Lite bakgrundsinfo:
Den här händelsen inträffade i slutet på 2018. Jag har missbrukat metadon i ett par års tid men hade vid denna tidpunkten lyckats byta över till, och bli beroende av, en annan opioid vid namn butorfanol. Detta läkemedel är inte särskilt känt i Sverige och är mycket svårt att få tag på, finns bland annat som nässpray i USA mot migrän. Jag hade det i vätskeform och körde iv. Ruset är ganska märkligt då det först ger en liten kick och ganska skarp eufori men man känner samtidigt av någon märklig form av dysfori i bakgrunden men de positiva känslorna täcker över det på något sätt. Men när man gått in sig på drogen så känns den som vilken opioid som helst, i alla fall för mig.
Några dagar tidigare hade jag igen använt metadon ett par enstaka gånger, mest för att jag var sugen och ville fira lite extra vid tidpunkten, och nu tänkte jag återgå till mitt missbruk av butorfanol. Jag hade en svag misstanke om att butorfanol kunde fungera på samma sätt som buprenorfin och ge utsättningssymtom när man går på andra opioider, därför hade jag hållt mig ren några dagar och trodde det var tillräckligt. Ack så fel jag hade.
Dagen D:
Jag befinner mig i mitt badrum och har en spruta redo. Mitt mående är ganska ok trots att varit ren några dagar, detta gör mig något nervös då jag inte vill hamna i någon avtändningsfas. Hade vid tidpunkten en svag misstanke om att så kunde vara fallet då jag letat lite på nätet och hittat någon svag källa som påstod detta. Men jag var så sugen, och ville bara känna den där behagliga kicken igen. Sagt och gjort, jag skjuter i mig dosen och håller tummarna för att euforin ska komma som ett brev på posten.
Ganska direkt märker jag att något är jävligt fel. En otroligt obehaglig känsla börjar ta över varenda cell i min kropp. Blodet i mina händer och fötter försvinner och de blir iskalla, en våg av extrem ångest sköljer över mig. Min känsel förändras och till och med kläderna på min kropp uppfattas nu som extremt obekväma, nästan så att de sticker mot mitt skinn. Även magen säger sitt och det är bara att dra ner byxorna och sätta sig på toalettstolen med kallsvetten bokstavligen droppandes från mitt ansikte. Nu börjar märkliga saker hända, i mitt inre ser jag en bild av en kollega flimra förbi lite snabbt. Hon är världens gulligaste och säkert den absolut snällaste personen på min arbetsplats, skulle aldrig göra en fluga förnär. Det skumma är att i och med att jag tänker på henne i just denna situationen så får det min hjärna att förknippa henne med ren och skär ondska.
När jag är klar på toan springer jag in i sovrummet och kryper huttrande ner under täcket. Är nu totalt genomsvett och helt iskall i kropp och sinne. Jag känner att något är rejält fel i huvudet. Jag kan känna fysiskt att jag befinner mig på en plats i hjärnan där jag aldrig varit förut, och aldrig någonsin vill tillbaka till. Det extrema obehaget i kroppen som upplevs vid en normal avtändning är ingenting mot detta, en barnlek. Nu börjar jag se bilder framför mig. Svårt att beskriva men de är inga regelrätta hallucinationer utan mer bilder jag ser i mitt inre. Men jag kan inte välja bort att inte se dem. Jag ser kollegan jag nämnde tidigare, hon finns hela tiden någonstans i bakgrunden, lika ond som förut. Allt utspelar sig i ett kargt och mörkt vinterlandskap med höga formationer av kristall som sträcker sig mot himlen där det går att skymta flygande ödleliknande varelser. Att denna värld existerar är jag vid tidpunkten helt övertygad om då visionerna känns så verkliga och kroppen upplever så starka känslointryck. Kortfattat kan jag beskriva det som att jag både fysiskt och psykiskt kan känna något som jag upplever som all världens samlade ondska på en och samma gång. Jag kan inte likna det vid något jag ens varit i närheten av att känna i det verkliga livet. Kollegan jag ser uppfattar jag nu som djävulen, satan, belzebub, kärt barn har många namn. Jag kan känna att hon vet att jag vet vem hon verkligen är och detta gör mig livrädd. Tänk er Sagan om ringen, då Frodo trär härskarringen på sitt finger och får direktkontakt med Sauron. Precis så kändes det.
Att kunna känna ondskan i så stor utsträckning som jag gjorde då var det absolut värsta i situationen men jag kunde även förnimma döden. Den uppenbarade sig som ett strimmigt moln av mörk rök som jag kände var på intågande och närmade sig mig vilket gjorde att jag även fick dödsångest. Många tankar for genom huvudet och jag var verkligen panikslagen. Men någonstans i bakhuvudet kunde jag intala mig själv att detta bara var på grund av drogen jag tog och att det ganska snart borde avta då halveringstiden är ganska kort. Då började istället min hjärna föreställa sig framtiden och hur stor risken var att jag skulle hitta tillbaka till denna hemska plats någon gång i framtiden. Det var som om min hjärna verkligen ville tala om för mig att detta slipper du inte undan, förr eller senare är du tillbaka igen och då kommer vi ta dig. Jag såg framför mig hur jag som gammal kommer drabbas av psykisk sjukdom, stroke eller nåt likande som kommer ta mig tillbaka till denna hemska värld jag nu upplevde, och detta gjorde mig helt skräckslagen.
