Nu när det är vintertid så passar detta inlägg bra. Jag tycker både om styrketräning och jogging. Framförallt trail running. Jag har alltid sett min smidighet som min styrka när jag joggar trail. Dvs att kunna springa väldigt fort över teknisk terräng har alltid varit roligt. Känna att man "flyger" över väldigt ojämna stenar och rötter. Känna sig som en ninja där i skogen. Ja ni hör ju var faran ligger här...
... men olyckan kom faktiskt inte när jag "flög" över stenar utan redan på en isig stig precis utanför huset. Jag kom ca 25 m in i skogen innan foten bara försvann under mig på den isiga ojämna stigen.
Och säg såhär. Det är
INTE värt det. Om du är en person (30+) som tycker att du är smidig och odödlig och kan slänga dig ut och fram och över farliga hinder och stigar. Göra massa farliga grejer. Det
ÄR-INTE-VÄRT-DET. Inte om du frågar mig.
Jag hade inte dubb på skorna så foten bara försvann under mig. Jag hade inte hög fart, jag skulle bara trippa över den korta isiga passagen lite lätt. Jag hade broddar med mig i min väska men ville först komma in så jag fick se om det var isigt. Första biten är alltid isig så den brydde jag mig inte om. Den skulle jag bara ta mig förbi lite lätt.
Sagt och gjort. Benet gick av riktigt ordentligt. Det var inte så att benpiporna stack ut eller så att foten hängde löst, men både vadbenet, skenbenet samt båda fotknölarna bröts. Kirurgen tömde ut hela skruvlådan och satte in samtliga. Han skruvade så mycket att det förmodligen inte fanns mer ben att skruva i.
Så mitt råd till den som vill jogga på vintern.
Använd dubbade skor. Det ÄR INTE VÄRT DET. Och vad jag vet är ingen odödlig heller.
Tack och hej.