Föräldrar försöker styra över mina val

Hej!

Jag är en ung kvinna i 20 års åldern som sitter i en knepig sits.
För att göra en lång historia kort så försöker mina föräldrar påverka mina val alldeles för mycket.

Till en början så har min pojkvän för två år sedan åkt dit för innehav av cannabis och han fick villkorligt.
Jag hann presentera han inför mina päron och dom hann småprata med han ca 3 gånger innan dom fick reda på det här och beslutade sig att han inte fick komma hem till oss längre. Vi är båda i 20 års åldern och bor för tillfället hemma, men vi flyttar inom kort utomlands tillsammans.

Kort sagt så träffas vi enbart hos honom flera gånger i veckan och det har gått bra, dock så känns det riktigt pissigt att föräldrarna inte kan acceptera honom. Mamma är mer emot det än min pappa då han de senaste månaderna verkligen har velat att min pojkvän ska få komma hit och besöka oss.. vilket alltid slutar i bråk mellan dom, eller oss så dem inte är eniga om saken. För mig har det känts väldigt jobbigt hur min mamma bråkat med mig om vilken dålig person han är och hur jag måste göra slut med honom.

Min pojkvän är den finaste killen jag någonsin har träffat och jag tycker väldigt bra om honom. Jag har sen innan sagt till dom att inget ska förstöras på grund av vad dom tycker. Den senaste tiden har deras oro över honom lagt sig och allt har känts bättre - tills idag. Jag fick jobb förra veckan och idag hade dom "spårat" upp vad der var och dom var inte alls glada. Nu är dom som vanligt oroliga igen och vill att jag ska hitta något annat än att vara chattoperatör. Dom har innan många gånger klagat på att jag inte jobbar, men nu har jag hittat något som jag tycker verkar roligt.

Jag tycker att jag borde få bestämma själv över mina val i livet, jag skadar ju faktiskt ingen annan och är som gladast med honom...

Detta är mitt första konto och inlägg här på Fb och jag ber om ursäkt ifall texten kan tolkas som oklar.
Nu ber jag er om råd, vad fan ska jag göra?

Mvh.

När man har en konflikt mellan två parter på det här sättet så handlar väldigt mycket om att förbättra kommunikationen. Det finns ingen garanti för att en förbättrad kommunikation kommer leda till ett önskat utfall, för den ena eller båda parterna, men det är det bästa alternativet man har.

Det viktiga för dig att förmedla till dina föräldrar är att du känner dig kontrollerad och omyndigförklarad. Det är kanske inte så konstigt, eftersom du nyligen blivit myndig, och de har nog svårt att se dig växa upp, och börja ansvara för dig själv. Du måste bära med dig att de ansvarat för dig under en väldigt lång tidsperiod, och du är utan tvekan det viktigaste som finns i deras liv. Det är med den bakgrunden det blir väldigt svårt för dem att släppa taget, och låta dig göra dina egna val här i livet.

När något sedan dyker upp som verkar skrämmande för dem, som en kille med en drog-dom, i så tidig ålder, så blir det ju vatten på en redan orolig kvarn. Det är då enkelt att av misstag fästa för stor vikt vid denna enskilda företeelse, och använda ditt val av pojkvän som en symbolfråga i en mycket större oros-problematik. Oron av att släppa taget och låta dig växa upp.

Det du måste förmedla till dem är alltså din känsla av att bli kontrollerad och tillbakahållen i din utveckling. Du är en vuxen människa, och du måste få agera efter eget huvud.

Det som är viktigt för dig att förstå från dina föräldrars perspektiv, är att de enbart agerar med ditt bästa i åtanke. De vill dig väl, det är därför de försöker kontrollera din tillvaro. Det är ingen illvilja i det, utan i deras ögon försöker de bara värna om det som står den närmst här i livet. Om du kan visa förståelse för det, så kommer ni ha större kapacitet att kunna mötas någonstans i det hela.

Det här är inte en situation som präglas av att den ena sidan har rätt och den andra har fel, och med hårddragna linjer och kompromisslöshet kommer man inte komma någonstans, annat än längre ifrån varandra.

För att kunna mötas och komma närmre varandra måste man på ett öppet sätt initiera dialogen, där det behöver finnas en ömsesidig vilja av båda parter att förstå den andres perspektiv. Det är först i en sådan dialog som insikterna kring den andras upplevelse kan växa, och man kan då börja se vad som är rimligt från den andras ögon. Målet med dialogen är såklart att båda ska få smaka på den andras upplevelse, och väga sin egen syn på saken i sken av de nya insikter som kommit till ljuset.

På så vis har man alltså skapat förutsättningarna för en vidare konstruktiv dialog, där du och dina föräldrar kanske kan mötas - istället för att stångas med varandra. För ju mer ni stångas, desto längre ifrån varandra kommer ni att komma. Och när man ökar den här sortens polarisering kommer bara motsättningarna er emellan ta sig större och mer grova uttryck. Ju mer de försöker kontrollera dig - desto mer kommer du försöka slå dig fri, och vice versa.

Så försök öppna upp en vettig dialog, icke-konfrontativ till sin natur, som syftar till genuin förståelse. Detta ska ske mellan båda parter, så att de försöker förstå dig, och du försöker förstå dem. Försök agera så låg-affektivt som möjligt, stora känslomässiga utspel kommer vara negativt för båda parter i det här läget. Sen har ni lagt grunden.

