Det fetade nedan är jag 100% enig om. Att skyddsnäten i Sverige idag är så lösa att sådana som Jewels får dels för lite pengar för att kunna klara sig, dels inte får en fast bostad utav socialtjänsten rakt av att bo i - det är för jävligt. Inte bara är ersättningen katastrofalt låg - det är dessutom en jäkla pärs att ens få den överhuvudtaget, eftersom Försäkringskassan mfl myndigheter gör allt de kan för att neka och avslå ansökningar och utbetalningar.
Problemet är alltså inte att Jewels är fattig (vilket inte är hennes fel, utan den fallerande välfärdsstaten). Problemet är att hon inte har mentaliseringsförmåga nog att förstå hur mycket det skadar ett barn att vara "samtalspartner"/kurator åt en förälder som inte får ihop stabilitet och ekonomi. Det finns tusentals föräldrar i hennes situation som är lika fattiga men har vett att INTE ta upp detta med sitt barn och låta denne leka show-apa på Youtube för att få mat på bordet. Föräldrar som förstår att ALDRIG tynga barnet med hushållets undermåliga ekonomi och stressade bostadssituation.
Jewels har NOLL insikt kring detta. Och oavsett insatser är det otroligt, OTROLIGT, svårt att genom stödåtgärder jobba bort en sådan förälders destruktiva föräldraförmågor. Finns det ingen insikt om hur otroligt destruktivt detta beteende är, så är det mycket svårt att förändra, oavsett stöd från soc. Troligen är det J's autismspektrum-diagnos som gör henne oförstående inför att hennes hanterande av fattigdomen skadar hennes barn. Hon verkar ha ytterst begränsad mentaliseringsförmåga. Det är vanskligt som förälder att inte kunna se ens beteende ur barnets perspektiv. Hon verkar också ha svårigheter i att härbärgera sin egen stress och press för barnets skull, att lägga band på sina känslor öppet för att lugna och trygga sitt barn.
"Issy själv VILL ju göra lives och prata om livet och vilken press de lever i, det är ju inte mamman som tvingar henne", kanske någon invänder. En mer normalfungerande förälder hade dock satt omedelbart stopp för barnets engagemang i att lösa familjens "livssituation" online och satt stopp för saken innan första live:en var över.
Du skriver också:
"(...)jag anser inte att man ska ta lättvindigt på att placera om ett barn, för det första för den ekonomiska kostnaden, som är enorm. Men den viktigaste är den mentala kostnaden. Det är en åtgärd med väldig låg grad av lyckat genomförande, och en hög grad av rejäla misslyckanden."
Sant i sak. Men om du läser studier där just detta påvisas framgår det i flertalet att anledningen till att "placerade barn" ofta får enorma svårigheter på olika plan som vuxna, är att "omhändertagandet från soc" skedde ALLDELES FÖR SENT. Ju tidigare et barn omhändertas från en instabil hemmiljö, desto bättre utfall senare i livet. Väldigt sent eller uteblivet omhändertagande till trygg hemmiljö=Anders Eklund. Det är inte FÖR ATT man omhändertas många får dåliga livsutfall, det är för att det skedde PÅ TOK FÖR SENT.
Negativa livsutfall i vuxenlivet hos f.d. familjehemsplacerade barn är alltså ingen ursäkt för att inte omhänderta Issy nu. Statistik visar tydligt att varje ÅR i destruktiv hemmiljö ökar risken för negativa livsutfall för individen. Hon skulle omhändertagits för länge sedan, men tiden går inte att backa, så det minsta "staten" kan göra när de missat tåget här såpass länge är att raskt agera och låta Issy få en stabil hemmiljö. Där hon får vara barn. Med omsorgspersoner som INTE använder henne som kurator gällande exakt alla dennes livs-stressorer och problem. Med umgängesboende hos mamman två helger i månaden eller dylikt.
