Det helade började när jag efter två veckor på mitt nya jobb.
Hur som helst jobbade jag på entréplan och tog därför trapporna ner till källaren för att byta om inför varje arbetspass. Precis nedanför trapporna, till höger, var en hiss belägen, men eftersom det bara var en våning ner, använde jag den inte. Efter jag bytt om tog jag varje dag samma långa korridor tillbaka, gick förbi hissen och upp för trapporna.
Det märkliga började hända efter att jag hade jobbat på företaget i ca 2 veckor. Jag kom till jobbet, runt 20:40, eftersom jag är en tidspessimist, och gick ner för trapporna. Belysningen, som tänds via en rörelsedetektor, krånglade och tändes inte som den brukade, men ströljuset från våningen över och ljuset från nödutgångsskyltarna var nog för att jag skulle kunna se de första metrarna framför mig. Jag stannade när jag inte längre kunde se något framför mig och viftade med båda armarna. Då såg jag i ögonvrån att det även lyste från det lilla fönstret i hissdörren. Jag tittade dit för att se om någon stod i hissen. Den personen kanske hade sett mig stå där viftandes som en galning, och socialt handikappad som jag är, skulle jag tycka det var väldigt pinsamt. Till min förvåning stod det faktiskt någon där. En kollega från grannavdelningen som min avdelning delade våning med. Jag hann precis att se att hon log... eller småskrattade innan hissen påbörjade sin stigning. Jag kände hur mina kinder började bli varma, samtidigt som belysning slogs på med det karakteristiska ljudet av flimrande ljusrör. Jag skakade av mig situationen och försökte förgäves tänka att det inte alls var särskilt pinsamt och gick för att byta om.
Detta låter kanske inte speciellt märkligt eller läskigt, det tycker inte jag heller. Om det hade varit en enstaka, isolerad händelse. Efter denna gång skedde samma sak i princip varje gång jag kom till eller gick från jobbet. Kollegan, som kanske var runt 45-55 års ålder var jättetrevlig de få gånger jag pratat med henne i fikarummet. Därför blev jag inte särskilt illa till mods till en början. Jag tänkte bara att våra rutiner inför början och slutet av en arbetsdag av en slump råkade matcha nästan varje dag. Men en dag när jag tänkte att detta var en ypperlig konversationsstartare vände jag när jag kom ner för trapporna och såg henne i hissen på väg upp. Jag tänkte att jag skulle hinna före och skoja lite med henne. Men när jag kom upp för trapporna visades det att hissen var kvar i källaren. ”Märkligt” tänkte jag, ”glömde hon något och åkte ner igen? Skulle hissen ens hinna åka upp och ner så snabbt?” Jag gick ner igen och precis som för 30 sekunder sedan, hann jag precis se henne på väg upp. Jag ryckte på axlarna och gick för att byta om. På lunchen, som vi kallade den trots att vi tog den runt 23:30, tänkte jag prata med kollegan om våra sammanfallande rutiner. Till min förvåning tog hon aldrig lunch den dagen. Jag frågade hennes kollegor och de sa att hon inte jobbade den natten. Jag berättade att jag sett henne i hissen när jag kom och de rynkade på pannan. Vi kom fram till att hon förmodligen glömt något och att hon därför kommit till jobbet för att hämta det. Sen släppte vi det och började att prata om hur sommaren bara försvann, eller något annat plågsamt svenskt.
