Äntligen! Efter 45 dagar på det nya året har jag äntligen sett 20 nya filmer. Här kommer dem rangordnade från bäst till sämst.
4.5/5
1. Gaslight (1944)
4/5
2. Deadpool (2016)
3. The Hateful Eight (2015)
4. Monsieur Verdoux (1947)
5. Mishima: A Life in Four Chapters (1985)
3.5/5
6. Paprika (2006)
7. Rope (1947)
8. Limelight (1952)
9. Vivre Sa Vie (1962)
10. Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941)
3/5
11. For Whom the Bells Toll (1943)
12. Die Farbe (2010)
13. The General (1926)
14. The Revenant (2015)
15. Sin City: A Dame to Kill For (2014)
16. Il Grande Silencio (1968)
17. Un Chien Andalou (1929)
2.5/5
18. Anastasia (1956)
19. Musik i mörker (1948)
20. Rom, città aperta (1945)
Förra årets topp-20 lista: 2015
Kommentar/motivering:
4.5/5
1. Gaslight (1944)
4/5
2. Deadpool (2016)
3. The Hateful Eight (2015)
4. Monsieur Verdoux (1947)
5. Mishima: A Life in Four Chapters (1985)
3.5/5
6. Paprika (2006)
7. Rope (1947)
8. Limelight (1952)
9. Vivre Sa Vie (1962)
10. Dr. Jekyll and Mr. Hyde (1941)
3/5
11. For Whom the Bells Toll (1943)
12. Die Farbe (2010)
13. The General (1926)
14. The Revenant (2015)
15. Sin City: A Dame to Kill For (2014)
16. Il Grande Silencio (1968)
17. Un Chien Andalou (1929)
2.5/5
18. Anastasia (1956)
19. Musik i mörker (1948)
20. Rom, città aperta (1945)
Förra årets topp-20 lista: 2015
Kommentar/motivering:
Ingrid Bergman toppar listan just nu, vilket känns bra. Gaslight är en film som börjar lite långsamt men bygger upp det hela till ett förträffligt thrilleravslut. Fotot och Ingrid Bergman är helt enkelt magnifikt. Jag älskar den!
Hade sett lite konstigt ut ifall jag hade haft Deadpool som etta men faktiskt så tyckte jag om den väldigt mycket. Den tjänar sitt syfte ypperligt, det står jag fast vid. Tarantinos senaste rulle kommer troligen att bråka om andraplatsen så det kan mest troligen ändras framöver. För tillfället håller jag dock Deadpool snäppet högre då jag tyckte den gav mig mer än The Hateful Eight.
Chaplins första och hittills enda fyra (4/5) för mig är Monsieur Verdoux. En välgjord stiluppvisning av mästaren i sitt esse. Hoppas att den stannar kvar länge på listan.
Mishima är ett slags potpurri av färger och musik olik det mesta jag har sett. En oerhörd vacker, stark och minnesvärd upplevelse. Exakt samma sak kan jag säga om Paprika av Satoshi Kon. Det är dock svårt att slå Phillip Glass musik i den förra filmen samt att den är baserad på en verkliga händelser så därför kniper den femteplatsen före animéfilmen.
Rope är Hitchcocks första färgfilm och ett ambitiöst försök att göra en film på en enda tagning. Tycker inte att den lyckades hela vägen men sevärt var det i alla fall.
Limelight, Charlie Chaplins sista stora film om man inte räknar med A King in New York (1957). Tyckte att den blev lite väl sentimental och ganska öppen och tydlig med sin moral även om jag uppskattar den tekniska bedriften.
Vivre sa Vie är min första komplett sedda film av Godard och faktiskt så gillar jag det jag ser. En filmskapare jag har varit lite rädd för, hållit mig på avstånd ifrån då jag inte varit säker på att jag kommer att gilla hans filmer. Men detta botade möjligen min rädsla för honom.
Dr. Jekyll and Mr Hyde. Filmen vägs upp av Spencer Tracy och Ingrid Bergman. Riktigt bra skådespeleri av dessa två, helt otroligt. Resten av filmen var mest okej.
For Whom the Bells Tolls siktar högt men den tar sig inte så särskilt långt. Lång är dock själva filmen vilket är till dess nackdel. Å andra sidan har jag nog aldrig sett Ingrid Bergman så bedårande vacker som hon är just här.
Die Farbe är en intressant tysk independent (amatör?) adaption på en Lovecraftberättelse. Specialeffekterna var väl inte direkt högklassiga, men det är (miss-)tankarna som filmen väcker som gör den sevärd. En riktig slow-burner.
The General var lite rolig men den väckte inte några större känslor hos mig. Antar att det är en film som likt Chaplins stumlångfilmer kommer att växa på en ju fler gånger man ser den.
The Revenant. Såg den på en torrent, DVDscreener. Alltså sög bildkvalitén vilket inte gjorde fotot rättvisa, samt att subs saknades så ja den här filmen hade en tuff uppförsbacke redan i utgångsläget. Men ändå tycker jag att det är en brist i storyn och bland karaktärerna. Tycker t.ex. att The Edge (1997) med Anthony Hopkins och Alec Baldwin som också handlar om överlevnad och hämnd är tio gånger så mycket bättre än The Revenant.