Sammanfattningsvis: det är för jävligt att Sverige låter individer lida som Jewels gör, som inte tar omhand den som har för stora svårigheter för självförsörjning. Att ha en diagnos gör en inte till en dålig förälder. Att vara fattig gör en inte till en dålig förälder. Det finns så otroligt många sjukt fattiga föräldrar i Sverige som kämpar och strävar för att ge sina barn en barndom där de får vara just barn tills de fyller 18. Som är fucking KANON-föräldrar trots att de lever under EU's fattigdomsgräns varje månad och verkligen kämpar med att upprätthålla stabilt boende. Barn som tack vare detta mår bra och har fina barndomar, om än utan flashiga utlandsresor och märkesjackor och dyra smartphones. Men som kan se tillbaka på en barndom som var materiellt knaper men full av trygghet och möjlighet att vara just ett barn.
Som trots Eldorado-pasta med tomatkross till middag vareviga dag får en barndom i en och samma by/stad, där de får bestående kompisar och stabil skolgång så de senare i livet kan få det bättre ställt än föräldrarna hade under uppväxten.
Föräldrar som ser till att man som 15-åring lägger sig allra senast 22:30 (MAX). Som stänger av ens internettillgång kl 00 om man trots stöttning inte lagt sig ännu då.
Föräldrar/er som skyddar en från att lägga ut alltför självutlämnande "lives" på Internet när man är för ung för att till fullo göra en konsekvensanalys och saknar impulskontroll pga att man är ett BARN.
Föräldrar som inte utnyttjar en som klagomur/samtalspartner oavsett hur tungt lass föräldern bär på sina axlar i form av stress och press.
Issy får noll av ovanstående.
Problemet är alltså inte att Jewels är fattig (vilket inte är hennes fel, utan den fallerande välfärdsstaten). Problemet är att hon inte har mentaliseringsförmåga nog att förstå hur mycket det skadar ett barn att vara "samtalspartner"/kurator åt en förälder som inte får ihop stabilitet och ekonomi. Det finns tusentals föräldrar i hennes situation som är lika fattiga men har vett att INTE ta upp detta med sitt barn och låta denne leka show-apa på Youtube för att få mat på bordet. Föräldrar som förstår att ALDRIG tynga barnet med hushållets undermåliga ekonomi och stressade bostadssituation.
Jewels har NOLL insikt kring detta. Och oavsett insatser är det otroligt, OTROLIGT, svårt att genom stödåtgärder jobba bort en sådan förälders destruktiva föräldraförmågor. Finns det ingen insikt om hur otroligt destruktivt detta beteende är, så är det mycket svårt att förändra, oavsett stöd från soc. Troligen är det J's autismspektrum-diagnos som gör henne oförstående inför att hennes hanterande av fattigdomen skadar hennes barn. Hon verkar ha ytterst begränsad mentaliseringsförmåga. Det är vanskligt som förälder att inte kunna se ens beteende ur barnets perspektiv. Hon verkar också ha svårigheter i att härbärgera sin egen stress och press för barnets skull, att lägga band på sina känslor öppet för att lugna och trygga sitt barn.
"Issy själv VILL ju göra lives och prata om livet och vilken press de lever i, det är ju inte mamman som tvingar henne", kanske någon invänder. En mer normalfungerande förälder hade dock satt omedelbart stopp för barnets engagemang i att lösa familjens "livssituation" online och satt stopp för saken innan första live:en var över.
Du skriver också:
"(...)jag anser inte att man ska ta lättvindigt på att placera om ett barn, för det första för den ekonomiska kostnaden, som är enorm. Men den viktigaste är den mentala kostnaden. Det är en åtgärd med väldig låg grad av lyckat genomförande, och en hög grad av rejäla misslyckanden."
Sant i sak. Men om du läser studier där just detta påvisas framgår det i flertalet att anledningen till att "placerade barn" ofta får enorma svårigheter på olika plan som vuxna, är att "omhändertagandet från soc" skedde ALLDELES FÖR SENT. Ju tidigare et barn omhändertas från en instabil hemmiljö, desto bättre utfall senare i livet. Väldigt sent eller uteblivet omhändertagande till trygg hemmiljö=Anders Eklund. Det är inte FÖR ATT man omhändertas många får dåliga livsutfall, det är för att det skedde PÅ TOK FÖR SENT.