När mitt arbetspass sedan var slut och jag gick mot omklädningsrummet slog jag hela tiden ett getöga mot hissen. Ett mörkt hisschakt gapade ut genom det rektangulära fönstret. Lättad bytte jag om till mina vanliga kläder och gick för sista gången denna arbetsdag genom källarkorridoren. Halvvägs upp för trapporna hörde jag hur hissen nådde källarvåningen. Jag stannade till och väntade på att höra ljudet av när hissdörren öppnas. När ungefär 5 sekunder gått och jag inte hört ljudet bestämde jag mig för att släppa det och bege mig hem, jag var trots allt trött efter en natts arbete. Jag hann knappt lyfta foten innan jag hörde ett bultande ljud, som om någon bankade på en dörr. ”Kanske går inte hissdörren att öppna” tänkte jag och vände om för att undersöka saken närmare. Jag skulle ljuga om jag sa att hjärtat inte satt i halsgropen på vägen ner. Jag visste ju trots allt redan vem jag skulle stöta på där, fast i hissen, och jag kunde redan se ansiktet framför mig. Till min förvåning tillika skräck var hissen tom när jag kom ner. ”Men vafan” tänkte jag. Nu hade jag fått nog. Jag tog bestämda steg mot hissen och slet upp dörren. Den ekade helt tom. Jag undersökte det tomma utrymmet närmare men blev inget klokare. Jag lät dörren glida igen och tryckte på knappen för våningen över mig. ”Jag är ju redan här” tänkte jag för mig själv. Hissen började klättra upp för linan när ljusen plötsligt slocknade och hissen stannade. Mittemellan källaren och entréplan. Jag greps av panik och började frenetiskt att trycka på knappen om och om igen. Ingenting hände. Jag försökte samla mig igen genom att blunda och ta ett djupt andetag när jag kände hur något försiktigt vidrörde mitt hår. Jag greps av en sådan chock att jag inte kunde röra mig. Jag stod där alldeles stilla men tittade, utan att röra huvudet, åt vänster in i spegeln. En omänskligt lång arm sträckte sig ner för den öppna takluckan och klappade mig varsamt på huvudet. Jag förmådde mig inte få fram ett ljud utan vände mig bara om och tittade upp genom den öppna luckan. Två ögon och ett så brett leende att man kunde tro att någon skurit upp kinderna med en kniv mötte min blick. Det var kollegan. Hon rörde på läpparna som för att säga något men ur hennes mun lät endast ett vidrigt gurglande. Det lät som hon gurglade en väldigt viskös vätska. Jag kan inte förklara så här i efterhand, men just i den stunden hade all skräck lämnat min kropp. Det enda jag kunde göra var att stirra in i hennes ögon samtidigt som jag lyssnade på ljuden som kom ut ur hennes mun. Det var som om jag var hypnotiserad. Jag hörde mig själv säga ”på väg upp?” och med ens slutade hon klappa mig på huvudet och lyfte upp sin långa arm och började klättra upp för väggen. Luckan slog igen med en smäll och hissen började röra sig uppåt igen. När jag klev ur hissen var det som att vakna upp ur en dröm. Känslan blev med ens förstärkt när jag märkte att det var ljust ute och receptionen bemannad. Jag tittade på den digitala klockan som stod på receptionen. 14:08. Hade jag varit fast i hissen i åtta timmar? Vad i helvete? Jag möttes av en hissreparatör som stod som ett frågetecken. Han frågade mig något men jag struntade i det och gick ut för ytterdörren.
En dag när jag åkte till jobbet var klumpen i magen större och hårdare. Jag var osäker på om jag ens skulle kunna jobba men tänkte att det skulle gå över. Medan jag var på jobbet ägnade jag det inte mycket tanke, utan det var mest inför och mot slutet av en arbetsdag känslan var som värst. Jag kom till jobbet och gick igenom min dagliga rutin och hade jobbat i ca 30 minuter när en annan kollega bad mig gå ner till källarförrådet och hämta en sak. Jag började genast att kaskadsvettas genom varje por i min kropp. Jag kände mig varm och yr. Jag hittade på någon halvdan ursäkt om att jag inte var säker på var det fanns och övertygade kollegan att följa med mig. När vi gick ner för trapporna bultade mitt hjärta så hårt och fort att jag trodde min bröstkorg skulle spricka. Jag kunde se ljuset från hissfönstret. Till min lättnad var hissen tom. Vi hämtade det vi skulle och begav oss tillbaka. När vi gick genom korridoren tillbaka mot