Skillnad på Jägarsoldat I19 och "Jägare" K3?

Jag menar att vi har samma nivå och lika tufft fysiskt. Men visst skiljer det mycket också, SEALS hoppar fallskärm och det gör inte vi tex. Men båda sysslar med antisabotage och kontraterrorism.

Det finns för det första inget som heter Marimbasjägare längre och för det andra är ni på Säkkomp Sjö inte lika i något avseende med SEAL.

AJB ligger i Norrbotten. Enough said!

Jaha, okej, då förstår jag i alla fall vad det är för likhet du ser, men nej, det är helt orimligt. Ni håller inte tillnärmelsevis samma nivå. Kom igen nu, du snackar om ett av världens främsta specialförband.

Jag gjorde min värnplikt på K4 mitten av 80-talet, det var mycket snack om vilka jägare som var hårdast. KJ, FJS och Lapplandsjägare diskuterades, K3 nämndes aldrig. Tror ingen visste att det fanns "jägare" på K3...

Jag tycker att hela den här tråden gör att titeln Jägare blir som ett skämt faktiskt.

Nonsens. Om den mönstrande uppnår krav för jägare (sju av nio) och inskrivningsförrättaren intygar att den mönstrande skrivs in på en jägarbefattning så är det en jägarbefattning. Enkelt.

Chefen AJB må inneha nyckeln till jägarbågarna, men det betyder inte att det inte existerar jägarbågar utanför denna låda, som han saknar kontroll över. Som gammal K 3:are struntar jag fullständigt i chefen AJB/I 19.

Förfarandet/beslutet med jägarbågen uttrycker manipulativ oärlighet, ett lumpet sätt att retroaktivt upphäva självständiga förbands djupt rotade traditioner. Sådant beteende skall aldrig respekteras. Man ska aldrig foga sig efter arroganta byråkraters godtyckliga nycker och idiotiska infall.
Märkligt att ni var så dåligt informerade.

Hur ni än vänder och vrider det så är K3 kavallerister och inte vilka som helst utan ett av Sveriges äldsta regementen med en tradition med historiska anor från medeltiden. Under generationer har adeln och senare överklassen skickat sina söner till detta regemente. I dess fanor finns segertecken från 30-åriga kriget och Sveriges alla senare krig.

Andra regementen är hur hård utbildning de än har lite svårt för detta eftersom de har de sina rötter från de gamla bonnregementena, benämnda som infanteri som landskapen förr hade att skriva ut ur allmogen.

Ur detta perspektiv bör man se varför andra nya infanteriregementen eller vanliga kavalleriregementen gärna vill påtala skillnaden mellan jägare o jägare. Skillnaden historiskt är egentligen mellan infanterister och kavallerister där K3 hörde till kungens hustrupper o Livregementet samt det faktum att adel o överklass historiskt traditionellt skickade sina söner till K3. Det perspektivet måste man ha i åtanke.

Rikets elit o överklass skickade sina söner till främst kavalleriet och då främst till kungens hustrupper. Inte till en hård utbildning hos bonnregementen till infanterister, där viktiga sociala kontakter näppeligen kunde knytas.

Inte ens de idag tjänstgörande officerarna på K3 kan skillnaden och även de har fastnat i resonemanget runt vilken utbildning som är hårdast...Livregementet var historisk traditionsbärare med segertecken i sin fana från 30-åriga kriget.

Är du flugbasjägare från F7 eller hör till annat infanteriregemente är du inte del av denna tradition om du så är Rambo själv.

I de flesta länderna länder efter 1945 omstöptes de gamla kavalleriförbanden med historiska rötter till just pansarförband men så inte i alltid i Sverige. Det gamla rytteriet blev beridna spanare och senare spanings/jägarförband till fots.

Naturligtvis är det lämpligare att utbilda jägarförband verksamma i ödeterräng i Norrland och annan ödemark än i södra Sveriges mer tättbebyggda områden. Särskilt med tanke på erfarenheterna av 9 april 1940 där betydelsen av att försvara de egna flygfälten kunde bli avgörande. Därav jägarförband i södra Sverige under kalla kriget.