Sin City: A Dame to Kill For. Visuellt snygg men överlag meh. Oundvikligen så jämför man med ettan så det är kanske lite orättvist men det går inte att komma ifrån att det överlag är en svag film.
Il Grande Silencio. Klaus Kinski. Westernfilm i vinterlandskap. Rå och brutal. ´Nuff said.
Un Chien Andalou. Inser nu att jag har lagt in en kortfilm på listan. Vet inte hur det är med regelverket när det gäller kortfilm men hoppas att det går bra. Iaf, sjuk jävla film som kräver minst en till omtitt för att ens kunna få ett grepp om den.
Anastasia. Kostymdramer har aldrig varit min grej. Tyvärr passar inte Ingrid Bergman i blont hår samt att det blir för mycket teater över det hela. Yul Brunner var en trevlig bekantskap dock.
Musik i mörker. Jag är hård mot Ingmar Bergman nu men jag kan inte säga att gillade den här filmen något vidare.
Roma cittá aperta. Förlåt Chenille, men den här föll mig helt enkelt inte i smaken.
Hade sett lite konstigt ut ifall jag hade haft Deadpool som etta men faktiskt så tyckte jag om den väldigt mycket. Den tjänar sitt syfte ypperligt, det står jag fast vid. Tarantinos senaste rulle kommer troligen att bråka om andraplatsen så det kan mest troligen ändras framöver. För tillfället håller jag dock Deadpool snäppet högre då jag tyckte den gav mig mer än The Hateful Eight.
Chaplins första och hittills enda fyra (4/5) för mig är Monsieur Verdoux. En välgjord stiluppvisning av mästaren i sitt esse. Hoppas att den stannar kvar länge på listan.
Mishima är ett slags potpurri av färger och musik olik det mesta jag har sett. En oerhörd vacker, stark och minnesvärd upplevelse. Exakt samma sak kan jag säga om Paprika av Satoshi Kon. Det är dock svårt att slå Phillip Glass musik i den förra filmen samt att den är baserad på en verkliga händelser så därför kniper den femteplatsen före animéfilmen.
Rope är Hitchcocks första färgfilm och ett ambitiöst försök att göra en film på en enda tagning. Tycker inte att den lyckades hela vägen men sevärt var det i alla fall.
Limelight, Charlie Chaplins sista stora film om man inte räknar med A King in New York (1957). Tyckte att den blev lite väl sentimental och ganska öppen och tydlig med sin moral även om jag uppskattar den tekniska bedriften.
Vivre sa Vie är min första komplett sedda film av Godard och faktiskt så gillar jag det jag ser. En filmskapare jag har varit lite rädd för, hållit mig på avstånd ifrån då jag inte varit säker på att jag kommer att gilla hans filmer. Men detta botade möjligen min rädsla för honom.
Dr. Jekyll and Mr Hyde. Filmen vägs upp av Spencer Tracy och Ingrid Bergman. Riktigt bra skådespeleri av dessa två, helt otroligt. Resten av filmen var mest okej.
For Whom the Bells Tolls siktar högt men den tar sig inte så särskilt långt. Lång är dock själva filmen vilket är till dess nackdel. Å andra sidan har jag nog aldrig sett Ingrid Bergman så bedårande vacker som hon är just här.
Die Farbe är en intressant tysk independent (amatör?) adaption på en Lovecraftberättelse. Specialeffekterna var väl inte direkt högklassiga, men det är (miss-)tankarna som filmen väcker som gör den sevärd. En riktig slow-burner.
The General var lite rolig men den väckte inte några större känslor hos mig. Antar att det är en film som likt Chaplins stumlångfilmer kommer att växa på en ju fler gånger man ser den.
The Revenant. Såg den på en torrent, DVDscreener. Alltså sög bildkvalitén vilket inte gjorde fotot rättvisa, samt att subs saknades så ja den här filmen hade en tuff uppförsbacke redan i utgångsläget. Men ändå tycker jag att det är en brist i storyn och bland karaktärerna. Tycker t.ex. att The Edge (1997) med Anthony Hopkins och Alec Baldwin som också handlar om överlevnad och hämnd är tio gånger så mycket bättre än The Revenant.
Sin City: A Dame to Kill For. Visuellt snygg men överlag meh. Oundvikligen så jämför man med ettan så det är kanske lite orättvist men det går inte att komma ifrån att det överlag är en svag film.
Il Grande Silencio. Klaus Kinski. Westernfilm i vinterlandskap. Rå och brutal. ´Nuff said.
Un Chien Andalou. Inser nu att jag har lagt in en kortfilm på listan. Vet inte hur det är med regelverket när det gäller kortfilm men hoppas att det går bra. Iaf, sjuk jävla film som kräver minst en till omtitt för att ens kunna få ett grepp om den.
Anastasia. Kostymdramer har aldrig varit min grej. Tyvärr passar inte Ingrid Bergman i blont hår samt att det blir för mycket teater över det hela. Yul Brunner var en trevlig bekantskap dock.
Musik i mörker. Jag är hård mot Ingmar Bergman nu men jag kan inte säga att gillade den här filmen något vidare.
Roma cittá aperta. Förlåt Chenille, men den här föll mig helt enkelt inte i smaken.
__________________
Senast redigerad av chessjamt 2016-02-14 kl. 21:08.
Senast redigerad av chessjamt 2016-02-14 kl. 21:08.