hissen såg jag en arm försvinna runt hörnet. Det var som om någon släpade sina armar på marken bakom sig. Jag visste direkt vem den tillhörde. Jag tittade på kollegan bredvid mig men han såg inte ett dugg brydd ut och hade förmodligen inte uppfattat det jag hade. Jag fick svårt att andas. Hjärtat slog, om möjligt, ännu snabbare och ännu hårdare nu. ”Tack gode gud att jag hade någon med mig” tänkte jag samtidigt som vi började närma oss hörnet. När vi gick förbi hissen slog jag ett getöga mot dess dörr. Där stod hon. Leendes. Hennes groteskt långa arm gjorde ett ”kom hit”-tecken, men armen var så lång att armbågen måste ha lutats mot golvet, för handen kom rakt nedifrån. Jag stannade upp. Min kollega fortsatte ett par meter men vände sig sedan om för att fråga varför jag stannade. ”Jag måste ta hissen upp till plan 3, jag måste göra en sak där” svarade jag. Min kollega ryckte på axlarna och gick upp för trappan. Där stod jag, ensam kvar och bara stirrade in i varelsens ögon som nu tycktes skifta mellan gapande svart och blodsprängt röda. Hon började långsamt, långsamt öppna hissdörren och gestikulera att jag skulle stiga in. Något jag inte lagt märke till de tidigare gångerna var hennes kutiga rygg där kotorna verkade försöka ta sig ut ur skinnet och trasorna hon använde som kläder. Det enda jag ville göra i den stunden var att springa därifrån, springa tills det enda som återstod av mina fötter var stumpar. Men jag var i hennes våld, jag förstår det nu. Jag förstår inte varför hon valde mig och jag förstår inte vem hon är eller vart hon kommer i från. Men jag förstår att hon aldrig kommer låta mig lämna henne. Kanske är hon bara ensam. Isolerad från sina artfränder från en annan planet, tid eller dimension, vad vet jag? Men varför i helvete var hon tvungen att välja mig? Det finns minst 100 andra anställda på företaget som hon hade kunnat välja mellan och ändå valde hon mig. Hon valde att utöva sin makt över mig och ta mig i hennes våld och jag kunde inte göra något för att stoppa henne. För när jag stod där och stirrade in i hennes ögon och lyssnade på gurglandet ville jag som sagt bara springa. Men min kropp lydde mig inte längre, den lydde henne nu. Det närmsta jag kan likna det vid är sömnparalys. Jag var instängd i en kropp som jag inte längre kunde kontrollera. Jag skrek, grät, bönade och bad men inte ett ljud lämnade min mun. Min kropp började sakta röra sig mot den nu öppna dörren och jag försökte, jag gjorde verkligen det, jag försökte med all min kraft att motstå. För jag visste vad detta var, ett erbjudande.
Hur som helst jobbade jag på entréplan och tog därför trapporna ner till källaren för att byta om inför varje arbetspass. Precis nedanför trapporna, till höger, var en hiss belägen, men eftersom det bara var en våning ner, använde jag den inte. Efter jag bytt om tog jag varje dag samma långa korridor tillbaka, gick förbi hissen och upp för trapporna.
Det märkliga började hända efter att jag hade jobbat på företaget i ca 2 veckor. Jag kom till jobbet, runt 20:40, eftersom jag är en tidspessimist, och gick ner för trapporna. Belysningen, som tänds via en rörelsedetektor, krånglade och tändes inte som den brukade, men ströljuset från våningen över och ljuset från nödutgångsskyltarna var nog för att jag skulle kunna se de första metrarna framför mig. Jag stannade när jag inte längre kunde se något framför mig och viftade med båda armarna. Då såg jag i ögonvrån att det även lyste från det lilla fönstret i hissdörren. Jag tittade dit för att se om någon stod i hissen. Den personen kanske hade sett mig stå där viftandes som en galning, och socialt handikappad som jag är, skulle jag tycka det var väldigt pinsamt. Till min förvåning stod det faktiskt någon där. En kollega från grannavdelningen som min avdelning delade våning med. Jag hann precis att se att hon log... eller småskrattade innan hissen påbörjade sin stigning. Jag kände hur mina kinder började bli varma, samtidigt som belysning slogs på med det karakteristiska ljudet av flimrande ljusrör. Jag skakade av mig situationen och försökte förgäves tänka att det inte alls var särskilt pinsamt och gick för att byta om.
