En del av de som viger sina liv åt att hjälpa andra är omdömeslösa, och ibland saknar de empati med andra personer än den grupp som de fanatiskt kämpar för.
Jag tänker på Dan Eliasson, den dåvarande polischefen som sa, "Vad har den stackars killen varit med om", när han fick höra att en flykting hade dödat en ung kvinna på ett flyktingboende.
Jag tänker på signaturen praktjakt, som skrev på det här forumet att flyktingen som dödat kvinnan i Kil led av depression på grund av att han skulle utvisas, och i sådana lägen kan man trampa snett och alltså råka begå ett mord. Inlägget är borta nu.
Och jag tänker i viss mån på kvinnan i I G:s facebookgrupp, som reagerade på mordet på hennes goda vän genom att skriva så här:
Idag är det en sorgens dag!😥
Vår kära fina vän Ingrid är död!
Den var hon som blev dödad i Kil igår.
Vi vet inte i dagsläget vad som hänt och vi spekulerar inte i det.
Vi tröstar varandra och tänker på Ingrids familj!
Om det är någon som vill prata eller bara träffas så är vi hemma hos mig nu.
Hur många här skulle skriva så ifall en god vän till er blev mördad? Skulle ni inte vara fruktansvärt upprörda och förfärade? Men facebooksgruppens talesperson skriver alltså bara att det är en sorgens dag och att de som tillhör gruppen inte ska spekulera i vad som hänt. Jag tolkar det som en uppmaning till facebookgruppen att visa solidaritet med gärningsmannen.
Om det hade funnits rimlig anledning att tro att kvinnan i Kil hade blivit mördad av en nazist, tror ni att hennes facebookgrupp hade uppmanat folk att inte spekulera i vad som hade hänt? Nej, knappast. Den här facebookgruppen gör antagligen skillnad på folk och folk så till den grad att man ser skillnad på snälla mördare och stygga mördare. Och de snälla mördarna är ensamkommande afghaner.
Kanske den mördade kvinnan i Kil resonerade likadant. Kanske hon tyckte att "hennes pojkar" förtjänade hennes hundraprocentiga lojalitet bokstavligen in i döden. Men den sortens beteende är inte godhet, utan ett dödsföraktande riskbeteende som i förlängningen kan skada fler människor än henne själv.
Dessvärre uppmuntras detta slags dödsföraktande riskbeteende, både på individnivå och på nationell nivå (när det gäller Sverige som internationell aktör) av alltför stora delar av det svenska PK-etablissemanget.
