Fenomenet ''Incel'' - störda, troll eller verklighet?

Nej du är inte incel. Incel står för involuntary celibate, du lever inte som celibat, du har ju ett förhållande och barn.

Nä, fuck that. Jag lever i ofrivilligt celibat och tänker därmed definiera mig som incel.

Jag såg mig tidigare som incel som ni kan se i tråden. Efter en hel del psykologisk självrannsakan så ser jag mig numera som volcel. Visst håller jag fortfarande fast vid att tjejer generellt behöver anstränga sig mindre för att få ligga. Men så fungerar det ju i naturen, det naturliga urvalet. Att gå runt och irritera sig för detta faktum är lite som att gå runt och irritera sig för att dag blir till natt och natt blir till dag. Det är en naturlag helt enkelt. Sen finns det absolut män som är så pass snygga att de bara kan lägga upp en profil på Tinder så får de massor med likes och matchningar från kvinnor.

Men trots detta så går det inte att komma ifrån att om man som mindre attraktiv man vill ligga så måste man göra självförbättringar. Om man inte är beredd att pröva lyckan utomlands. Även incels är eftertraktade i Thailand till exempel. Men problemet är att tjejerna i Thailand och liknande länder är mer intresserade av ens plånbok, och att få visum in i Sverige. Så det blir ju inte den här äkta attraktionen. Men vill man som incel ligga här i Sverige så måste man göra självförbättringar. Det är just här jag menar att mitt celibat ändå är självvalt. Visst har jag ett sexuellt behov som de flesta andra. Men jag har alltid tyckt det känts löjligt att försöka göra saker för att imponera på tjejer för att de ska gilla mig mer. Att klä mig mer attraktivt, börja gyma, utveckla min personlighet så jag blir mer intressant och rolig m.m. Nej det är inget för mig. Jag har heller aldrig varit någon som finner ett nöje i fester och alkohol, vilket ju är en stor inkörsport till sex särskilt när man är ung. Jag har heller aldrig haft något grabbgäng att hänga med som jag går ut och tar en öl med m.m. Detta är inget jag vill ändra på heller. Så därför ser jag mig som en volcel.

Ensamheten har alltid varit min följeslagare, och jag känner mig ofta ensam fast jag är i ett socialt sammanhang. För jag passar liksom inte in någonstans. Det ska tilläggas att jag har autism med, så det är en stor orsak till mina problem med att anpassa mig till olika sociala situationer. Känner att det är för sent att ändra på mig då jag redan är i den tidiga medelåldern. Man får göra det bästa av situationen och försöka vara nöjd med livet fast man är utan sex. Jag tror dessutom inte att ett förhållande skulle funka i längden för mig pga alla kompromisser man måste göra, samt att man måste rätta sig efter någon annan. Man har blivit van att endast behöva rätta sig efter sig själv.

Deras kultur är inte lika individualiserad som vår är. Den extrema individualismen uppstår ur stort välstånd och från ett samhälle som garanterar individens försörjning, och som försvarar invdividerna mot varandra.

Människor i väst är inte längre beredda att offra något, eller att kompromissa för att kunna ha ett förhållande. Vi är inte ens beredda att tävla med varandra, utan förväntar oss garanterad vinst innan de ger oss in i tävlingen. Män hatar kvinnor och kvinnor hatar män. Vi växer inte upp, och vi förstår inte uppoffringar som koncept.

Varför ska man tävla med varandra? Menar du män mot kvinnor då eller med rivaler av samma kön?

Tycker det låter som en ren mardröm isåfall och något som låser ens motivation totalt snarare än att trigga den. Att offra sig verkar inte heller så lyckobådande. Kan du ge några exempel på offer som (enligt dig) är fullt rimliga och förväntat mellan ett par?