Negativa livsutfall i vuxenlivet hos f.d. familjehemsplacerade barn är alltså ingen ursäkt för att inte omhänderta Issy nu. Statistik visar tydligt att varje ÅR i destruktiv hemmiljö ökar risken för negativa livsutfall för individen. Hon skulle omhändertagits för länge sedan, men tiden går inte att backa, så det minsta "staten" kan göra när de missat tåget här såpass länge är att raskt agera och låta Issy få en stabil hemmiljö. Där hon får vara barn. Med omsorgspersoner som INTE använder henne som kurator gällande exakt alla dennes livs-stressorer och problem. Med umgängesboende hos mamman två helger i månaden eller dylikt.
Sammanfattningsvis: det är för jävligt att Sverige låter individer lida som Jewels gör, som inte tar omhand den som har för stora svårigheter för självförsörjning. Att ha en diagnos gör en inte till en dålig förälder. Att vara fattig gör en inte till en dålig förälder. Det finns så otroligt många sjukt fattiga föräldrar i Sverige som kämpar och strävar för att ge sina barn en barndom där de får vara just barn tills de fyller 18. Som är fucking KANON-föräldrar trots att de lever under EU's fattigdomsgräns varje månad och verkligen kämpar med att upprätthålla stabilt boende. Barn som tack vare detta mår bra och har fina barndomar, om än utan flashiga utlandsresor och märkesjackor och dyra smartphones. Men som kan se tillbaka på en barndom som var materiellt knaper men full av trygghet och möjlighet att vara just ett barn.
Som trots Eldorado-pasta med tomatkross till middag vareviga dag får en barndom i en och samma by/stad, där de får bestående kompisar och stabil skolgång så de senare i livet kan få det bättre ställt än föräldrarna hade under uppväxten.
Föräldrar som ser till att man som 15-åring lägger sig allra senast 22:30 (MAX). Som stänger av ens internettillgång kl 00 om man trots stöttning inte lagt sig ännu då.
Föräldrar/er som skyddar en från att lägga ut alltför självutlämnande "lives" på Internet när man är för ung för att till fullo göra en konsekvensanalys och saknar impulskontroll pga att man är ett BARN.
Föräldrar som inte utnyttjar en som klagomur/samtalspartner oavsett hur tungt lass föräldern bär på sina axlar i form av stress och press.
Issy får noll av ovanstående.
Citat:
Svaret på din fråga har många delar i sig, och du brukar ju inte gilla att läsa långa svar, men nu var det du som frågade.
Om vi ser på den första delen av svaret, så gör det mig extremt orolig om samhället ska placera om ett barn pga att familjen lever på en sjukersättning på lägsta nivå. Dels för att det är många som lever på den ersättningen, och dels för att det gör mig ledsen om samhället har en så låg ersättning så att medborgarna hamnar i fattigdom. Det är rent ut sagt sjukt av en land med ett av världens högsta skattetryck.
Om vi ser det till en annan del, så ja, jag anser inte att man ska ta lättvindigt på att placera om ett barn, för det första för den ekonomiska kostnaden, som är enorm. Men den viktigaste är den mentala kostnaden. Det är en åtgärd med väldig låg grad av lyckat genomförande, och en hög grad av rejäla misslyckanden. Helt enkelt man har förstört människor på det sättet. Man har skapat Anders Eklund, Jacki Arklöv och liknande. Säger jag att det kommer gå så med Issy, nej, men risken finns. Risken är enligt min bedömning också högre för Issy än för andra. Dels för deras extremt tajta förhållande, dels för diagnosen, men också för Issys ovilja till insatsen. I princip samtliga förutsättningar för ett misslyckande finns i det här fallet, och få förutsättningar för ett lyckat resultat.
