Citat:
Ursprungligen postat av
redmoon-cat
Medge att det skulle kännas som en befrielse, en lättnad för dig om det visade sig att andar/själar inte finns.
Nej men för vissa skulle det göra det. Det är det som är det bakomliggande problemet. Anledningarna till det är tror jag är två i huvudsak:
Det skulle vara en slutgiltig seger för människor som är rädda för ett liv efter döden pga att de skulle skippa bli dömda. (som de verkar tro de blir)
Den andra att människan vill känna sig som gudar i universum. Personer som sysslar med vetenskap vill att det ska vara det högsta formen av kunskap. De vill inte ha konkures av gudar och annat de inte kan förstå och styra.
OBS att det är exakt samma psykologiska mekanism som när prästerskapet förr i tiden mässade om att gud var allsmäktig och att kyrkan var det högsta organet och att präster (och adeln) var utsända av gud at ha makten.
MIn syn på "andlighet" är ganska vetenskaplig. Jag tror helt enkelt att medvetande och liv är en grundkraft i naturen/kosmos. För att det är den enklaste och mest logiska lösningen. Allt är ett. Men detta "ett" ter sig på olika sätt beroende på vilken nivå av energi man utgår från när man observerar det hela. I från vårt (människas) perspektiv ser det ut som vi är isolerade medvetanden, men om man hade tillgång till kunskap och såg precis allt skulle man se att det är ett och samma system.
Tex en sten ter sig helt utan medvetande, men i kretskort är det bara olika mineraler som samverkar till en större enhet och bildar emergens. Dvs en sten är en del i ett större mönster och leder energi. Allt leder energi på något sätt.
Jag tror inte det finns parallella system som verkar oberoende av varandra och gör samma sak. Tex tror jag inte att medvetandet/själen är något som uppstått i våra huvuden samtidigt som det med stor sanoolikhet skulle uppstå liknande liv/själar på andra ställen i universum oberoende av något. Det är samma grundkonfiguration på hela universum. Allt är ett enda stort medvetande. Och det skrämmer vissa personer. Det blir en sorg att vara underkastad något större i deras lilla patetiska skitliv.