Sakta men säkert började intrycken bli svagare och jag kunde återfå lite mer normala tankar. Det värsta varade i cirka en timma med en del eftereffekter som dröjde sig kvar ytterligare ett par timmar. Men tre timmar efter intag kunde jag ta mig ut och införskaffa metadon igen som slutligen fick mig på rätt köl, men det krävdes rejäla mängder kan jag säga.
Tankegångar kring vad som hände:
Då butorfanol binder till opioidreceptorerna i kroppen starkare än vad metadon gör så fick butorfanolen metadonet att lossna från receptorerna vilket direkt ger utsättningssymtom. Om buforfanolen därefter binder till receptorerna vet jag inte men jag kände direkt när jag tagit dosen att dysforin och de obehagliga känslorna var väldigt välbekanta och att de finns där någonstans svagt i bakgrunden även vid normal användning av denna märkliga opioid och att det alltså var butorfanolen och inte utsättningssymtomen i sig som var orsaken till de märkliga visionerna.
Jag har använt hallucinogener tidigare men aldrig fått någon snetripp så det är inget jag kan jämföra med. Det lustiga är att direkt efter min upplevelse så kände jag mig på något sätt ganska lättad för just då var jag övertygad om att jag aldrig kommer kunna uppleva något så här obehagligt igen. Just den där koncentrerade ondskan så nära inpå är verkligen något helt obeskrivligt. Det var som att jag inte bara kunde känna den samlade ondskan i världen här och nu utan även den som förekommit tidigare i världshistorien och även den i framtiden, allt på en och samma gång. Detta är något jag inte önskar min värsta fiende. Hade lätt offrat ett finger på min hand än att behöva uppleva detta igen. I dag mår jag ganska bra och är faktiskt ren från opioider sen ett par månader tillbaka och har ingen tanke på att börja med skiten igen.
Så mitt råd till alla droganvändare där ute är att noga kolla upp interaktioner mellan olika substanser innan användning så ni slipper hamna i helvetet.
Den här händelsen inträffade i slutet på 2018. Jag har missbrukat metadon i ett par års tid men hade vid denna tidpunkten lyckats byta över till, och bli beroende av, en annan opioid vid namn butorfanol. Detta läkemedel är inte särskilt känt i Sverige och är mycket svårt att få tag på, finns bland annat som nässpray i USA mot migrän. Jag hade det i vätskeform och körde iv. Ruset är ganska märkligt då det först ger en liten kick och ganska skarp eufori men man känner samtidigt av någon märklig form av dysfori i bakgrunden men de positiva känslorna täcker över det på något sätt. Men när man gått in sig på drogen så känns den som vilken opioid som helst, i alla fall för mig.
Några dagar tidigare hade jag igen använt metadon ett par enstaka gånger, mest för att jag var sugen och ville fira lite extra vid tidpunkten, och nu tänkte jag återgå till mitt missbruk av butorfanol. Jag hade en svag misstanke om att butorfanol kunde fungera på samma sätt som buprenorfin och ge utsättningssymtom när man går på andra opioider, därför hade jag hållt mig ren några dagar och trodde det var tillräckligt. Ack så fel jag hade.
Dagen D:
Jag befinner mig i mitt badrum och har en spruta redo. Mitt mående är ganska ok trots att varit ren några dagar, detta gör mig något nervös då jag inte vill hamna i någon avtändningsfas. Hade vid tidpunkten en svag misstanke om att så kunde vara fallet då jag letat lite på nätet och hittat någon svag källa som påstod detta. Men jag var så sugen, och ville bara känna den där behagliga kicken igen. Sagt och gjort, jag skjuter i mig dosen och håller tummarna för att euforin ska komma som ett brev på posten.
Ganska direkt märker jag att något är jävligt fel. En otroligt obehaglig känsla börjar ta över varenda cell i min kropp. Blodet i mina händer och fötter försvinner och de blir iskalla, en våg av extrem ångest sköljer över mig. Min känsel förändras och till och med kläderna på min kropp uppfattas nu som extremt obekväma, nästan så att de sticker mot mitt skinn. Även magen säger sitt och det är bara att dra ner byxorna och sätta sig på toalettstolen med kallsvetten bokstavligen droppandes från mitt ansikte. Nu börjar märkliga saker hända, i mitt inre ser jag en bild av en kollega flimra förbi lite snabbt. Hon är världens gulligaste och säkert den absolut snällaste personen på min arbetsplats, skulle aldrig göra en fluga förnär. Det skumma är att i och med att jag tänker på henne i just denna situationen så får det min hjärna att förknippa henne med ren och skär ondska.