Mer än så kan man inte göra, men det är i alla fall en start.

Vill du visa att du kan fatta dina egna beslut och vara vuxen? Varsågod, detta är chansen att agera moget och vuxet. Det kanske inte ger dig allt du vill ha, men om du är den nyktra rösten och den mogna parten i initierandet av en sån här dialog, så kommer du bara på det ha vunnit en hel del välförtjänt respekt med dig in i samtalet.

Hej och tack för ditt svar! Jag måste tillägga att jag många gånger försökt att tala till dom i en lugn ton och säga att jag förstår att dom är och har varit oroliga ( vilket min pojkvän också förstår ) men det går liksom inte in för dom att jag måste få lära mig av mina egna val och misstag här i livet. Jag tror inte att dom är ute efter att förstöra för mig, men om jag hade varit för lättpåverkad av deras åsikter, vad hade då hänt om jag hade gjort som dom sa och lämnat min pojkvän? Jag hade blivit väldigt olycklig och jag tror inte att någon förälder vill se sitt barn vara olycklig.

Det är rätt det du skriver, men en mogen och vuxen konversation verkar i vårt fall inte hjälpa..

Vad tråkigt att dina föräldrar inte kan möta upp dig i den diskussionen, det blir ju väldigt jobbigt för dig att inte få något gehör ens när du försöker diskutera saken seriöst. Framför allt är det tråkigt för dem, för det kommer ju på sikt innebära att de riskerar att förlora kontakten med sin dotter i framtiden, då de försöker kontrollera dig istället för att ge dig förutsättningarna att växa för egen maskin.

Har du testat skriva ner dina tankar och känslor om situationen i ett brev, för att ge dem? Ibland kan det hjälpa väldigt mycket att få sitta ned och formulera sig i sin egen takt. Samt att det innebär fördelen att man inte kan bli avbruten när personen sedan läser brevet.

Men om inte det heller skulle hjälpa så finns det tyvärr inte mycket mer du kan göra för att påverka dem. Vi kan inte fatta beslut åt andra, och ibland får man helt enkelt förlika sig med tanken om att det man själv vill går emot andras intressen. Men det ska man inte döma sig själv för. Du är inte ansvarig för att uppfylla dina föräldrars behov, du är ansvarig för att uppfylla dina egna. Om du mår bra av en sak och har beslutat dig för någonting så måste det få vara din egen väg att gå.

Om du i så fall väljer att fortsätta spendera tid med den här killen, och då flyttar hemifrån i sinom tid, så får du göra det trygg i vetskapen om att du gör det du tror på. Dina föräldrar kanske inte kommer gilla det, men de kan komma att acceptera det.

Det är tråkigt att det ska vara såhär, men så länge du har sträckt ut din hand och din dörr alltid står öppen för diskussionen så har du där gjort vad du kan. Man kan inte bli känslomässigt utpressad genom livet, och framför allt är det inte den sortens relation man bör ha till sina föräldrar.

Så följ ditt hjärta, även om det kan komma att skapa problem med dina föräldrar. Ibland är inte korten uppställda så som man önskat, men det dör man inte heller av. Dina föräldrar kommer finna sig i det på något sätt efter hand, och ni kommer kunna reda ut det. Men det kanske tar lite tid.

Kanske behöver dem först se att du kan klara av livet på egen hand, och att dina beslut inte alls är dumdristiga, utan positiva för dig. Så stå på dig, helt enkelt. Låt inte dina föräldrars rädsla hålla dig från att leva det liv du vill ha, även om det är djupt sorgligt att det ska behöva uppstå en kil mellan er.

Tack så mycket för ditt svar, jag håller med dig i allt du skriver och jag ska följa mitt hjärta och min egen väg, som du skriver.
Kram

dina päron vill nog inte ha en pundarsvärson helt enkelt.

Det viktiga är vad jag vill ha och inte dom? Det är min pojkvän, inte deras.
Varför verkar du vara så dömande?

Att man inte vill ha en pundarsvärson behöver inte bero på att man sätter sig själv först.

Bra föräldrar vill det bästa för sina barn och flumskallar och allt vad dom drar med sig är oftast inte det.

Givetvis vill dom det bästa, men även dom vet att han inte är någon pundare. Jag kommer alltid vara deras lilla flicka i deras ögon. Jag är fortfarande ung, snart 21 år men jag är inget barn längre.
Om jag får barn i framtiden så kommer jag inte att döma pojk/flickvännen det första jag gör, utan jag hade hellre satt mig ner och pratat igenom det i lugn och ro.

Hur hade du gjort? Hade du förökt att förbjuda ditt myndiga barn att träffa sin partner?

Du missar något väldigt väsentligt, det är inte dina föräldrar som försöker styra dina val utan du som försöker styra deras.

Ditt fria val är att dejta en sopa.
Dina föräldrars fria val är att stänga sin dörr för sagda sopa.

Du ska nog tänka en sväng till och identifiera vilka val som är dina att göra, göra dessa val efter bästa förmåga och lära dig leva med konsekvenserna.

Du är vuxen så det är dina föräldrars hem. Du är gott och väl förbi deras försörjningsplikt vilket betyder att både du och din pojkvän är gäster som vuxna i andra vuxnas hem. Dessa andra vuxna bestämmer i SITT hem. De bestämmer alltså inte över dig utan sig själva och sitt hem.