Citat:
Ursprungligen postat av
Kranskalle
Fel.
Den enda uppgiften om nedgång i arbete som har uppgetts är 10% hos fadern hos sin arbetsgivare på LU. Utöver detta hade han ett eget företag. Båda föräldrarnas arbetsgivare har uppgett att de skötte sina arbeten fläckfritt ända fram till de tog julledighet.
Fel.
Barnen blev utredda i sex månader vardera och diagnosticerad av en välmeriterad barnneurolog vid Skånes universitetssjukhus. Denna utredning granskades av IVO som inte fann något att anmärka på.
Att tro att du kan göra denna bedömning bättre utan kompetens och utan att ha träffat barnen, är enligt mig ett tecken på storhetsvansinne.
Dr Machiarini var en mycket välmeriterad specialist inom sitt gebit när han anställdes på KI/KS....
Granskning av ”flyktingbarnens apati” har visat att inblandade välmeriterade experter följde Socialstyrelsens då aktuella föreskrifter i form av flödesscheman för diagnosställandet till punkt och pricka.
Ändå blev det fel!
Både Machiarini och flyktingapatins diagnoskriterier har hamnat i vanrykte. Ingen håller med längre.
Eftersom det inte fanns någon behandling att erbjuda Agnes och Moa med en ME-diagnos - annat än symptomlindring som de kunde fått utan diagnos - finns de faktiskt absolut inget vettigt skäl att sätta en sådan diagnos på så unga barn. Det finns ju dessutom inga
fynd som gör att man sätter diagnosen.
Den sätts i brist på en bättre förklaring till hur någon uppger sig må!
Att sätta diagnosen ME på vuxna är ett sätt att sätta punkt för vidare utredning, de facto ett sätt att ge upp. Barn som utvecklas och växer ger man aldrig upp om. Man fortsätter utreda, undersöka, stödja, prova nya alternativ till hjälp. En 14 åring behöver annan form av hjälp än en 11 åring.
Varken Agnes eller Moa borde fått denna diagnos!
2016 fanns det enbart 18 personer under 20 år i hela Sverige med en ME diagnos. De flesta flera år äldre än Agnes och Moa. Agnes var enl uppgift det yngsta barnet någonsin som fått en ME-diagnos på SUS.
Varken Agnes eller Moa borde stämplats med diagnosen ME!
Barn-ME med god prognos på några års sikt, förväxlas ofta med vuxen-ME.
ME beteckningen är dels fullkomligt felaktig -
det finns ingen påvisad inflammation i hjärna och ryggmärg - och mycket kontroversiell, kraftigt ifrågasatt, oerhört laddad och har varken bot eller behandling. En familj där någon får en barn-ME diagnos hamnar rimligen i chock! Framförallt om familjen inte får väldigt ofta upprepad korrekt info och upprepade täta uppföljning som motvikt till medias och ME-lobbyns skrämsepropaganda.
Både Agnes och Moa borde sluppit en sådan diagnos!
Istället fått tillgång till mer utredning, sjukgymnastik, arbetsterapiträning - ja även för barn där man tränar fingermotorik etc - och psykologstöd. Täta uppföljningsbesök på klinik.
Med en ME-diagnos tar det oftast stopp med allt detta. I vart fall om man inte bor runt Stockholm och Uppsala där det finns landets enda tre enheter som tar emot ME sjuka vuxna för stöd och träningsprogram.
Nej diagnosen ME borde inte stämplats på Agnes och Moa, i stället kanske ”utredning av långvarig orkeslöshet”. Hur mycket barnens ME stämpel egentligen påverkade deras mördare går inte att säkerställa. Men den gjorde i vart fall inget gott.