The Night Flight Orchestra

Den 31:a januari släpptes plattan "Give Us The Moon". Börjar det bli svårare nu med nya skivor att få dem att kämpa mot de andra skivorna ni redan har gjort och som är lite mer inkörda hos fansen?

Jamen, det är alltid en välkommen utmaning, kan jag känna. Man vill alltid spöa sig själv. Och det är alltid en drivkraft i det. Alltså, man vill ju känna det också. Det som jag har pratat om mycket såklart är att senaste plattan är ju speciell, eftersom det är den första utan David (Andersson), som startade bandet. Bara det i sig själv var ju en enorm utmaning. Fokuset låg någonstans att ta med sig hans liksom arv och vad jag har lärt mig av honom och jag ville också göra någonting som är mer upplyftande, mer positivt, efter allt det vi har gått igenom med honom och saknaden efter honom och allt det där liksom. Så det blir en jäkla känslo-cocktail av det. Ja, det är ju inte lätt att göra en Night Flight-platta. Det ska gudarna veta. Men samtidigt kan jag känna att det är väldigt organiskt, liksom hela grejen, och det ligger så mycket kärlek i det. Och man investerar extremt mycket känslor i låtskrivandet, så att man är liksom helt slut när det är klart. Och då kan man känna sig lite tom också.

Men vad är det mer då som gör det så invecklat att skriva för Night Flight? Jag menar, det är ju ett gäng rutinerade musiker som ni är.

Ja, jo, precis. Även om vi går väldigt mycket på känsla, att det är väldigt organiskt och inte särskilt beräknande, utan vi vill gå på vad man gillar, vad som skapar bilder i huvudet när man skriver melodier och det här som man mår bra av eller som skapar gåshud liksom. Det är det. Det här bandet är så jävla mycket gåshud. Det är det faktiskt. Alltså, det är enkelt fast det är svårt. Det är inget man slänger ihop bara. Det är konsten att göra något som talar ganska direkt, men där arrangemangen är ganska komplexa emellanåt. Och det handlar inte om virtuositet, utan var sak har sin plats. Man ska ge låten den uppmärksamheten den förtjänar, med alla delar, och så ska det sitta ihop, och så vill man också göra en platta. Det, kan jag känna, kanske blir svårare och svårare, att göra en hel platta, för att ibland känns det som att man lägger ner så fruktansvärt mycket energi och sedan så lyssnar folk bara på singlarna ändå, eller så lyssnar de bara på första halvan av plattan och så går streamarna ner. Och det är ju lite trist. Så det får man liksom någonstans bara försöka glömma, för att det är ganska känslodödande på något sätt i processen när man sitter och tänker ”En skiva. Och så vill vi ha en sådan låt. Jag vill att det ska blomma ut där. Jag vill att den ska reagera på den låten.”. Och så börjar man tänka ”Jamen fan, kanske är det så att folk inte kommer lyssna på den då?”. Man måste bara slå bort det, för att det finns de som gör det. Det finns de som är som mig själv, och de kommer alltid finnas. Så vi kommer verkligen försöka att göra plattor så länge det bara går, och det tror jag att vi kommer klara för att vi har tagit igenom oss väldigt mycket och har haft många utmaningar. Så det är fortfarande det man vill göra. Någonting som sitter ihop och någonting som skapar någon mening. Samtidigt som vi kan tala väldigt direkt och det kan vara väldigt enkelt och jävligt dansant, så är vi liksom inte så överpretentiösa heller. Jag tycker vi dansar där lite på en linje liksom som är ganska intressant.