Citat:
Ursprungligen postat av snouser
Jag ska skriva om littraturens betydelse i sammhället, något mera exakt man kan gå efter förutom de jag fick. Tack för hjälpen frästen.
Ja, om man fortsätter att hålla sig till svenska exempel kan du ju framhålla hur medeltidens litteratur framför allt syftade till att inordna det svenska samhället i det katolska Europas kultur och den kristna kyrkans ideal. Eftersom kyrkans språk var latin skrevs även den "svenska litteraturen" länge på latin, och de som kunde språket och var inblandade i produktionen och förvaltningen av böcker utgjorde ett slags elitskikt i samhället. Man inrättade skolor och universitet (t.ex. i Uppsala 1477 som var Nordens första) för att utbilda svenskar till denna verksamhet, som alltså bedrevs i kyrkans och den internationella kyrkofilosofins (skolastikens) regi.
Till den kristna medeltida litteraturen hör då (utöver alla de texter som hörde till själva gudstjänsten och kyrkoförvaltningen) sådant som helgonlegender och uppbyggliga berättelser som skulle förklara och sprida den kristna läran i samhället, och då på svenska. Litteraturens syfte var, som det hette, att undervisa (
docere), uppbygga (
movere) och i viss mån även underhålla (
delectare). Dessa texter var oftast översättningar och fria bearbetningar av utländska original - genrer som "historia", "krönika", "legend" och "mirakel" lånades in tillsammans med de ord som betecknar dem. Exempel på sådan litteratur är
Själens tröst, som jag nämnde i mitt tidigare inlägg, och
Skapelsens sedelärande samtal, en moralisk fabelsamling som brukar kallas Sveriges första tryckta bok (1483). Även mannen som kallats "Sveriges förste författare" hör hemma i detta sammanhang; Petrus de Dacia som skrev en biografi över sin döda väninna Kristina av Stommeln (för att försöka få henne helgonförklarad). Samt förstås Birgitta och hennes uppenbarelser.
Samtidigt är medeltiden ju en period då kungamakten blir starkare och man börjar ha ambitioner att bygga upp ett "rike". Kungarna bygger borgar och de tidigare stormännen blir ett skattefritt frälse, en adel som är skyldig att under kungen bidra till landets försvar. Även inom denna del av samhället utvecklas en särskild litteratur efter utländska förebilder, kristen men inte präglad av klostrens mer asketiska ideal och skriven på svenska. Syftet med dessa texter (exempel
Konungastyrelsen, Eufemiavisorna, Erikskrönikan) var i stället att sprida de internationella höviska riddaridealen i samhället, att förfina riddarskapet och adeln så att de på allt sätt skulle skilja sig från bönder och präster och bli just "ädla". Bland dessa ideal fanns inte bara bordsskick och sådant utan även just läs- och skrivkunnighet.
Kyrkan var inte förtjust i denna litteratur och i
Själens tröst heter det följaktligen surt:
Många människor finnas, som det lyster att läsa och höra böcker om världsliga, förgängliga ting och ärenden. Så förtappas deras tid och möda, ty därutinnan finnes ej själens hälsa. Somliga läsa och höra sålunda kämpaböcker som finnas om Perceval, Tystram, Herr Dydhrik van Bern och andra forntida kämpar som tjänade världen och ej Gud. I sådana böckers läsning finnes intet att hämta utom slöseri med tid och utebliven själslig hälsa. Sådana markeringar visar väl tydligt hur den skrivna litteratur som kyrkan fört in i landet under 1300- och 1400-talen i allt högre grad kommit att vända sig till lekmän och icke latinkunniga, och att kyrkan inte längre riktigt kunde kontrollera den.
