Citat:
Ursprungligen postat av
Mi-Rakel
Jag kan inte låta bli att reagera på den desperation som jag förnimnar mellan raderna av det du skriver. Har du verkligen tänkt igenom det här? Impulsivitet brukar vara en känslosyster med desperationen nämligen. Du skriver att du har så mycket att förlora menar jag. Är det du har värt att riskera för den tillfälliga njutningen av sex med en total främling?
Tack för omtanken, jag menar det.
Jo, ett slags desperation finns nog. Förhållandet är som det är, jag sitter där och kommer fortsätta med det för barnens skull. Jag har lämnat en gång men det var inte värt det. Så jag bestämde mig för att det får vara såhär.
Sexet är helt ok och har alltid varit men det fattas en del. Och jag är väldigt sexuell, behöver mycket och nya kickar.
Men om det är värt det? Jag vet inte.
Det livsfarliga för mig är att tjejer blir kära i mig. Det är galet, har alltid varit så. Har aldrig kunnat ha tjejkompisar eller ungänge med tjejer. De blir kära. Och det blir kaos.
För jag har svårt stt säga nej. Vill vara snäll. Men allt blir så jävla fel och de klistrar sig fast och gör vad som helst för att hålla kvar. Jag klarar inte sånt. Har varit med om det säkert 30-40 gånger och har aldrig, inte en enda gång blivit dumpad, men hotad, hatad och allt för att strypa mig och min livsglädje har set känts som. Så jag har slutit mig helt. Gått under jorden från socialt umgänge där tjejer finns. Pratar inte med tjejer om jag inte måste. Håller mig undan.
Så det finns inte en chans att jag testar något där risken för detta är stor, dvs där man lär känna varandra.. Vill och behöver bara knulla och få kickar av det. Inget annat.