Sverige har i mitt tycke accelererat en absurd inställning till intentionen i relation till utgång, både privat och politiskt. Trots ett obetydligt koldioxidutsläpp globalt har frågan blivit ledande på landets agenda och man betonar vikten av elbilar, bensinskatter och att cykla til jobbet.
I Sverige stoltserar man med att vara en humanitär stormakt genom att ta emot omkring 100 000 människor årligen. UNHCR brukar beräkna att det årligen finns 60-70 miljoner människor på flykt världen över.
Förstå mig rätt; det är inte fel att ha goda ambitioner och försöka så gott man kan, men det finns uppenbarligen en skevhet i ambitioner som är orealistiska i förhållande till faktiskt utfall. Och Sveriges självbild tycks många gånger präglas av inställningen att man löser världsproblem, inte sällan med höga insatser inblandade.
Jag upplever denna dominans av sinnelagsetik även blivit allt vanligare på individnivå i Väst. Världssvält löses genom att gå med i Facebookgrupper, gatuvåld och terror bekämpas med manifestationer och politiska val blir mer en fråga om identitet än förväntat utfall. Det ledande tanken bakom sinnelagsetik är att man kan styra över intention men aldrig ha full kontroll eller kunskap om en handlings konsekvenser, till skillnad från konsekvensetiken som centrerar det moraliska värdet kring resultat. Principiellt är det således inte svårt att förstå varför teorin är populär, samtidigt som det är lätt att finna brister i tankesättet. Och den största bristen är givetvis lättjan som uppstår när man inte behöver ta ansvar för en handlings följder. För visst finns det något moraliskt korrupt med en agent som agerar destruktivt om och om igen därför att han valt att negligera all tillgänglig fakta om orsak och verkan i given situation?
Inom juridiken har sinnelaget ofta en avgörande roll när man talar om motiv bakom brott, samtidigt som oaktsamhet och okunskap bedöms inom ramarna för vad som kan förväntas av en rationell agent att förstå. Jag kan tycka det är en betydligt rimligare utgångspunkt än en renodlad sinnelagsetik som är helt kravlös.
Men varför har sinnelagsetiken fått sådan dominans över Sverige, och mer eller mindre fasat ut andra förhållningssätt inom moralfilosofi? Är det en typisk vänstergrej eller en generationsfråga? Är det en följd av att normer kring etik börjat upplösas, eller att världen blivit för komplex för att försöka räkna ut? Är sinnelagsetik lika dominant inom praktisk filosofi på akademisk nivå som i samhället i stort?
I Sverige stoltserar man med att vara en humanitär stormakt genom att ta emot omkring 100 000 människor årligen. UNHCR brukar beräkna att det årligen finns 60-70 miljoner människor på flykt världen över.
Förstå mig rätt; det är inte fel att ha goda ambitioner och försöka så gott man kan, men det finns uppenbarligen en skevhet i ambitioner som är orealistiska i förhållande till faktiskt utfall. Och Sveriges självbild tycks många gånger präglas av inställningen att man löser världsproblem, inte sällan med höga insatser inblandade.
Jag upplever denna dominans av sinnelagsetik även blivit allt vanligare på individnivå i Väst. Världssvält löses genom att gå med i Facebookgrupper, gatuvåld och terror bekämpas med manifestationer och politiska val blir mer en fråga om identitet än förväntat utfall. Det ledande tanken bakom sinnelagsetik är att man kan styra över intention men aldrig ha full kontroll eller kunskap om en handlings konsekvenser, till skillnad från konsekvensetiken som centrerar det moraliska värdet kring resultat. Principiellt är det således inte svårt att förstå varför teorin är populär, samtidigt som det är lätt att finna brister i tankesättet. Och den största bristen är givetvis lättjan som uppstår när man inte behöver ta ansvar för en handlings följder. För visst finns det något moraliskt korrupt med en agent som agerar destruktivt om och om igen därför att han valt att negligera all tillgänglig fakta om orsak och verkan i given situation?
Inom juridiken har sinnelaget ofta en avgörande roll när man talar om motiv bakom brott, samtidigt som oaktsamhet och okunskap bedöms inom ramarna för vad som kan förväntas av en rationell agent att förstå. Jag kan tycka det är en betydligt rimligare utgångspunkt än en renodlad sinnelagsetik som är helt kravlös.
Men varför har sinnelagsetiken fått sådan dominans över Sverige, och mer eller mindre fasat ut andra förhållningssätt inom moralfilosofi? Är det en typisk vänstergrej eller en generationsfråga? Är det en följd av att normer kring etik börjat upplösas, eller att världen blivit för komplex för att försöka räkna ut? Är sinnelagsetik lika dominant inom praktisk filosofi på akademisk nivå som i samhället i stort?
