Bästa spelarna som aldrig spelat mästerskap?

Det där är ju skitsnack. Man var otroligt bra under de år som Ian Rush spelade med landslaget (1980-96) & var nästan alltid extremt nära slutspelet. Det var bara kvalen till VM-90 & EM-96 som blev fiasko. Annars var man bara någon ynka poäng eller målskillnad från att ta sig vidare till VM-82, EM-84, VM-86, EM-88, EM-92 eller VM-94. Det var faktiskt rent sjukt att man inte lyckades så nära som man var konstant.

Då var det ändå mycket svårare förr med färre lag i slutspelet. Till EM-92 fick man världsmästarna Tyskland men var bara en poäng från att slå ut dem.

Massimo Bonini kan gott nämnas tycker jag. Viktig kugge på Juventus mittfält när de vann Europacupen 1985. Men med sitt kära San Marino blev det såklart inga direkta framgångar..

Wales spelade i VM-58 med John Charles som största namn. De förlorade i kvarten mot Brasilien.

Jag får nog ge dig rätt här. Det var snarare så att även fotbolls-VM hade låg status i sin barndom. Citerar från Offside:

"OS-turneringarna på 20-talet var faktiskt väl så konkurrenskraftiga som 30-talets VM-turneringar – de nationer som legaliserat proffsfotbollen uteblev visserligen men det dröjde också till 1954 innan världsmästerskapet på allvar gjorde skäl för sitt namn, och ända till VM i Sverige 1958 innan alla de stora nationerna ställde upp (Argentina och Sovjetunionen var sist på båten)".

http://www.offside.org/magasin/2012/5/hycklande-regler-hindrade-fotbollen-fran-att-bli-os-festens-hojdpunkt


Edit:

För övrigt är min minnesbild också att Wales var helt bedrövligt dåliga under 80- och 90-talet, men det är lika bra att jag erkänner direkt att det förmodligen är mitt minne det är fel på.

Här gäller det ha lite koll; OS 1948 var en turnering för amatörlandslag. Italien skickade sitt amatörlandslag alltså och det gjorde även Sverige. Vi hade ju bara ett lag då när proffs inte tilläts spela i herrlandslaget. Nederländerna förbjöd också proffs i sitt landslag ända fram till 70-talet tror jag. Irland skickade också sitt amatörlandslag men matcherna räknas inte som officiella för Irland då de ju hade ett proffslandslag som ordinarie. Inte förrän 1984 öppnade man OS för proffsspelare och sedan 1992 är det en U23-turnering (med tre spelare utöver åldersgränsen).
Det som avgjorde var alltså vilken status man hade som spelare. Vet t.ex. att Grekland diskades från OS-fotbollen 1964 då man upptäckte att vissa spelare var proffs.

Som om vi yngre skulle ha koll på hur mästerskapen på 40 och 50-talet såg ut?

Alltså inte så att jag levde då heller. Men är man intresserad går det läsa sig till.

Förvisso. Men det är ju inte så att allt man läser in fastnar för evigt. Med andra ord: Du kan inte begära att folk ska ha järnkoll på hur systemet såg ut på den tiden.

Det var det jag misstänkte men blev osäker då vissa spelare, om man kollar på trupperna, faktiskt tillhörde kända klubbar som man tycker borde varit proffsklubbar redan då. Alla hade kanske inte proffskontrakt ens i proffsklubbarna. Eller så fanns där sätt att kringgå det hela. Jag vet inte.

Hasan Salihamidzic: Bayern Munchens mittfältsstjärna fick aldrig delta i internationella turneringar p.g.a. att Bosnien inte lyckades kvala tills 2014. Då hade han hunnit bli 37 år och fotbollspensionerad.

Carlo Cudicini: Fick nöja sig med att bli andremålvakt i Chelsea när Cech köptes. Men innan dess snackades det t.o.m. om att England ville göra honom tillgänglig för sitt landslag, men det gick inte. Fick aldrig chans i det italienska landslaget heller.

Cristiano Lucarelli: Pålitlig målgörare i Serie A vars politiska åsikter spelat en stor roll i hans frånvaro i landslagssammanhang.

Oleguer: Ännu en spelare till vänster i den politiska skalan. Barcelonas back var en av de profillösaste spelarna i laget, men han hann åtminstone göra över 100 matcher för blaugrana. Förbundskapten Aragones visade intresse för Oleguer cirka 2005, men denne kände sig inte motiverad att spela för Spanien.

Yossi Benayoun: Ett av israels bästa spelare genom tiderna, men det är nog klen tröst när lagkamraterna håller lägre nivå och därmed konstant misslyckas att ta sig till turneringar.

Darren Fletcher: Tillhörde Manchester United i över 20 år, men var dessvärre alltför ung när Skottland senast spelade VM år 1998.

Mikel Arteta: Det säger en hel del om det spanska överflödet av mittfältsspelare av världsklass när Arsenals lagkapten inte ens platsar i truppen.

Djimi Traoré: Han hade en hyfsad karriär, där höjdpunkten var Champions League-titeln år 2005. Därför kan det verka lite förvånande att han aldrig spelade i det afrikanska mästerskapet för Mali. Konkurrensen är inte direkt mördande där...

Santiago Solari: Varför blev det så få argentinska landskamper för Santiago Solari? Han hade en bra tid hos Real Madrid under början av 2000-talet, men fick varken chansen i VM eller Copa America.

Alexander Zickler: Skador gjorde att Bayern Munchens stjärna Zickler missade VM 2002. Under hösten senare samma år valde han att pensionera sig från landslaget.

Guti: Det var lätt att glömma bort Guti bland alla Reals Galacticos, men nog hade han kunnat ta en plats i truppen i typ EM 2004 före Gabri. På den tiden var Spanien inte alls lika vasst.

Ja det var rörigt redan då faktiskt. Har forskat en del kring gammal landslagsfotboll och vad jag läst i arkiven så var man förvirrade redan då. Tanken var att man inte skulle få betalt för sitt spelande men det kringgick man på vissa sätt, inte minst bakom järnridån. För att man skulle få spela var förbunden tvungna skicka in en intygan om att spelaren hade amatörstatus. Sen var det upp till andra att kolla vilket ju inte var lätt om spelaren råkade komma från ett slutet land.
Flera lag diskades mitt under kval för att en spelare råkade vara proffs och så slopade man till slut kravet då det inte var hållbart.
Som en parantes också, det asiatiska fotbollsförbundet förbjöd sina medlemmar att använda proffs i alla landskamper ända fram till 70-talet!

Wow, hade ingen aning om att Guti spelade blott 13 landskamper. Mikel Arteta har inte ens gjort en A-landskamp.