Hur känns det att leva på gränsen hela tiden?

Jag kan inte minnas senast jag var pank eller på allvar kände mig stressad över pengar. Det beror nog på att jag alltid haft ett jobb vid sidan om sedan mycket ung ålder osv.

Bror-duktig tänker ni säkert, ja absolut... men jag skulle vilja höra från andras erfarenheter att leva på gränsen till att gå runt varje månad.

Hur planerar ni? Hur sparar ni? Uppskattar man saker mer när man får råd osv?

Jag minns inte heller när jag var pank sist, när jag var 15 kanske?

Jag budgeterar, vet precis vad allt kostar. Slösar jag på ett område så kan jag dra ner på ett annat. Sparar >50% av inkomsten. Jag köper oftast inte saker som jag inte behöver, men nu kunde jag inte hålla mig och gick och köpte mig en ångtvätt. Är lite besviken på mitt köp, men inbillar mig att jag måste köpa till en svindyr adapter som koncentrerar ångstrålen. Alltså den funkar ju, men inte till just det jag ville ha den till (utan adaptern, som jag ska köpa). Jag försöker verkligen uppskatta de saker jag köper och det var länge sedan jag köpte något onödigt. Jag kan i princip köpa vad jag vill men ser ingen glädje i att köpa en massa prylar som jag inte kommer att använda. Funkar inte ångmaskinsjäveln så ger jag den till någon som uppskattar den.

Personligen förstår jag inte hur man orkar med att leva så att det bara går runt varje månad. Det är ju öppet mål, finns saker att göra, dra ner på ditten, skaffa ett extrajobb, börja bygg en buffert osv. Varför vill man leva så? Dräller ju av folk som har det precis så?

Jag tycker det känns som att jag ligger på gränsen i stort sett året om, semestrar borträknade. När lönen kommer betalar jag räkningar och lägger undan ett stort sparande, kvar är en liten skitsumma till mat och några krogkvällar.

Just nu har jag förvisso en del mat i kylen som räcker tills lönen men efter en utekväll nu i fredags har jag 28 spänn kvar på lönekontot. Jag skulle klara mig många år utan lön utan att behöva ändra min livsstil överhuvudtaget med fortsatta semestrar, utekvällar och restauranger då och då men att nalla från fonder eller sparkontot kommer inte på fråga. I min sits kan man inte rimligtvis känna samma stress som de som har det svårt på riktigt, vissa är ju i en så kass situation att de knappt kan tänka på annat, men en viss förståelse har jag nog.

Fattar inte varför så enkelt numera bra lön 26000 netto levt på ingenting för 20 år sen.

Jag tror de flesta panka tänker en månad i taget.
De ser fram till nästa lön. Och litar på att den lönen kommer.

Just nu, hemskt.
Jag och frugan har precis köpt kåk, alla pengar går till det. Eller ja, vi kanske har en 30-40k över när allt är färdigt men det är ingenting i det stora hela när man tar lån på hutlösa summor och kontantinsats på en jäkla massa.
Sist jag kände såhär var nog när jag var arbetslös.
Men det sänker våra utgifter och höjer levnadsstandarden i det långa loppet så det vore dumt att inte hoppa på tåget trots att man är nervös och räknat på ekonomin minst 10 gånger.
Annars har jag aldrig varit riktigt pank, förstår inte hur folk orkar sätta sig själva i en sådan situation där man spenderar alla sina pengar så fort lönen kommit in...

Många som lever på gränsen hela tiden vet inget annat. Sen finns det flera kategorier, en är t.ex. låginkomsttagarna med tre barn och en 20 år gammal Volvo i mindre stad: De åker aldrig utomlands, köper aldrig möbler, äter samma skit som falukorv och Mamma Scans köttbullar jämt, äter man pizza någon gång per månad är det lyx. Hela livet läggs framför teven, den närmsta semestern de kommer är att åka och bada i grannstaden. Men de är nöjda med det, livet är fattigt, man har åtminstone varandra.

Sen finns vräkarna. De kan ha ganska bra löner (kanske inte ur flashbacks perspektiv men 25k netto anser jag som bra), men 100% går åt till märkeskläder, lån till hyfsat fin bil, för stor bostad för behovet, restaurang- och krogbesök, weekendresor och ett par längre resor under året. Är man inne i flödet hela tiden så tänker man inte på ekonomin för det alltid händer något, till skillnad från den långsiktiga fondspararen som sitter och porrsurfar i ettan och lägger undan 10k per månad. Vräkaren kan vara 38 år och vara kompis med 22-åringar, 22-åringarna lever likadant fast de bor hemma hos föräldrarna och använder föräldrarnas bil. När vräkaren ser tillbaka 10 år ser hon att hon kunde sparat mer men fan vad kul hon hade när det hände grejer.

Det finns också de som är deprimerade sen innan: De klarar av att jobba max halvtid och jobbar ofta obekväma tider med jobb som "ingen vill ha" som hamburgerrestaurang eller telefonförsäljning. De får ut mindre än 10k netto och det går precis ihop till hyran, kort för kollektivtrafik, mat och godis. Och Netflix. Fritiden spenderas med att sova, vila eller vara i en mellanfas till någon serie.