Vad säger man egentligen till folk som gjort slut?

Till och från avslutar folk i ens kretsar sina relationer.

Allt från långvariga till korta flirtar men likförbannat blir jag lika ställd varje gång och vet inte riktigt vad man ska säga.

Inte till mitt försvar är jag lite aspig och har således svårt att välja mellan "bra för dig" eller "åh va tråkigt"


Ska väl knappast uppmuntra ett beslut eftersom långtidare ofta faller tillbaka och av samma anledning inte pracka för mycket på deras föredetta respektive...


Vad brukar ni dra till med? Framförallt, vad är det egentligen folk vill höra?


Inb4, jag förstår att folk är olika etc men generellt tänkte jag någon som _blivit_ dumpad.

Brukar dra till med "passa på att vara ledaen nu för det kommer gå över sen" men jag är inte på det torra över hur det uppfattas av någon som faktiskt är kapabel till att känna känslor

Jag brukar säga: tryck inte undan känslorna, låt det kännas, bygg upp dig själv och gå vidare.

Jag får alltid vara stöttepelaren då jag har varit med om 3 nasty break-ups..

"Passa på att vara ledsen nu, du vet inte när du kommer att få vara det nästa gång."

Nej, men jag tror nog att de flesta vill ha lite förståelse snarare än fyndiga svar.

"Förlorar du en står dig tusen åter." Med förnumstigt tonfall.

Brukar fråga den personen hur de känner sig, typ om det kändes rätt att göra slut, om personen hade på känn att denne skulle bli dumpad, "Hur mår X?" osv. Försöker ställa öppna och ickedömande frågor.

Fråga personen hur den känner, det kan ju vara både en lättnad och samtidigt jobbigt när ett förhållande tar slut. Skippa det där med att försöka hitta på något fyndigt att säga, det är bättre att bara finnas där och lyssna och låta personen få prata av sig.

Precis som TS, så är jag aspig (jag har t.o.m. fått diagnos) och jag skulle säga att ovanstående är det korrekta svaret om man verkligen vill gå in för att vara till eventuell hjälp. Det är ingen annan än personen själv som vet hur pass 'bra' eller 'dåligt' det hela är, hur personen mår kring det hela o.s.v., så fråga och lyssna är faktiskt nästan alltid det korrekta.

Dock gäller det endast om man, för att säga det helt krasst, faktiskt är beredd att lägga energi på det. Det innebär även att man får höra ännu fler saker som man kanske undrar vad det är 'rätt' att svara på, men i grund och botten gäller samma regel även för det. Jag ägnade en del tid åt sådant när jag var i tonåren fram till att jag var 20+, kanske just för att jag visste att det inte är min starka sida (jag visste inte att jag var autistisk, men jag var tillräckligt begåvad för att ha en viss självinsikt om mina svagheter). Men är man lite begåvad och inte är rädd att ge sig hän även åt sådant som man vet att man inte är värst bra på, så lär man sig rätt snabbt och även om jag är aspie, så är jag inte helt väck när det gäller att känna in vad som är okej responser. Dessutom, eftersom jag själv har fördelen att vara lite snabbtänkt och kreativ, så hade jag ganska lätt för att framföra alternativa sätt att se på något de såg som jobbigt, något som verkade faktiskt gå hem (lustigt nog, då jag faktiskt aldrig själv har haft nytta av sådant känslomässigt, då jag ju redan brukar se alla de alternativa sätten att se på saken från första början).

Dock började jag med åren undvika att bli för inblandad, eftersom jag blev den där killen som folk ringer när som helst 24/7 för att gråta ut. Och let's face it, just kvinnor verkar inte ha svårt att hitta skäl till att gråta... Jag var själv autistisk, var inte sällan själv deprimerad och kunde ha en hel del (verkliga) problem med att få vardagen att gå ihop, så jag kände att jag egentligen har rätt fullt upp med mina egna problem. Trots allt har jag själv aldrig gråtit ut hos andra om mina egna problem, då jag föredrar att hålla dem för mig själv. Samt jag började få allt svårare för att många (speciellt kvinnor) ofta verkar gilla att trötska problemen i det oändliga utan att faktiskt ta till några praktiska åtgärder för att komma över dem. Let's face it, många gillar faktiskt att trötska sina problem och begråta sig själva. Och säkert finns det en poäng med det, om det faktiskt får dem att må bättre (fast när det gäller en del bittra fall, så kan man ju undra om de verkligen gör det), samt säkert ser de till att senare fixa till det hela senare. Min poäng är bara att jag själv verkligen inte är den typen av människa och att jag själv i liknande situationer istället intar en mer problemlösande inställning och i första hand börjar tänka på hur jag ska komma över mina känslor av sorg, hur jag ska lyckas gå vidare, istället för att idissla mina sorger. Jag fick helt enkelt allt svårare med att se poängen med att i det oändliga idissla andras problem med dem.

När det gäller mig själv, så kan jag låta mig själv ligga hemma och tycka synd om mig själv i ett, högst två, dygn, men därefter brukar min självömkan börja äckla mig och jag anser att det är dags för mig att bete mig som en man och göra något åt det.

Krasst uttryckt, så har jag föredragit att mitt sociala liv i första kretsar kring att man roar sig tillsammans, att jag glädjer folk genom att få dem att skratta eller att roa dem på annat sätt, samt inte minst att jag kelar med kvinnor (och efter 20-års åldern har jag i stort sett bara valt kvinnor när jag har skaffat nya bekanskaper, så just den biten har varit rätt central). Speciellt den där kelargrejen har ofta känts trevlig, medan kvinnorna verkar uppskatta det ännu mer, så det är ju en slags win-win-situation får båda parter. Jag orkar inte syssla med allt man kan välja att syssla med när det gäller andra.

Så kort sagt, TS, ett annat alternativ kan vara att säga något i stil med "trist att höra", samt eventuellt nicka allvarligt om det hela sker i IRL, för att sedan gå vidare. Men som sagt, har du viljan och orken, så har du alternativet som AlexandraIda skrev om.

"Fan va trist... Får man fråga varför det tog slut egentligen?"

Och sen uppfölja med "Hur känns det för dig då?" beroende på svar.

Så du menar att om man har aspergers så klarar man inte av att fråga personen hur den själv vill ha det? Om man inte vill, orkar eller kan lyssna eller stötta ska man givetvis inte göra det. Alla som aspergers är dock inte på samma sätt, vissa är väldigt bra lyssnare och andra tycker bara att det är jobbigt. Självklart kan man också säga att det var tråkigt att höra och sedan är det inget mer med det. Man gör som man själv vill.

Det beror på vad du har för relation till personen vars förhållande tagit slut, o hur mycket du är beredd att stötta den. Personligen föredrar jag medkänsla/praktisk hjälp framför goda råd eller käcka kommentarer.

Om du vill visa att du bryr dig kan du säga eller skriva:
Jag hörde att det tagit slut, tänkte bara höra hur det är med dig?/kolla läget?

Folk gör slut av så olika anledningar och tar uppbrott på så olika sätt, vilket gör att "råd" eller liknande kan vara helt rätt för en person och fel för en annan.

Om det är en nära vän kan den till exempel antingen vilja hänga med dig som en kompis o bara vara "som vanligt" utan att prata om att det är slut, eller så behöver den få bearbeta det hela genom att berätta. O då räcker det med att du finns där och visar att du bryr dig o lyssnar. Sen behöver du inte ha något krav på dig att säga bra saker utan mer visa att du är personens vän och inte undviker den när den har det tufft.