Kan framtidens medicin göra oss ständigt lyckliga?

Följande frågeställningar tangerar även medicin men jag skriver här pga att detta mer handlar om att tänka än att tro sig veta. Dagens medicin kan enligt mig inte på något sätt göra oss lyckligare än om vi vore utan den.

Än hur man vänder och vrider på saken så kan livets enda subjektiva mening vara att må så bra som möjligt och subjektivitet är det enda som kan spela oss någon roll. Kan framtidens narkotika eller medicin teoretiskt sett försätta oss i ett ständigt lyckorus och välbehag eller är hjärnan skapt så att den alltid parerar och motverka detta, än hur forskning och människor försöker?

Är det möjligt att ständigt må bra, extrem eufori, utan att någonsin behöva uppleva motsatsen? Aldrig smärta, tristess, depression, ångest, sorg eller andra obehag. Är det med medicin eller droger möjligt att ständigt må bättre än största möjliga eufori, exv. sådan som heroin framkallar? Kan det uppfinnas en medicin utan toleransutveckling som alltid skänker djupaste vällust?

Om det är eller vore möjligt; spelar då något annat roll?

Intressant frågeställning och om vi låtsas att det är möjligt, kommer då människorna att fortsätta sträva efter någonting alls eller nöjer man sig med att bo på en parkbänk med trasiga kläder eftersom man ändå är så glad?

Svårt att svara på. I grund och botten är belöningssystemet utformat så att man får en glädjekick när man uppnår olika saker. Den är central för vår motivation. Det är till att börja med svårt att säga om det överhuvudtaget går att ständigt uppleva samma kick om man inte emellan har perioder av 'icke-kick', så att säga. Sedan är frågan hur många kommer att må om de nu kan omedelbart nå belöningssystemet utan att prestera saker. Tappar man motivationen att göra saker, så brukar ens liv bli fattigare i alla avseenden. Det kan i sin tur kanske påverka ens möjligheter att uppnå glädjekickarna, men än mer det mer allmänna välmåendet.

Och det är återigen det sistnämnda jag funderar på, d.v.s. hur pass vi kan ständigt få glädjekickar utan att det sker en vänjning och avtrubbning. Trots allt brukar ens livskvalité i första hand utgöras av hur pass man mår mellan de där glädjekickarna, inte i första hand av exakt hur frekventa de starkare glädje- och njutningskickarna är. Jag använde t.ex. som ung alkohol och droger för att nå det där belöningssystemet, men jag hade inte svårt för att sedan ersätta det med omfattande läsning av litteratur. Det gav inte samma slags direkta kickar, men ett mer stabilt välmående. Jag har även ibland gått in för att få andra slags kickar, t.ex. genom att bli bra på saker jag är dålig på, vilket ger allt från adrenalinrus till en tillfredsställelse av att klara av något (och att det ibland visar sig att jag t.o.m. har talang för det) som jag har tänkt att jag är hopplös på. Nu försöker jag avsluta mitt tobaksmissbruk, vilket gör mig direkt sjuk, men det lindras lite av att jag samtidigt tränar. Dels ger träningen endorfinkickar, men även smärtan av träningsvärken ger mig ett visst välmående.