Problemet ligger i att ordet jägare som idag är synonymt med elitförband när de egentligen inte innebär annat än lätt infanteri verksam i ödemark långt från de egna linjerna.

Historiskt har elitförband främst benämnts som grenadjärer samt om ett regemente vunnit ett betydande slag upplyfts till garde eller fått beteckningen livregemente tillfört sin fana oavsett förbandstyp. Denna tradition fanns särskilt under WWII i Sovjetunionen.

Under första världskriget benämnde tyska specialtrupper på skyttegravskrig som just stormtrupper...Hos tyskarna har inte begreppet jägare haft den magi som detta verkar ha i Sverige just nu. Jägarförband är en förbandstyp som åsyftar lätt infanteri som främst verkar i ödemark och inte just främst elitförband i allmänhet.

Idag verkar jägarbågen främst vara en idrottsutmärkelse för självbekräftelse, och inget annat.
En soldat kan göra en ytterst bra insats i vilket förband som helst o vinna segrar för detta utan behov av fysiskträning på elitnivå. Det är ju i främst den tredje världen soldaterna når slagfältet till fots och vi med flyg eller luftlandsättning med utvilad o välnärd trupp.

Hade en general på östfronten fått ett jägarförband tilldelad sig hade han blivit besviken. Han ville inte ha lättinfanteri avsedd för strid i ödemark utan främst ett pansarförband alternativt ett pansarskytteförband med utbildning på tunga vapen för att bekämpa fientliga elitförband dvs pansarförband. Jägarförband är ur detta perspektiv inget elitförband. Inga tyska fallskärmsjägare verkade på östfronten.

Därför upphöjdes främst infanteri och pansarskytteförband till gardesförband efter viktiga segrar under WWII alternativt från infanteri till pansarskytte för att sen bli regelrätta pansarförband.

Jägarförband av idag är främst ett idrottsmärke som dagen medelklass vill sätta på sitt CV o inget annat.

Tyskarna hade fallskärmsjägare och bergsjägare (Fallschirmjäger, Gebirgsjäger) så jägare betydde även där infanteri av hög kvalitet och med nån specialroll. Men man hade väl inga ödemarkskrigare på samma sätt som de svenska fältjägarna.

Annars var det som sagt pansarförband med hög eldkraft som var stommen i krigsmaskinen, där kallades pansarskyttet för pansargrenadjärer (Panzergrenadiere).

En begreppsförvirring. Delar tidigare skribents syn på att brigadspaningskompaniernas uppgift numer kallas jägarförband.

Jägarförband används traditionellt för strid på djupet av fiendens gruppering. I den gamla organisationen från 40-talet utformades just infanteribataljonen med fyra skyttekompanier, och inte tre som var det normala i andra länder, tanken var då att ett av kompanierna skulle strida på djupet. Sen blev det kanske mer så att det fjärde kompaniet kom att användas för att skapa större reserv och uthållighet. Att dragoner blev jägare är inte så konstigt eftersom dragoner traditionellt red till striden och sedan satt av (till skillnad från husarer), alltså större rörlighet.

Det är sant att grenadjärer varit elittrupper som använts som stormtrupper. I många länder har de fortfarande en mycket hög status. I Sverige har de tidigare varit prioriterat infanteri. Men striden fördes vid frontens centrum eller där man önskade genombrott - inte på djupet.

Hur hård en utbildning är, är egentligen ganska ointressant. Det väsentliga är vilka uppgifter ett förband kan utföra och under hur lång tid. Det har i alla tider bråkats om vilka som är bäst. Jag skulle lägga min röst på att I22 tidigare var bäst.

Var det inte så att det nästan bara var soldater med epitetet "jägare" som hade nån status i det gamla svenska försvaret. Kanske även genom diverse filmer hade detta förstärkts i medvetandet med tuffingar som opererade behind the lines. Konventionella soldater var i Sverige mest långhåriga sluskar med den fula svenska armékepsen, inte tuff basker. Utomlands var det inte riktigt så (även om commando och ranger var benämningar på tuffa elitsoldater) men i Sverige var det bara jägare som var nåt att ha. Därför tillkom benämningar som flygbasjägare och militärpolisjägare. Jag tror till och med att det var prat om att upprätta nån slags hemvärnsjägare.