Snubblens dejtingdagbok

Hur bestämde ni träff? Genom kommentarerna?

Nej, grejen är att du egentligen kan skita i att kommentera över huvud taget och skicka pm till henne direkt istället. Jag tror att vi skrev till varandra i kanske en vecka innan vi sågs.

This.

Har nog träffat ett 50 tal genom tinder och liknande appar nu och det är frustrerande när man bygger upp förhoppningar för att sen bli besviken, antingen pg av fakade bilder/vinklar/filter. Eller så har dom inget intressant att tala om.

Helt ärligt, de flesta tjejer har ingen åsikt om saker och ting. Kan inte föra diskussioner som rör saker utanför Sveriges gränser. Då funkar de inte för mig för när man är 60 år så är utseendet inte lika relevant längre. Då vill man ha en tjej med lite innanför pannan också, och som även kan lära mig nya saker. Inte bara enspårigt.

Mh, jag känner igen det där. Det är så trist när man själv reagerar över något och vill prata med någon om det, men man vet att tjejen man pratar med kommer ha 0 intressant att tillföra. Det finns självklart massvis som man själv inte är insatt i, men just det där att många inte klarar av att tänka till lite, är jävligt frustrerande. Sedan är det nästan provocerande när man har flera manliga vänner som man kan prata med det om, men att hitta en kvinnlig motsvarighet betraktas alltid som ett guldkorn.

Och har även sprungit på det första du tar upp. Birgitta som jag nämnde i tidigare inlägg tillhör den kategorin. Såg väldigt söt ut och även kroppen såg helt vanlig ut på bilder, men när man väl träffar henne så känner man bara nejnejnej.


Lite samma känsla som igår, när jag träffade en tjej, och det första jag ser henne göra är att hon står och röker. Låt oss kalla henne för Adelina. Hon är typ 27 år och vi har skrivit till varandra i över ett halvår nu, utan att ha setts. Jag har nämnt henne tidigare i dagboken, i samband med upptagna tjejer. Hon har haft sambo i typ två år nu tror jag.
Så igår så bjöd väl jag lite halvt in mig själv, till hans lägenhet där han också skulle vara hemma. Hon skrev typ att "jag kan ju bara be honom gå in i ett annat rum." Jag har lite svårt att sätta ord på situationen och vår relation över huvud taget, men i förrgår diskuterade vi till exempel hur långt jag skulle behöva trycka ner min kuk i hennes hals för att hon skulle sluta skratta, och vi har haft andra liknande snack av samma karaktär. Men hur som helst, igår kom jag hem till dem och då främst för att träffa henne.
Men som sagt, hon står och röker och jag har inte tagit reda på det. Jag vet inte hur många gånger jag ska behöva råka ut för det här innan jag lär mig. För det är verkligen en turn off. Annars så har hon en ganska hård men samtidigt feminim stil med både piercingar och tatueringar. Jag kramar om henne, och vi går till lägenheten. Där är hennes kille, jag hälsar, och vi slår oss ner i soffan. De fixar även mat till mig, som jag gett order om (jajjemen!). Jag sitter på ena flanken, Adelina i mitten, och hennes kille på hennes andra sida. Sedan ska han gå ut en runda och fixa något, jag är dock inte helt säker på om jag vill göra något, men jag passar hur som helst på att ta på henne lite, men ganska oskyldigt. Och det blir mer att vi sitter och pratar. Han återvänder, vi kollar på någon film. Klockan börjar bli mycket, och jag bestämmer mig för att dra. Säger hejdå och går. Jag är inte helt säker på hur de resonerade eller exakt vad de var ute efter. Men aja. Detta kändes väl mer som en sådan tjej jag ville träffa av ren nyfikenhet och för att det bara kändes flippat. Inte för att jag tror på något seriöst med henne, även om jag visserligen gillar flera sidor hos henne.

Kalla mig gärna gammaldags, men en rökande, tatuerad och piercad tjej som vill träffa en hemma tillsammans med sin kille....... Jag hade nog inte gått dit.

Tatueringar och piercingar kan vara hett, och hon är ganska het också. Visst, jag hade bara inte kunnat gå dit. Men om det står mellan valet att göra något, eller att bara inte göra det och inget händer, så brukar jag föredra att göra saker. Jag vet sedan erfarenhet att jag kan störa mig ganska länge på saker som jag valde att inte göra.

Alltså ni bara huxflux träffas?

Nu har jag spenderat några slöa dagar på jobbet med att läsa igenom hela denna mysiga tråd, pärm till pärm. Mycket bra läsning måste jag säga. Dels för att du skriver bra, märks att du har vana av detta nu om inte sen innan.

Jag känner igen mig väldigt mycket i dina upplevelser, för att jag är i samma typ av situation, och har haft liknande upplevelser. Väl värt att poängtera dock att jag inte riktigt ligger på din nivå säkert, i vissa aspekter. Mycket kanske baserat på att du verkar ha ett gott utseende som jag håller med många här som anser att du undervärderar. Men vem vet, kvinnor resonerar inte alltid lika rationellt och förutsägbart som män. Känner inte att jag haft lika stora möjligheter att välja och vraka som du verkar ha många gånger.

