas sluta allt för tidigt så kan man fylla på med andra åkare och då faller inte allt ihop. Man kan titta på det svenska stafettlaget på tjejsidan i JVM 2010 i Hinterzarten som tog brons, i det laget ingick Maria Nordström, Lisa Larsen, Madeleine Thorn och Hanna Brodin (Erikson). Av dessa fyra så är det väl den minst talangfulla - Nordström - som fått en full seniorkarriär. De tre övriga har alla blivit tvungna att avsluta sina karriärer i förtid. Nu innebar detta inte någon katastrof för svensk damskidåkning under 2010-talet. Vi har kunnat fylla på med andra åkare av olika talangart. Man kan ju titta på Norge också. Norska damlaget har inte försvagats nämnvärt av att Marthe Kristoffersen, som ansågs vara en nästan lika stor talang som Johaug under juniortiden, också var tungan att avsluta sin karriär i förtid.
Även om vi i Sverige på damsidan har lyckats fylla på med talanger och åkare senaste dryga tioårsperioden så är det ändå så att vi tappar många damåkare i övergången från junior till senior (vart har åkare som Tua Dahlgren, Emma Larsson, Johanna Meyer och Fanny Pekkari som alla åkt JVM under 2010-talet tagit vägen?). Finns ju också massa med andra senioraktiva som har försvunnit och ibland är ju damloppen under den svenska premiären lite väl ihåliga. För en del senioraktiva har valet stått mellan att lägga av eller satsa på långlopp. Här menar jag att satsningar på bredden kan ha betydelse.
Jag håller med dig i ditt resonemang - men landar i en liten annan slutsats.
Som jag skrev tidigare vill jag se ett upplägg med:
A-lag - de verkliga stjärnorna, rätt många på damsidan, få herrar. Ska vara strikta resultatkrav dvs skulle kunna vara tomt
B-lag - de som har någorlunda god chans att slå sig in mästerskapstruppen och kan förväntas prestera OK där (god chans topp 12 individuellt) (man kan fundera på om A- och B- ska slås ihop, utåt sett är det nog en trupp, men lite olika förutsättningar som vi åskådare inte behöver känna till)
J/U23 - landslag - de åkare mellan 19 och 23 som inte ännu är redo för A- eller B-trupp. Dvs, möjliga framtida mästerskapsåkare och definitivt kandidater för plats till U23- och JVM.
C-lag : åkare över 23 som inte platsar i B-laget men som man ändå vill ge viss stöttning - detta minskar ”smällen” när man åker ur B-landslaget och är även en chans för ”late bloomers” att komma in i landslagsverksamheten eller för de som haft mindre lyckad sista säsong som U23.