När jag är klar på toan springer jag in i sovrummet och kryper huttrande ner under täcket. Är nu totalt genomsvett och helt iskall i kropp och sinne. Jag känner att något är rejält fel i huvudet. Jag kan känna fysiskt att jag befinner mig på en plats i hjärnan där jag aldrig varit förut, och aldrig någonsin vill tillbaka till. Det extrema obehaget i kroppen som upplevs vid en normal avtändning är ingenting mot detta, en barnlek. Nu börjar jag se bilder framför mig. Svårt att beskriva men de är inga regelrätta hallucinationer utan mer bilder jag ser i mitt inre. Men jag kan inte välja bort att inte se dem. Jag ser kollegan jag nämnde tidigare, hon finns hela tiden någonstans i bakgrunden, lika ond som förut. Allt utspelar sig i ett kargt och mörkt vinterlandskap med höga formationer av kristall som sträcker sig mot himlen där det går att skymta flygande ödleliknande varelser. Att denna värld existerar är jag vid tidpunkten helt övertygad om då visionerna känns så verkliga och kroppen upplever så starka känslointryck. Kortfattat kan jag beskriva det som att jag både fysiskt och psykiskt kan känna något som jag upplever som all världens samlade ondska på en och samma gång. Jag kan inte likna det vid något jag ens varit i närheten av att känna i det verkliga livet. Kollegan jag ser uppfattar jag nu som djävulen, satan, belzebub, kärt barn har många namn. Jag kan känna att hon vet att jag vet vem hon verkligen är och detta gör mig livrädd. Tänk er Sagan om ringen, då Frodo trär härskarringen på sitt finger och får direktkontakt med Sauron. Precis så kändes det.
Att kunna känna ondskan i så stor utsträckning som jag gjorde då var det absolut värsta i situationen men jag kunde även förnimma döden. Den uppenbarade sig som ett strimmigt moln av mörk rök som jag kände var på intågande och närmade sig mig vilket gjorde att jag även fick dödsångest. Många tankar for genom huvudet och jag var verkligen panikslagen. Men någonstans i bakhuvudet kunde jag intala mig själv att detta bara var på grund av drogen jag tog och att det ganska snart borde avta då halveringstiden är ganska kort. Då började istället min hjärna föreställa sig framtiden och hur stor risken var att jag skulle hitta tillbaka till denna hemska plats någon gång i framtiden. Det var som om min hjärna verkligen ville tala om för mig att detta slipper du inte undan, förr eller senare är du tillbaka igen och då kommer vi ta dig. Jag såg framför mig hur jag som gammal kommer drabbas av psykisk sjukdom, stroke eller nåt likande som kommer ta mig tillbaka till denna hemska värld jag nu upplevde, och detta gjorde mig helt skräckslagen.
Sakta men säkert började intrycken bli svagare och jag kunde återfå lite mer normala tankar. Det värsta varade i cirka en timma med en del eftereffekter som dröjde sig kvar ytterligare ett par timmar. Men tre timmar efter intag kunde jag ta mig ut och införskaffa metadon igen som slutligen fick mig på rätt köl, men det krävdes rejäla mängder kan jag säga.
Tankegångar kring vad som hände:
Då butorfanol binder till opioidreceptorerna i kroppen starkare än vad metadon gör så fick butorfanolen metadonet att lossna från receptorerna vilket direkt ger utsättningssymtom. Om buforfanolen därefter binder till receptorerna vet jag inte men jag kände direkt när jag tagit dosen att dysforin och de obehagliga känslorna var väldigt välbekanta och att de finns där någonstans svagt i bakgrunden även vid normal användning av denna märkliga opioid och att det alltså var butorfanolen och inte utsättningssymtomen i sig som var orsaken till de märkliga visionerna.
Jag har använt hallucinogener tidigare men aldrig fått någon snetripp så det är inget jag kan jämföra med. Det lustiga är att direkt efter min upplevelse så kände jag mig på något sätt ganska lättad för just då var jag övertygad om att jag aldrig kommer kunna uppleva något så här obehagligt igen. Just den där koncentrerade ondskan så nära inpå är verkligen något helt obeskrivligt. Det var som att jag inte bara kunde känna den samlade ondskan i världen här och nu utan även den som förekommit tidigare i världshistorien och även den i framtiden, allt på en och samma gång. Detta är något jag inte önskar min värsta fiende. Hade lätt offrat ett finger på min hand än att behöva uppleva detta igen. I dag mår jag ganska bra och är faktiskt ren från opioider sen ett par månader tillbaka och har ingen tanke på att börja med skiten igen.
Så mitt råd till alla droganvändare där ute är att noga kolla upp interaktioner mellan olika substanser innan användning så ni slipper hamna i helvetet.