Hursomhelst, min approach är mycket lik din, åtminstone till viss del. Ambitionen och slutmålet är identisk åtminstone. Mina tankegångar är att hitta någon ("den rätta") är helt sonika ett nummerspel. Träffar man tillräckligt många så lär det hända till slut. Alla är oerhört präglade av solskenshistorier och utopier av kärlek vid första ögonkastet, folk som varit ihop sen gymnasiet osv. Detta köper ju många (tjejer) och går runt och tror att de ska sträcka sig efter samma mjölkpaket på ICA eller nått. Mitt mål är att träffa så många som möjligt. Inte vilka som helst då så men som man kan ärligt se potential i, som uppfyller enligt mig inte orimliga krav (icke-tjocka, söta, icke-rökande osv, sen några nice-to-have så klart, en oskriven ekvation). Inte alltid helt enkelt på tex Tinder som är min primära källa till dejter. Men gör noggrann research innan jag träffar så att besvikelserna blir minimala.

Detta livsmönster tär mycket på ens emotionella, särskilt när man träffat många nära inpå. Men ofta känner jag som du beskriver, att man inte har något alternativ än dessa pragmatiska försök till att hitta rätt. Att sitta ensam är oerhört deprimerande i längden, även om jag är fullt nöjd och eftersträvar detta många gånger, så blir det ju oerhört trökigt i längden.
Många frågar mig ofta "hur jag orkar osv", vilket är en bra fråga. Men att göra som många verkar tro är "det enda rätta" att dejta en i taget hade varit oerhört tidsödande och tagit hela årtionden i anspråk. Självfallet är jag likt dig beredd att vid första antydan till något seriöst och lovande, släppa alla andra kontakter, vilket hänt några gånger faktiskt, men inte varit något som hållit i längden tyvärr, och man är tillbaka på ruta ett. Det är ju också därför man kör "många" alternativ samtidigt, för att det är omöjligt att veta vad som kommer funka.

Hur mycket dissar får du jf med fullträffar (dvs folk du får till en träff med), folk som slutar svara? Kan du enkelt hålla ditt dejtande så fullbokat med bra potentiella, eller blir det ofta torrperioder?

Själv har jag en del sådana perioder, men upplever att jag väldigt sällan har haft tjejer som legat i malpåse (oftast som slutat svara) men som sedan återkommit huxflux. Ofta brukar det vara ganska definitivt och avgjort efter att man setts en gång och det inte blev något mer, för min del. Du berört detta några gånger, är det vanligt förekommande? Hur brukar du hantera dessa återkommande ofta dissare? Sväljer du ev stolthet?

Hur många som du träffar en första gång avböjer vidare kontakt trots din egen önskan om motsatsen? Brukar du själv ta initiativ till att fråga om uppföljning, eller anser du det alltid uppenbart / låter det ligga hos tjejerna att följa upp?

Vem syftar du på?


Hehe, tack så mycket, kul att du gillat att läsa

Angående att välja och vraka får du ändå tänka att du har ju läst ett väldigt koncentrerat format. Här har jag ju i princip samlat upp alla dejter under över 1,5 år, då kan det lätt framstå som att tjejerna bara väller in. Men självklart har jag upplevt både torrperioder och ensamhet.
Mitt utseende är vad det är, dvs inget utöver det vanliga. Många kontakter är ju även från t ex Facebook där jag knappt ens har några bilder. Och då har vissa inte ens sett mig förrän de träffat mig. Så jag skulle fortfarande säga att det inte är något jag lutar mig tillbaks på.

Jo, den där solskenshistorian minns man ju, hur man föreställde sig att den skulle utspela sig. Var nog i 12-årsåldern när man låg och dagdrömde som mest om det där. Men sedan kom livet och verkligheten, och här är man idag, fortsatt ensam, eller kanske mer ensam igen.

Jag tror det finns fördelar i olika metoder. Dvs både i att dejta flera samtidigt och bara ta en i taget. Och man får väl helt enkelt bara se till att göra det man tycker är kul, känns givande och som man trivs med. Det kanske tar jättelång tid att träffa en och en, men samtidigt kanske man är den typen av människa som inte riktigt kan dela på sig och sina känslor och kommunicera med två eller flera personer samtidigt.
För andra tar det kanske för lång tid att träffa en och en. Eftersom det ofta krävs mycket uppbyggnadsprocess innan man får reda på om det finns något att hämta. Det finns för och motargument för båda metoderna.

