Citat:
Ursprungligen postat av
Lava
Självklart är det så, samt vilken typ av hjälp och stöd barnet får fram till vuxenlivet.
Sverige kommer pga resursbrist föda upp fler dårar.
Indirekt kan vi således säga att beroende på skyddsnät och nätverk är vissa redan från födseln dömda att bli dårar var huvudsakliga funktion blir att förstöra livet för andra.
Du har satt fingret på något mycket väsentligt!
Om de inte får hjälp att återknyta till sina känslor, och inse vilken roll dessa spelar för att driva fram våldshandlingar och förstöra deras och andras liv fullkomligt.
En människa kan ändra riktning, men det kräver mycket arbete och en hel del psykologisk och andlig vägledning. Nedskärningar i den psykiska vården nästan överallt i det svenska samhället, och den världsliga inriktning som de flesta sådana instanser har, gör att det finns en otillräcklig verklig vägledning.
Detta är en viktig politisk fråga för medborgare och myndigheter att ta ställning till.
Men för det lilla barnet är det inte bara en politisk fråga. Det handlar om inre liv eller död. Utan den kärleksfulla vägledningen, andliga rådgivningen och det psykiska stödet har barn inte många andra alternativ än att försöka klara sig så gott det går, vilket vanligen innebär att distansera sig från sina känslor - hur mycket det än skadar barnets inre liv och yttre beteende.
För barnet kan det outhärdliga bli uthärdligt genom att tömmas på sitt känslomässiga innehåll och förvisas till de kalla faktas värld, medan det känslomässiga innehållet göms undan i ett psykologiskt kassavalv.
Det är innebörden i avtrubbning som överlevnadsstrategi.
Men medan dessa känslor, som uppstod som en reaktion på avvisande, vanvård och övergivande, är inlåsta i ett psykiskt kassavalv, förblir de inte passiva. De växer närmast med "ränta på ränta".
Vrede ackumuleras, ibland ända upp till vuxen ålder.
Och de vilsna männens negativa känslomässiga "kapitalkonto" belastas ofta med vrede, skam, rädsla och förnedring. För vissa av männen kan det psykiska kassavalvet inte hålla kvar all smärta och vrede som lagras där. Händelser - ibland till synes triviala sådana - kan utlösa ett utbrott av extremt våld, som tragiskt nog inträffade här.
Martin hade antagligen redan som pojke behövt någon som hjälpt honom att omvandla det negativa känslomässiga kapitalet, med terapeutiska metoder, att ta över hans vrede och förvandla den till insikter som med tiden hade kunnat bli en konstruktiv kraft för hans själsliv.
Nu är det väl antagligen för sent för honom, men jag hoppas att vi kan hjälpa unga våldsverkare att slå in på rätt väg [=1)]
Men som sagt, jag tror också att ett viktigt elementen i unga våldsverkares utveckling är det större sociala sammanhanget som omger dem utanför familjen.
Det finns grovt sagt, tre tänkbara scenarier:
1) ett mönster av dåligt uppförande och aggressivitet identifieras och behandlas tidigt;
2) ett mönster av dåligt uppförande grundläggs tidigt och ageras ut i en socialt accepterande miljö (där det inte spelar någon större roll hur negativt pojkens beteende är, eftersom det aldrig utgör någon fara);
eller
3) ett mönster av dåligt beteende och aggressivitet grundläggs tidigt, får näring av sin omgivning och utvecklas till kroniskt våld och brottslighet, medan barnet hamnar allt längre bort på skuggsidan.
Dessa tre vägar kan utvecklingen ta.
Vi har sett alltför många åtgärdsprogram som inte sätter igång några processer, inte tvingar oss att förändras eller förändra våra samhällsinstitutioner i grunden. De har styrts av flummiga "politiska trender" och är mestadels välmenande men i verkligheten ganska ineffektiva och riskabla, och de har generöst initierats av människor som vill ge sken av att vara "ansvarstagande".
Vad är det som krävs?