Detta låter kanske inte speciellt märkligt eller läskigt, det tycker inte jag heller. Om det hade varit en enstaka, isolerad händelse. Efter denna gång skedde samma sak i princip varje gång jag kom till eller gick från jobbet. Kollegan, som kanske var runt 45-55 års ålder var jättetrevlig de få gånger jag pratat med henne i fikarummet. Därför blev jag inte särskilt illa till mods till en början. Jag tänkte bara att våra rutiner inför början och slutet av en arbetsdag av en slump råkade matcha nästan varje dag. Men en dag när jag tänkte att detta var en ypperlig konversationsstartare vände jag när jag kom ner för trapporna och såg henne i hissen på väg upp. Jag tänkte att jag skulle hinna före och skoja lite med henne. Men när jag kom upp för trapporna visades det att hissen var kvar i källaren. ”Märkligt” tänkte jag, ”glömde hon något och åkte ner igen? Skulle hissen ens hinna åka upp och ner så snabbt?” Jag gick ner igen och precis som för 30 sekunder sedan, hann jag precis se henne på väg upp. Jag ryckte på axlarna och gick för att byta om. På lunchen, som vi kallade den trots att vi tog den runt 23:30, tänkte jag prata med kollegan om våra sammanfallande rutiner. Till min förvåning tog hon aldrig lunch den dagen. Jag frågade hennes kollegor och de sa att hon inte jobbade den natten. Jag berättade att jag sett henne i hissen när jag kom och de rynkade på pannan. Vi kom fram till att hon förmodligen glömt något och att hon därför kommit till jobbet för att hämta det. Sen släppte vi det och började att prata om hur sommaren bara försvann, eller något annat plågsamt svenskt.
När mitt arbetspass sedan var slut och jag gick mot omklädningsrummet slog jag hela tiden ett getöga mot hissen. Ett mörkt hisschakt gapade ut genom det rektangulära fönstret. Lättad bytte jag om till mina vanliga kläder och gick för sista gången denna arbetsdag genom källarkorridoren. Halvvägs upp för trapporna hörde jag hur hissen nådde källarvåningen. Jag stannade till och väntade på att höra ljudet av när hissdörren öppnas. När ungefär 5 sekunder gått och jag inte hört ljudet bestämde jag mig för att släppa det och bege mig hem, jag var trots allt trött efter en natts arbete. Jag hann knappt lyfta foten innan jag hörde ett bultande ljud, som om någon bankade på en dörr. ”Kanske går inte hissdörren att öppna” tänkte jag och vände om för att undersöka saken närmare. Jag skulle ljuga om jag sa att hjärtat inte satt i halsgropen på vägen ner. Jag visste ju trots allt redan vem jag skulle stöta på där, fast i hissen, och jag kunde redan se ansiktet framför mig. Till min förvåning tillika skräck var hissen tom när jag kom ner. ”Men vafan” tänkte jag. Nu hade jag fått nog. Jag tog bestämda steg mot hissen och slet upp dörren. Den ekade helt tom. Jag undersökte det tomma utrymmet närmare men blev inget klokare. Jag lät dörren glida igen och tryckte på knappen för våningen över mig. ”Jag är ju redan här” tänkte jag för mig själv. Hissen började klättra upp för linan när ljusen plötsligt slocknade och hissen stannade. Mittemellan källaren och entréplan. Jag greps av panik och började frenetiskt att trycka på knappen om och om igen. Ingenting hände. Jag försökte samla mig igen genom att blunda och ta ett djupt andetag när jag kände hur något försiktigt vidrörde mitt hår. Jag greps av en sådan chock att jag inte kunde röra mig. Jag stod där alldeles stilla men tittade, utan att röra huvudet, åt vänster in i spegeln. En omänskligt lång arm sträckte sig ner för den öppna takluckan och klappade mig varsamt på huvudet. Jag förmådde mig inte få fram ett ljud utan vände mig bara om och tittade upp genom den öppna luckan. Två ögon och ett så brett leende att man kunde tro att någon skurit upp kinderna med en kniv mötte min blick. Det var kollegan. Hon rörde på läpparna som för att säga något men ur hennes mun lät endast ett vidrigt gurglande. Det lät som hon gurglade en väldigt viskös vätska. Jag kan inte förklara så här i efterhand, men just i den stunden hade all skräck lämnat min kropp. Det enda jag kunde göra var att stirra in i hennes ögon samtidigt som jag lyssnade på ljuden som kom ut ur hennes mun. Det var som om jag var hypnotiserad. Jag hörde mig själv säga ”på väg upp?” och med ens slutade hon klappa mig på huvudet och lyfte upp sin långa arm och började klättra upp för väggen. Luckan slog igen med en smäll och hissen började röra sig uppåt igen. När jag klev ur hissen var det som att vakna upp ur en dröm. Känslan blev med ens förstärkt när jag märkte att det var ljust ute och receptionen bemannad. Jag tittade på den digitala klockan som stod på receptionen. 14:08. Hade jag varit fast i hissen i åtta timmar? Vad i helvete? Jag möttes av en hissreparatör som stod som ett frågetecken. Han frågade mig något men jag struntade i det och gick ut för ytterdörren.
