När dör travsporten?

Pengarna rasar in i ATG’s kassakistor. Och helt naturligt – hästägare och tränarna börjar ropa högt om mer prispengar.
Jag tror att det är ett feltänk.
De nya slantarna (om nu Skarplöth öppnar börsen) borde satsas på mjuka värden.
Att ge hästägarna lite luxus-service, att fräscha upp anläggningarna för publiken.
Och att släppa omsättningsmaximeringen och se till att tider och tävlingsdagar passar aktiva och publik.
Och inte till varje pris ATG.
För vad är det viktigaste med en hobby? Inte pengar.
Utan glädje och trivsel – två begrepp som satts på undantag i svensk travsport.

Finansmannen och travprofilen Stefan Lundborg, 55, är misstänkt för insiderbrott.

Vad kommer bli viktigt för travsporten de närmsta fem åren tror du?
– Att rekrytera hästägare.

Stort tittarfiasko under Elitloppet

Elitloppsfinalen 2020 blev en tittarmässig succé.

Årets siffror? Betydligt dystrare.

Mindre än hälften av fjolårets 838 000 personer såg finalsändningen på TV4.

– Det är synnerligen oroväckande, säger Solvallas vd Jörgen Forsberg i Solvalla Podcast.

Det ansiktslösa ägandet

ATG har aktivt valt att utveckla travsporten till att framstå som en TV-sport. Samtidigt har ST agerat passivt och i tysthet accepterat att banpubliken har lämnat. Som en konsekvens har travsportens egna affärer och de aktivas näringsförutsättningar sjunkit till en nivå som direkt omöjliggör en sund verksamhet inför framtiden.

Andelsägandet med fler än tio andelsägare är inte tillräckligt som motivation för den som vill äga egna hästar. Antalet företrädare som äger en eller flera hästar tillsammans med en handfull kamrater blir allt färre. För hela travsporten har rekryteringen fått en allvarlig knäck vilket kan utläsas i travsportens databaser. Problemet är att ytterst få av de som borde läsa känner sig manade.

Vi har fått ett alltmer anonymt ägande, där hästägarna har blivit okända och ansiktslösa. De känner inte igen varandra trots att de äger samma häst. Tränarna känner inte alltid igen sina egna kunder. Det igenkännande och den gemenskap som tidigare var självklar har blivit allt mer sällsynt.

Syrefattigt ägande

Andelsägandet har naturligtvis kommit för att stanna. Det ska däremot inte ses som något annat än ett komplement, eller ett alternativ för den som vill behålla sin anknytning till sporten. Samtidigt måste andelsägaren vara okey med att inte ha mycket annan inblandning i hästen än att betala sin andel av månadsavräkningen. Många av oss som äger, eller har ägt, egna hästar upplever det tyvärr som en sällsynt syrefattig ägandeform. Möjligheten till att påverka och fatta beslut blir av nödvändiga och naturliga skäl begränsad.

Hästägarens stora uppgift är inte enbart att visa sitt engagemang genom finansiellt stöd som kund till tränarna. Hästägarna borde också ha ett intresse av att supporta sporten genom fysiska besök på travbanorna. Det var så allt började och så måste banorna nu starta om. Det som nu händer i skuggan av pandemin är att hästägare inte erbjuds särskilda förmåner när deras hästar startar. Det är ett tydligt bevis för att banorna inte alltid har förstått vilka som finansierar sporten i grunden när man inte prioriterar ägarnas berättigade närvaro på plats.

Dessvärre kan banorna inte starta om, om inte vårt centralförbund sätter ned foten. Vi kan inte återskapa ett intresse för sporten på plats om vi inte lyckas förmedla insikten om att travsportens näringsförutsättningar måste organiseras utifrån sportens bästa. Det sker inte genom en omsättningsdriven skattepolitik som endast förmår att finansiera högkvarterens ledningar medan soldaterna svälter, med eller utan skor. Vi kan inte arrangera travtävlingar enbart för spelbolagens behov, vilket nu tydligt ses när skatteverket ifrågasätter travsportens mångfald av såväl ägare som uppfödare.

Många hästägare faller varje nytt år för åldersstrecket, Det är en högst besvärande omständighet med en hög risk för travsportens nedmontering. Åren går oavsett om vi heter Kalle Kula, Rune Andersson eller SRF Stable. Vi måste öppna våra ögon för alla fakta hur obehagliga och obekväma de än är.

Travtävlingar på hemmabanan ska i huvudsak arrangeras för dem som tillhör den, både de aktiva och den lokala publiken. Tillresande gäster är alltid välkomna, men inte så till den milda grad att det egna lokala tävlingsutrymmet begränsas till endast gästernas fördel. Gästfriheten får inte bli så allomfattande och stor att de egna hästarna trängs undan. Utan en levande travsport kring varje arena behöver vi inga arenor. Varje travbana måste förstå sitt ursprungliga uppdrag och sitt syfte.

Publiken kom inte tillbaka till travbanorna men ingen bryr sig

I maj kom beskedet att banorna från den 1 juni skulle få släppa in publik igen. Det handlade om ett begränsat antal platser och som mest skulle 658 personer kunna närvara inom- och utomhus. Varje enskild bana valde dock egna lösningar inom de ramarna. Senare under sommaren höjdes gränserna så att ytterligare publik tilläts närvara. Men hur många som kommit till banorna vet vi inte. Svensk travsport redovisar inte längre sina publiksiffror. Andra sporter gör det men inte travsporten. 12 mars 2020 var det 228 personer på Östersund när banan körde V64. Det är den senast offentliggjorda publiksiffra vi har från svensk travsport.

Travsporten gavs en unik möjlighet att tävla vidare när covid-19 lamslog Sverige. När andra sporter och kulturevenemang tvingades ställa in fick travsporten tillstånd att köra alla lopp. För ATG blev detta en vinstlott som resulterade i en rekordomsättning 2020. Samtidigt var det många som menade att det här skulle öka intresset för travsporten och att publikplatserna skulle fyllas med nya besökare den dag banorna öppnade igen. Så blev det inte. Såklart. Istället verkar travsporten vara den stora förloraren i kampen om besökarna när samhället öppnat igen.

När Rättvik skulle arrangera V75 i lördags meddelade banan att man skulle släppa in 3000 personer. Alla som såg bilderna från lördagens tävlingar kunde se att man inte ens var i närheten av de publiksiffrorna. Det var glest på publikplats. Detta vid en V75-omgång på sommaren. På en bana som för bara tio år sedan lockade 5000 personer till sina måndagstävlingar under juli månad.

Och så här har det sett ut på de flesta banor. Publiken har inte kommit tillbaka. När andra sporter lockat besökare har travsporten inte gjort det. Det här verkar dock många inte vilja erkänna. Tystnaden är märklig. Vågar ingen säga som det är eller tror fortfarande den obotlige optimisten att travbesökarna plötsligt ska börja dyka upp igen?

Och så här har det sett ut på de flesta banor. Publiken har inte kommit tillbaka. När andra sporter lockat besökare har travsporten inte gjort det. Det här verkar dock många inte vilja erkänna. Tystnaden är märklig. Vågar ingen säga som det är eller tror fortfarande den obotlige optimisten att travbesökarna plötsligt ska börja dyka upp igen?