Det jag undrar över om det verkligen går att skapa ett endaste 'lyckomedel', då njutning och tillfredsställelse kan uppnås genom allt från välmående mys, adrenalinkickar, smärta, prestationer, bättre självförtroende o.s.v., då många sätt att nå tillfredsställelse även är viktigt för ens sociala, ekonomiska och existentiella situation och då vi alla trots allt är biologiskt ganska komplexa med ett komplext samspel mellan gener, miljö m.m. Ett bra exempel är hur den njutning jag i början fick från alkohol och droger aldrig blir densamma efter ett tags nyttjande, något som närmast alla missbrukare av berusningsmedel kan vittna om. Det är inte bara för att vissa enskilda droger ökar ens toleransnivå och det krävs högre doser för samma kick, den där minskade njutningen och välbehaget av berusningsmedel förefaller gälla generellt även för droger som inte fungera så (t.ex. cannabis). Jag kände personligen dessutom att jag på sätt och vis blev lite uttråkad av dem i längden. Trots allt är det ju ett rätt monotont sätt att nå belöningssystemet, jämfört med alla tänkbara sätt man skulle kunna nå det. För att nu inte tala om att de allt mer började stå emellan mig och en positiv självbild och att även tillfredsställa ens existentiella behov. Och jag är nog inte ensam om att utöver behovet av lite kickar och allmänt välmående även ha existentiella behov, som att uppleva att ens liv och det man gör är meningsfullt. Faktum är att jag - och säkert många med mig - är nog beredda att offra en hel del av det allmänna välmåendet och njutningen för att istället uppnå ens existentiella behov.

Ovanpå det kommer att vi är alla en aning olika genetiskt och biologiskt, samt inte alltid reagerar likadant på droger/mediciner. Jag undrar om det verkligen går att designa en och samma 'lyckomedicin' för många, om det ens kan fungera på sikt för de som den faktiskt fungerar på initialt, samt slutligen undrar jag om inte den ändå kommer att ha de negativa konsekvenserna för ens leverne och utveckling som andra berusningsmedel, vilket kan lätt resultera i en lägre livskvalité generellt, eftersom man ju sätter det belöningssystem ur spel som vi har för att känna tillfredsställelse när vi faktiskt lyckas uppnå något genom strävanden och arbete (inte sällan under plågor och i ens anletes svett)


Jo, det är just det som är generellt det problematiska med berusningsmedel som ger en genväg till belöningssystemet. Det du beskriver är ju inte ovanligt för de som fortsätter att nyttja ett berusningsmedel dagligen. Ovanpå det kommer eventuella fysiska skadeverkningar, fysiskt beroende o.s.v. Nu menar TS sannolikt en medicin som då inte har andra svåra skadeverkningar, t.ex. utvecklandet av allvarliga sjukdomstillstånd, men redan cannabis är ju fysiskt relativt harmlöst jämfört med många andra berusningsmedel (inte minst alkohol) och är ungefär lika fysiskt beroendeframkallande som kaffe/koffein. Nu brukar inte de flesta som endast använder cannabis hamna på parkbänken, men samtidigt kan det ju finnas ett samband med att cannabis faktiskt inte nödvändigtvis ger ett enda långt lyckorus utan smärta och ångest, utan är för många betydligt mer komplex drog som snarare kan ge obehagskänslor.

Nu är inte det här ett exempel på varken en 'lyckodrog' eller ens en all-around drog för alla, men kanske kan det ändå förtydliga min poäng:

Jag har alltid haft nära till ångest och haft en hög stressnivå, samt har även haft en tendens att bli deprimerad. När jag för ett antal år sedan blev återigen deprimerad, så tvingade min sambo mig iväg till den öppna psykiatrin. När jag var där, så nämnde jag även mina mer generella problem och min höga ångest- och stressnivå (inte minst i samband med sociala kontakter), vilket gjorde att jag fick senare genomgå en neuropsykiatrisk undersökning som visade att jag hade Aspergers syndrom/högfungerande autism.

Hur som helst, så har jag alltså ofta varit väldigt ångestfylld och varit lättstressad, inte minst kring sociala saker och vissa sorters krav. När jag var ung använde jag mig av alkohol och droger som cannabis för att lätta lite på det, men samtidigt var de lite ansträngande droger som jag hade lätt att sluta använda. Däremot var jag väldigt mottaglig för centralstimulerande medel. Föga förvånande blev jag tidigt kedjerökare, jag vågade inte testa heroin (trots att jag som ung hade som princip att testa i stort sett vad som helst minst en gång) på grund av den insikten, samt efter att jag provade en gång kokain, så vågade jag aldrig mer använda det igen, då jag insåg att jag skulle omedelbart bli fast. När jag började bli vuxen, så började jag dra ned på allt (utom cigaretterna), men även som äldre kunde jag börja propsa i mig stora mängder Tramadol när jag var väldigt stressad p.g.a. många uppdrag, deadlines, många möten o.s.v. Jag kände kort sagt ofta ett behov av att "stoppa i mig något" för att försöka ta bort stress- och ångesttopparna och få sömn.