Om vi ska ta Tinder som exempel, så är det väl (som för alla killar..?) majoritet som vänsterswipear på en. Av de jag väl matchar med så är det alltid vissa som det inte blir av att man skriver till. Av de man skriver till är det kanske 1/3 som antingen inte svarar alls eller endast svarar hej sedan inget vidare. Av de man sedan har något typ av mer utvecklad konversation med, så slutar kanske 1/4 att svara. Jag slutar väl själv kanske svara den andra fjärdedelen, och 1/2 byter man och börjar prata någon annanstans med, typ FB. Av de som tar sig dit, försvinner kanske 1/3 i ett ganska tidigt stadie, ibland direkt i övergången då man exempelvis får se fler bilder och tappar intresset. Av de återstående 2/3 så träffar jag kanske 1/3 relativt omgående, samtidigt som den andra tredjedelen kan bli mer utdraget och träffas senare eller kanske aldrig.
Jag vet inte riktigt när jag dissar och när jag blir dissad. Det kan nog vara ganska utspritt att jag blir dissad både i tidiga och sena stadier, och det är nog samma sak för mig också, jag kan också dissa både tidigt och sent.

Jag har torrperioder, så nä, jag skulle oftast inte kunna fullboka med potentiella tjejer. Utan då hade jag varit tvungen att sänka mina standards.

Jag har sällan något större behov av att sätta punkt och avsluta kontakter. Vissa av dem jag plockat upp igen är det jag själv som har slutat svara, eftersom jag kanske inte hade tid eller möjlighet att träffa henne just då. Inte nödvändigtvis för att jag inte såg något intresse i henne.
Om det är hon som slutat svara så har jag inga problem med att plocka upp kontakten igen. Men då gör man det någon gång. Inte att jag skriver mer än en gång utan att personen svarar, eller ständigt kontaktar en person som hela tiden slutar svara. Dem släpper jag.

Det händer, kan inte svara på hur ofta. Ibland rinner det ut i sanden, ibland är de inte intresserade, ibland vill dom men inte jag, ibland vill båda, ibland vill ingen.

Det beror väl på hur benägen jag är, om det är lite 50/50 kan jag låta mig raggas upp av henne igen. Om jag vill träffa henne igen, då försöker jag få till det. Jag bryr mig inte jättemkt om vad man "ska" göra, utan om jag vill något så försöker jag åstadkomma det.

Okej, nu är det dags. Efter mer än 1,5 år kommer jag nu att sluta uppdatera dagboken med inlägg om dejter; vilka jag träffar och hur det går. Dels är jag trött på att träffa nya hela tiden, och kommer därför att göra omprioriteringar, i livet i allmänhet. Och då dra ner på dejtandet rejält eller helt, och istället lägga mer fokus på mig själv.
Jag har även sedan en tid inte direkt sett någon egen vinning i att uppdatera här. För jag har egentligen inga tydliga frågeställningar som jag behöver hjälp med. Och de dejter jag redovisar blir dessutom ganska ointressanta, eftersom det blir en väldigt endimensionell version av mig som framkommer. Och jag känner mig helt enkelt inte helt bekväm i att öppna upp mig själv ännu mer här heller.

Det känns lite trist, men samtidigt nödvändigt. Denna dagboken var ju aldrig tänkt som något maratonprojekt ändå, men kanske trist att den inte fick något lyckligt slut. Men så är livet, fullt av motgångar. Det är hur han tar sig där ifrån som spelar någon roll.

Har ni frågor till mig både rörande vad som berör dagboken eller om ni har relaterade frågor så kan ni antingen ställa dem här eller om ni skickar pm så ska jag försöka besvara dem i mån av tid.

Sedan vill jag tacka för allt stöd, peppning och ifrågasättande från er, vilket är vad som gjort dagboken levande.

Slutligen tycker jag att fler borde våga ta klivet och testa formatet att skriva en dejtingdagbok. Det kan vara ganska bra att få perspektiv på sitt kärleksliv.

Trevlig höst och helg
/snubblen

[quote=snubblen|61669024]Vem syftar du på?
äh skulle inte vilja dejt en tjej jag inte känner attraktion till, känns inte som den skulle komma sen iaf inte om jag jag känner oattraktion

Hoppade in här igen.
Ok tack för din insats snubblen! Intressant. Du har nog gjort en insats här.
Men dags att sluta.
Jag måste säga att det låtit rätt arbetsamt.
Har du lärt dig något?

Jag har bara negativ erfarenhet av "professionell dejting"
Några månader. Det var ganska besvärande. Träffade damer som jag inte kände för, men ville inte bara dra, så jag och hon stod ut ett tag.
Det naturliga (enda) sättet för mig var att träffa nån var via jobb, ute på krogen, via bekanta eller på random ställe. Och DÅ var det ofta utan speciella förväntningar. Men då kunde bli så att det hände något som gjorde att man blev intresserad. Och det kunde hända efter flera månaders bekantskap. Eller år.
Inget forcerat, som det blev under en min fokuserade formellt definierad dejting. Usch. Det var inte kul, nån gång. Bara patetisk.
Men det är klart formell dejting ter sig mer effektivt. Men skitjobbigt för min del. Du verkar ha lite mer positiva erfarenheter. Men ändå en hel del negativa.