Är "normalitet" oönskat ur feministiskt perspektiv?

Glada skämtsamma människor med distans och humor.

Som är lagom sunda, trevliga och rimliga i sitt sätt att vara.

Som kanske inte har bytt kön, eller tillhör någon Annan kategori av HBTQ, utan som lever i en helt vanlig heterosexuell kärnfamilj!

Som kanske inte är feta, söndertatuerade, skrikiga eller dogmatiska!

Utan som är lyhörda och vänliga. Som kan lyssna, förstå och respektera åsikter som dom inte själva delar!

Kort och gott vanliga normala människor, utan behov av friktion, drama eller argumentation.

Är vi oönskade! Tycker ni feminister illa om hederlig normalitet?

Tror ärligt inte de tänkt så långt. De lägger sin fokus på sig själva, vi andra får tala för oss själva. Så jag tror inte de tycker illa om oss. De tycker inte någonting alls. Viktigast, bortom all rim och reson, är att mediautrymmet och toleransen mot en försvinnande liten promille människor blåses upp ytterligare bortom alla gränser.

Så länge du inte står i vägen för deras kamp bryr de sig inte.
Säger du det minsta emot deras sekts budskap får du allihopa på dig, men alla medel som finns och sen några till.

Berit Åhs, som undersökte härskartekniker skulle rodna...
Sen vill de gärna ställa sig och ta skydd bakom "näthaaaaat", när svaret kommer