När jag då sökte till den öppna psykiatrin (men före jag fick min Aspergersdiagnos), så fick jag Sertralin och Buspiron utskrivet mot ångesten och det jag då misstänkte var någon form av social fobi. Det var faktiskt ganska effektivt mot ångesten och stressen i sociala situationer, men än mer anmärkningsvärt försvann det där behovet att "stoppa i mig något" i en handvändning (jag fortsatte dock vara nikotinslav). Det var inte bara sådant som Tramadol, utan jag tappade helt lusten att dricka alkohol och har faktiskt nu under många år endast druckit vid mer officiella sociala tillställningar (bröllop o.s.v.). Sedan ökade vi dosen när jag fortsatte bli allt mer deprimerad (det var ju det jag i första hand hade sökt för).

Men nu kommer min poäng: när depressionen började släppa, så började jag ändå fundera över medicineringen. Som sagt minskade den ångesten, gjorde att jag hade lättare att sova, gjorde att jag inte ville stoppa i mig något o.s.v., samtidigt som jag inte direkt kunde märka av att den påverkade mig väldigt märkbart (t.ex. att jag skulle vara smått drogad, som man blir t.ex. av Tramadol). Men samtidigt kändes det som jag tyvärr nog därför hade för lite ångest över att saker hade blivit liggande och inte blev utförda, d.v.s. att jag saknade lite väl mycket prestationsångest och drivkraft att göra något åt det som borde göras, samtidigt som jag även misstänkte att medicinen gjorde mig en aning okoncentrerad. För det är inte uppenbart att man ska må för bra om man faktiskt inte borde göra det, utan istället borde känna lite panik och ångest för att få saker utförda.

Det slutade faktiskt med att jag trappade ned och slutade med medicinen. I förbigående skulle jag dock säga att medicinen gjorde mig allmänt en aning avtrubbad, så den kapade faktiskt även lite glädjetopparna. Men hade den gett ett ständigt glädjerus, så hade min motivation att ta tag i nödvändiga saker sannolikt varit ännu lägre. Lyckligtvis har inte mitt behov av att "stoppa i mig något" kommit tillbaka...peppar, peppar, ta i trä.

Det tror jag absolut,toleransutveckling tror jag blir svårt att undvika eftersom hjärnan kan bara producera så mycket Noradrenalin,dopamin,Serotonin,GABA.
Fast finns ju finnas SSRI/SNRI som öknar produktionen av serotonin/noradrenalin men dom funkar sådär
Men man kan ständigt vara lycklig med droger som redan finns.
Eller kan man motionera o hoppa droger om man vill må bra.
Den som lever få se.

Om en sån medicin uppfinns så tror jag att den skulle förbjudas, hemlighållas eller vara så dyr att endast miljardärer hade haft råd med den.
Hursomhelst så ligger det bortom både fusion, kollonisering av Mars och resor till andra solsystem.
Men jag tror faktiskt inte att det är möjligt. Och då menar jag tom principiellt. Hjärnan är ett kemiskt system och det måste råda jämvikt.

Till en börja med slutar kroppens egna ämne som ger välbefinnande att produceras, sen nedregleras receptorer så att ingen medicin verkar. men visst kan forskningen komma runt det där sista så ja. Men jag tror som sagt inte det.

kemiskt designad samt definierad lycka, ja säkerligen

lika genuin som orden framtiden, oss, eller lycka

ständigt lika som för evigt?