En dag när jag åkte till jobbet var klumpen i magen större och hårdare. Jag var osäker på om jag ens skulle kunna jobba men tänkte att det skulle gå över. Medan jag var på jobbet ägnade jag det inte mycket tanke, utan det var mest inför och mot slutet av en arbetsdag känslan var som värst. Jag kom till jobbet och gick igenom min dagliga rutin och hade jobbat i ca 30 minuter när en annan kollega bad mig gå ner till källarförrådet och hämta en sak. Jag började genast att kaskadsvettas genom varje por i min kropp. Jag kände mig varm och yr. Jag hittade på någon halvdan ursäkt om att jag inte var säker på var det fanns och övertygade kollegan att följa med mig. När vi gick ner för trapporna bultade mitt hjärta så hårt och fort att jag trodde min bröstkorg skulle spricka. Jag kunde se ljuset från hissfönstret. Till min lättnad var hissen tom. Vi hämtade det vi skulle och begav oss tillbaka. När vi gick genom korridoren tillbaka mot hissen såg jag en arm försvinna runt hörnet. Det var som om någon släpade sina armar på marken bakom sig. Jag visste direkt vem den tillhörde. Jag tittade på kollegan bredvid mig men han såg inte ett dugg brydd ut och hade förmodligen inte uppfattat det jag hade. Jag fick svårt att andas. Hjärtat slog, om möjligt, ännu snabbare och ännu hårdare nu. ”Tack gode gud att jag hade någon med mig” tänkte jag samtidigt som vi började närma oss hörnet. När vi gick förbi hissen slog jag ett getöga mot dess dörr. Där stod hon. Leendes. Hennes groteskt långa arm gjorde ett ”kom hit”-tecken, men armen var så lång att armbågen måste ha lutats mot golvet, för handen kom rakt nedifrån. Jag stannade upp. Min kollega fortsatte ett par meter men vände sig sedan om för att fråga varför jag stannade. ”Jag måste ta hissen upp till plan 3, jag måste göra en sak där” svarade jag. Min kollega ryckte på axlarna och gick upp för trappan. Där stod jag, ensam kvar och bara stirrade in i varelsens ögon som nu tycktes skifta mellan gapande svart och blodsprängt röda. Hon började långsamt, långsamt öppna hissdörren och gestikulera att jag skulle stiga in. Något jag inte lagt märke till de tidigare gångerna var hennes kutiga rygg där kotorna verkade försöka ta sig ut ur skinnet och trasorna hon använde som kläder. Det enda jag ville göra i den stunden var att springa därifrån, springa tills det enda som återstod av mina fötter var stumpar. Men jag var i hennes våld, jag förstår det nu. Jag förstår inte varför hon valde mig och jag förstår inte vem hon är eller vart hon kommer i från. Men jag förstår att hon aldrig kommer låta mig lämna henne. Kanske är hon bara ensam. Isolerad från sina artfränder från en annan planet, tid eller dimension, vad vet jag? Men varför i helvete var hon tvungen att välja mig? Det finns minst 100 andra anställda på företaget som hon hade kunnat välja mellan och ändå valde hon mig. Hon valde att utöva sin makt över mig och ta mig i hennes våld och jag kunde inte göra något för att stoppa henne. För när jag stod där och stirrade in i hennes ögon och lyssnade på gurglandet ville jag som sagt bara springa. Men min kropp lydde mig inte längre, den lydde henne nu. Det närmsta jag kan likna det vid är sömnparalys. Jag var instängd i en kropp som jag inte längre kunde kontrollera. Jag skrek, grät, bönade och bad men inte ett ljud lämnade min mun. Min kropp började sakta röra sig mot den nu öppna dörren och jag försökte, jag gjorde verkligen det, jag försökte med all min kraft att motstå. För jag visste vad detta var, ett erbjudande.