Sedan finns det en orsak till, som kan verka fel, men som ändå är ganska viktig. Orsaken till varför soc skulle behöva gå in är till stor del pga att samhället inte gett den hjälpen som det är skyldigt till. Alltså kommer en insats via socialtjänsten enbart att dölja ett urkukat samhälle, som skattebetalare är det något jag vill undvika i det längsta. Alla samhällets misslyckande ska visas fram, och de ansvariga ska förhoppningsvis någon gång fatta att de gjort fel. Om det blir en placering av Issy, kommer hela skulden enbart hamna på Jewels istället, vilket är fel eftersom då kommer inte samhället vara tvunget att lära sig.
Men det viktigaste, jag vill hela familjen bästa, och kanske är det att Issy blir placerad, kanske är det inte ens en bit i pusslet. Jag lutar mer till att det finns andra saker att börja arbeta med först, som har högre chans att lyckas förbättra tre personers liv, istället för att bara putta ner minst två personers liv. Både ur ett samhällsekonomiskt och personligt lidande perspektiv. Och nej, jag är långt ifrån säker på att skiten är där Issy är nu, jag tror det kan bli rejält mycket mer plågsamt för henne i tillvaron. Och det är precis vad jag är rädd för är på väg att hända.
Om vi ser på den första delen av svaret, så gör det mig extremt orolig om samhället ska placera om ett barn pga att familjen lever på en sjukersättning på lägsta nivå. Dels för att det är många som lever på den ersättningen, och dels för att det gör mig ledsen om samhället har en så låg ersättning så att medborgarna hamnar i fattigdom. Det är rent ut sagt sjukt av en land med ett av världens högsta skattetryck.
Om vi ser det till en annan del, så ja, jag anser inte att man ska ta lättvindigt på att placera om ett barn, för det första för den ekonomiska kostnaden, som är enorm. Men den viktigaste är den mentala kostnaden. Det är en åtgärd med väldig låg grad av lyckat genomförande, och en hög grad av rejäla misslyckanden. Helt enkelt man har förstört människor på det sättet. Man har skapat Anders Eklund, Jacki Arklöv och liknande. Säger jag att det kommer gå så med Issy, nej, men risken finns. Risken är enligt min bedömning också högre för Issy än för andra. Dels för deras extremt tajta förhållande, dels för diagnosen, men också för Issys ovilja till insatsen. I princip samtliga förutsättningar för ett misslyckande finns i det här fallet, och få förutsättningar för ett lyckat resultat.
Sedan finns det en orsak till, som kan verka fel, men som ändå är ganska viktig. Orsaken till varför soc skulle behöva gå in är till stor del pga att samhället inte gett den hjälpen som det är skyldigt till. Alltså kommer en insats via socialtjänsten enbart att dölja ett urkukat samhälle, som skattebetalare är det något jag vill undvika i det längsta. Alla samhällets misslyckande ska visas fram, och de ansvariga ska förhoppningsvis någon gång fatta att de gjort fel. Om det blir en placering av Issy, kommer hela skulden enbart hamna på Jewels istället, vilket är fel eftersom då kommer inte samhället vara tvunget att lära sig.
Men det viktigaste, jag vill hela familjen bästa, och kanske är det att Issy blir placerad, kanske är det inte ens en bit i pusslet. Jag lutar mer till att det finns andra saker att börja arbeta med först, som har högre chans att lyckas förbättra tre personers liv, istället för att bara putta ner minst två personers liv. Både ur ett samhällsekonomiskt och personligt lidande perspektiv. Och nej, jag är långt ifrån säker på att skiten är där Issy är nu, jag tror det kan bli rejält mycket mer plågsamt för henne i tillvaron. Och det är precis vad jag är rädd för är på väg att hända.
__________________
Senast redigerad av Malin.Nilsson 2019-07-26 kl. 20:27.
Senast redigerad av Malin.Nilsson 2019-07-26 kl. 20:27.
